Jag ser för övrigt tydliga influenser ifrån Stäppvargen i bägge filmer, för de som läst den =)
Eraserhead liksom Stäppvargen ringar båda in grundläggande mänskliga impulser och dilemman. Grova dragen i den mänskliga psykologin. Stäppvargen är skuld till mycket.
Du är välkommen att förtydliga detta. Med dina transcendentala erfarenheter kanske du kan kasta ljus över frågetecknet konst-pseudokonst =)
För mig finns inte längre konsten med stort K. Antingen så handlar det om att se livets skeenden som de är - eller så handlar det om något annat som är distansierat och förvrängt. Men ett plus är om konstnären har ett djupt och ärligt uppsåt med konsten, inte att den är ett attribut i något annat mer banalt skeende. Ett större plus är om konsten leder till någon form av syntes och befrielse, bort från förvirring och elände. Anspråk på sanning är lite kontroversiellt, men kalla det att närma sig sanning genom att skala bort allt mer ytterligheter. Konsten kan då belysa och neutralisera. Konsten ser jag i slutändan inte vara distansierat från de övriga livsprocesserna, utan uppgå i dessa och försvinna. Den blir då i teorin ren estetik och funktion. "Pseudokonst" kan man kanske kalla sådan konst som har ett egenvärde eller får sitt värde i något lågt och banalt. I sin ytterlighet något lågt och banalt som utövarna inte ens är självmedvetna om, men som lite terapi skulle upplysa dem om. Med "banalt" menar jag då något som inte motsvarar den ambition som konsten kan ge sken av att ha. Det banala i sig behöver inte vara negativt; vanan kan vara banal utan att för den sakens skull vara negativ. Konst kan vara banal i den meningen att den ger sken av att ha höga ambitioner medan det enbart är en slöja (kejsarens nya kläder). Konst kan också vara banaliserad; DVS att den redan verkat och transformerat det som avsetts, och uttjänat sin funktion. Den är då en del av vår vana och livsfunktion. Stor konst är således inte alltid stor konst. Stäppvargen är inte längre en fantastisk bok för mig - efter det att jag läst den tio gånger. Det är dock en fantastisk bok för de som står inför samma möjligheter jag själv stod vid för 15år sedan, och det är ett stort "konstverk". Författarens uppsåt, och bokens potential pekar i en befriande riktning. Man går förhoppningsvis ur processen med en större insikt och mindre kunskap. Kunskapen löser ut i synteser av insikt.
Jag försöker alltid att skala bort kunskapen om tingen och söka relatera till dem som jag intuitivt relaterar till allt annat jag gjort till vana i livet. Det är väl detta grundläggande som transcendensen gett mig. Ibland verkar det som man måste skaffa mer kunskap för att döda den kunskap man redan har - detta kan kanske vara essensen av konsten med stort K.
Johan
