Hur känner du dej?

[Pilatus]

Hmm, hur ser du på detta: Att kämpa för att man tror att man redan vunnit kallas högmod?

Eller så är det bara en smula aningslöst. Vunnit har man gjort då motspelaren är schack matt (eller motsvarande).

[klorofyll]

Kämpar man vid högmod?

Det kanske man inte gör i ren bemärkelse, men man anstränger väl sig något?

[klorofyll]

Jag funderade på att ta livet av mig inatt, men så tänkte jag att jag kan vänta tills imorgon. Det tycker jag är en bra strategi. Känner du så också; vänta tills imorgon. Och när det blir imorgon, vänta till dagen därpå. Vi som har kämpat så hårt och utstått så mycket smärta måste hålla ut!

Jag har tänkt så om mitt jobb... Vad gör jag där? Men det finns en mening med att jag är där.. Det måste vara så. Och jag trivs faktiskt. Ibland så kan obesvarade frågor ställa till det..

[klorofyll]

Jag funderade på att ta livet av mig inatt,

Gör inte det.. Det låter så hemskt! Om det är världen det är fel på - skit i världen, om du tvivlar på dig själv - vänta tills livet har lärt dig.

[Anne]

Nej då, det ska jag inte göra, klorofyll. Ta livet av mig alltså.

[klorofyll]

Nej då, det ska jag inte göra, klorofyll. Ta livet av mig alltså.

Det finns en mening med att vara här... Varför?
Jo, för om det inte finns någon mening nu,
så betyder det att alla tidigare dagar varit meningslösa...
och DET är omöjligt, även om man kanske tror det.

[Anders]

Bra. Coronatillvaron har passat mig alldeles utmärkt.

[Pilatus]

Bra. Coronatillvaron har passat mig alldeles utmärkt.

covid-19 har gjort oss alla litet mer ensamma. Vi tittar på teve, dricker vin, jobbar med huset, försöker se bakåt i släktleden, lagar mat som vi inte tidigare prövat. Men litet mer isolerade är vi. Blev uppmuntrad av en ny bekantskap, Alina reser österut. Alina Tomnikov är uppvuxen i Finland. I fjärde avsnittet reser hon till Tjernobyl, platsen för kärnkraftskatastrofen den 26 april 1986. Jag minns för jag var i Leningrad då det hände. 1 maj regnade det, antagligen radioaktivt. Jag bodde på Pribaltiyskaya Hotel, trevligt, 100 gram vodka kostade en rubel.

[Anders]

Bra. Coronatillvaron har passat mig alldeles utmärkt.

covid-19 har gjort oss alla litet mer ensamma. Vi tittar på teve, dricker vin, jobbar med huset, försöker se bakåt i släktleden, lagar mat som vi inte tidigare prövat. Men litet mer isolerade är vi. Blev uppmuntrad av en ny bekantskap, Alina reser österut. Alina Tomnikov är uppvuxen i Finland. I fjärde avsnittet reser hon till Tjernobyl, platsen för kärnkraftskatastrofen den 26 april 1986. Jag minns för jag var i Leningrad då det hände. 1 maj regnade det, antagligen radioaktivt. Jag bodde på Pribaltiyskaya Hotel, trevligt, 100 gram vodka kostade en rubel.

Tjernobyl är ju av den kalibern att vi som var vuxna nog minns var vi var då vi hörde om det. Jag var på sista april i Uppsala som student, det var ju rätt mycket galghumor om "strålande väder" och sånt. Andra av den kalibern är väl Nine-eleven, Tsunamierna, Estonia, Palmemordet och Ralf Edströms volley mot tyskarna. Covid är ju lika stort men det smög ju sig mer på.

[Algotezza]

Levande ibland, som död ibland... Livets puls... beat... andning... biorytmer... ibland synergi, ibland dysergi...

[Anders]

Man skulle kunna fråga så här:
Trivs ni i era hjärnor?

Alltså bortsett från alla negativa intryck ni får utifrån och de maliciösa tankar som genom åren lagras in. Då ni inte är i kaos pga något rationellt eller empiriskt, utan då ni bara sitter, typ. Trivs ni i allmänhet i era hjärnor? Jag gör det.

[Algotezza]

Man skulle kunna fråga så här:
Trivs ni i era hjärnor?

Alltså bortsett från alla negativa intryck ni får utifrån och de maliciösa tankar som genom åren lagras in. Då ni inte är i kaos pga något rationellt eller empiriskt, utan då ni bara sitter, typ. Trivs ni i allmänhet i era hjärnor? Jag gör det.

Jag har alltid trivts med mitt fysiska utseende, till och med i tonåren. Problemet är att när man tänker på sitt inre, själen eller vad det ska kallas, kan man inte fly någonstans, när man blir för patetisk och löjlig i sina egna ögon. Droger har aldrig varit ett alternativ för att slippa mig själv. Fantasier och dagdrömmer som yngre. Eller gå och diska, plocka ogräs, hjälpa någon med något. Ett bra sätt att slippa från sig själv när egot blir för pockande och fånigt, lättkränkt, är att bry sig om andra, hjälpa och stötta dem med det som bekymrar dem.

[Anders]

Man skulle kunna fråga så här:
Trivs ni i era hjärnor?

Alltså bortsett från alla negativa intryck ni får utifrån och de maliciösa tankar som genom åren lagras in. Då ni inte är i kaos pga något rationellt eller empiriskt, utan då ni bara sitter, typ. Trivs ni i allmänhet i era hjärnor? Jag gör det.

Jag har alltid trivts med mitt fysiska utseende, till och med i tonåren. Problemet är att när man tänker på sitt inre, själen eller vad det ska kallas, kan man inte fly någonstans, när man blir för patetisk och löjlig i sina egna ögon. Droger har aldrig varit ett alternativ för att slippa mig själv. Fantasier och dagdrömmer som yngre. Eller gå och diska, plocka ogräs, hjälpa någon med något. Ett bra sätt att slippa från sig själv när egot blir för pockande och fånigt, lättkränkt, är att bry sig om andra, hjälpa och stötta dem med det som bekymrar dem.

Jag ÄR ett ego, är bara född sån. Spenderade ett antal decennier på att försöka komma ifrån det, tyckte det var fobi och allt möjligt. Kunde inte riktigt upptäcka Den Andre innan jag kom till freds med att jag är mig själv ganska tillräcklig. Visst, jag producerar 90% av min smärta i mina egna tankar, men det händer alltid en massa. Därinne. Ett spännade ställe. Det värsta med andra är att då någon säger något som är det minsta intressant så bingar det igång tusen tankar, och så skall man hålla sig till ett samtalsämne. Spriten hjälper, då studsar det inte så mycket och fokuset kan stanna kvar. Nästan alla tycker jag är trevlig då jag fått lite i mig. Jag också. Annars krävs det nån som frugan eller mina få riktigt bra polare för att tygla mig.

[Algotezza]

Man skulle kunna fråga så här:
Trivs ni i era hjärnor?

Alltså bortsett från alla negativa intryck ni får utifrån och de maliciösa tankar som genom åren lagras in. Då ni inte är i kaos pga något rationellt eller empiriskt, utan då ni bara sitter, typ. Trivs ni i allmänhet i era hjärnor? Jag gör det.

Jag har alltid trivts med mitt fysiska utseende, till och med i tonåren. Problemet är att när man tänker på sitt inre, själen eller vad det ska kallas, kan man inte fly någonstans, när man blir för patetisk och löjlig i sina egna ögon. Droger har aldrig varit ett alternativ för att slippa mig själv. Fantasier och dagdrömmer som yngre. Eller gå och diska, plocka ogräs, hjälpa någon med något. Ett bra sätt att slippa från sig själv när egot blir för pockande och fånigt, lättkränkt, är att bry sig om andra, hjälpa och stötta dem med det som bekymrar dem.

Jag ÄR ett ego, är bara född sån. Spenderade ett antal decennier på att försöka komma ifrån det, tyckte det var fobi och allt möjligt. Kunde inte riktigt upptäcka Den Andre innan jag kom till freds med att jag är mig själv ganska tillräcklig. Visst, jag producerar 90% av min smärta i mina egna tankar, men det händer alltid en massa. Därinne. Ett spännade ställe. Det värsta med andra är att då någon säger något som är det minsta intressant så bingar det igång tusen tankar, och så skall man hålla sig till ett samtalsämne. Spriten hjälper, då studsar det inte så mycket och fokuset kan stanna kvar. Nästan alla tycker jag är trevlig då jag fått lite i mig. Jag också. Annars krävs det nån som frugan eller mina få riktigt bra polare för att tygla mig.

Alla har/är ett ego, eller...? Det kan vara mer eller mindre odlat, svullet och platstagande.

Du är den andres den andre.

[Anders]

Naturligtvis. Men det verkar vara biologiskt. Vissa verkar födas fler spegelneuroner än andra. Födas längr in eller närmare ytan. Inte detsamma som mängd empati.