Anders skrev:lynx skrev:Anders skrev:Ni fascinerar mig!
Vad är det nu då?
Jag hade bara den där känslan i morse. Att det går omkring en massa andra själar överallt. Andra människor som begrepp känns skumt ibland. Inte som folk man är tillsammans med , mer att det är små universum som går omkring, som jag gör.
Vi är ju dels ett materiellt miniuniversum i form av kroppen, dels ett universum av upplevelser, av tankar, minnen, fantasier, farhgor, planer. När man ser en människa (eller ett djur) möter man ett universum - och även träd. Kan ni kommunicera med dessa?
Det som är fascinerande för mig är att vi kan kommunicera och förstå varandra - kanske inte full ut men ungefär - att vi alltså kan skapa broar där våra tankar i form av ord kan vandra och öppna dörrar mellan våra bubblor.
Så här kände sig Fröding i
En ghasel - visst är vi instängda i våra bubblor men som sagt finns det dörrar... vi har nyckeln till vårt mentala fängelse...
Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.
Det skiftar ljust av asp och al och björk,
där ovanför står branten furumörk,
den friska doften tränger genom gallret.
Och över viken vilket präktigt sken,
i varje droppe är en ädelsten,
se, hur det skimrar härligt genom gallret!
Det vimlar båtar där och ångare
med hornmusik och muntra sångare
och glada människor i tusental,
som draga ut till fest i berg och dal;
jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!
Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
- det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.