Vad tänker du på?

[scirocco]

Tänker på det att om man inte har några tankar o känsllr så är detta fel tråd.

Men vilken tråd passar då?

Ganska rolig o svår fråga tycker jag själv.

Tänk väl. Hjärnan är ändå ett underhållningssystem som roar.

Vi människor gillar nog mest sociala interaktioner

Sen urminnes tider. Därur är vår intelligens sprungen

[Anders]

Tänker på det att om man inte har några tankar o känsllr så är detta fel tråd.

Men vilken tråd passar då?

Ganska rolig o svår fråga tycker jag själv.

Tänk väl. Hjärnan är ändå ett underhållningssystem som roar.

Vi människor gillar nog mest sociala interaktioner

Sen urminnes tider. Därur är vår intelligens sprungen

Känns som ett svar i tiden. Jag ser det annorlunda. Hjärnan, den riktigt väl fungerande hjärnan är guddomen. Den enda som verkligen kan iakttas. De enda mirakler som utförs, som till exempel att vi lever dubbelt så långt som vi gjorde som jägare/samlare, att allt färre ser sina barn dö och allt fler barn kan växa upp utan att deras föräldrar dör, att smittkoppor är utrotade, att rent vatten finns i kranen, att det inte är kolsvart efter sex, är väl fungerande hjärnors förtjänst. Det är mirakler och mirakler är vad gudar uträttar.

[Algotezza]

... att jag är trött på att diskutera. Ändå gör jag det. Det är som en drog. Men vissa diskussioner går jag inte in i. Antagligen av bekvämlighet. Man vill bl.a. slippa motivera självklarheter. Sådant som om är truismer "i min värld".

Och så tänker jag på att jag såg Peter Englund i "Min sanning" häromkvällen. En slingrande tankeväg att följa när han resonerade och motiverade sinahandlingar så har jag nog inte sagt för mycket.

[Algotezza]

Tänker på det att om man inte har några tankar o känsllr så är detta fel tråd.

Men vilken tråd passar då?

Ganska rolig o svår fråga tycker jag själv.

Tänk väl. Hjärnan är ändå ett underhållningssystem som roar.

Vi människor gillar nog mest sociala interaktioner

Sen urminnes tider. Därur är vår intelligens sprungen

Känns som ett svar i tiden. Jag ser det annorlunda. Hjärnan, den riktigt väl fungerande hjärnan är guddomen. Den enda som verkligen kan iakttas. De enda mirakler som utförs, som till exempel att vi lever dubbelt så långt som vi gjorde som jägare/samlare, att allt färre ser sina barn dö och allt fler barn kan växa upp utan att deras föräldrar dör, att smittkoppor är utrotade, att rent vatten finns i kranen, att det inte är kolsvart efter sex, är väl fungerande hjärnors förtjänst. Det är mirakler och mirakler är vad gudar uträttar.

Naturen och utvecklingen gav oss hjörnan. De är tillsammans skaparaspekten av det gudomliga.


Treenighet idag; naturen/evolutionen = fadern; hjärnan = sonen; den helige anden = vetenskapen

[David H]

Då gäller det att skilja på vad som är verklig galenskap, vad som är något man uppfattar som tossigt eftersom det i en egens ögon framstår som tokigt. Fast det kanske egentligen inte är det. Tror att en kvinna som växt upp i ett patriarkat, en kvinna som av traditioner tvingats att ikläda sig en hemmafrus roll aldrig kommer att tappa sitt ressentiment mot patriarkatet, som hållit henne nere.

Ja, att säga tvärtemot någon som hallucinerar tror jag att man får akta sig för. På något sätt är det verkligt för den som upplever sig ha larver i sängen, eller en inbillad hund i sängen, och den verklighetskänslan går inte riktigt att ogiltigförklara. Men ibland räcker det inte med en stark verklighetskänsla för att något faktiskt ska vara sant, och det kan nog vara en nyckel för den som hallucinerar att förstå att den faktiskt hallucinerar. Ofta så lyckas de som hallucinerar förstå att de hallucinerar...även om det kan vara svårt att ta in.
Jag tänkte inte att detta hade något att göra med frågan om Nietzsche och ressentiment i någon direkt bemärkelse... men det är klart att Nietzsche själv var ju en som fick det svårt med verklighetsförankringen på äldre dar...

[David H]

Skulle påstå att det definitivt har att göra med det. Men ok, en människa i vanmakt, eller med ett sisyfosprojekt, kommer att reagera. Läget är ju inte ett fair race, även om racet är fairare än 1920. Problemet nu, är att jag och många andra upplever att det går åt fel håll. Det blir mindre och mindre ett fair race. Och då ökar de negativa, giftiga känslorna.

Du skulle ju kunna testa att maila till synonymlexikonet och föreslå att "rättvisobegär" och "habegär" borde stå som synonymer till ressentiment då, men jag är tveksam till att du skulle få gehör för det.
Som jag skrev innan var det längesen jag läste om ressentiment-begreppet, och jag har det inte färskt i minnet nu. Hoppades på att det här skulle vara en chans att få återfräscha det, men det känns fortfarande som något saknas.

Det känns lite som "Jante", ett bra slagträ för de gynnade att trycka ner de mindre gynnade...

En koppling mellan begreppet ressentiment och begreppet Jante? Är det inte en viktig skillnad då att Jante/Jantelag är ett normativt begrepp om hur man BORDE tänka och göra, medan ressentiment är ett deskriptivt begrepp, som beskriver ett tillstånd, utan att nämna något om hur det borde vara? Snarare kan jag då tänka att ressentiment är ett negativt laddat begrepp, för något som inte är önskvärt...

[klorofyll]

Tänk väl. Hjärnan är ändå ett underhållningssystem som roar.

Vi människor gillar nog mest sociala interaktioner

Sen urminnes tider. Därur är vår intelligens sprungen

Jag tror att intelligensen springer ur god ordning och att inte söka bekräftelse.

Någon kanske köper böcker, men när man har några hundra så överväger man att sluta, pga platsbrist och allmän röra i skallen.

Hur många människor sorterar sina böcker?

Jag har gjort det i några år och det är inte ett hafsjobb.

Om man tror att man är smart, så försöker man vara smart, man vill hela tiden vara "bättre".

[Anders]

Då gäller det att skilja på vad som är verklig galenskap, vad som är något man uppfattar som tossigt eftersom det i en egens ögon framstår som tokigt. Fast det kanske egentligen inte är det. Tror att en kvinna som växt upp i ett patriarkat, en kvinna som av traditioner tvingats att ikläda sig en hemmafrus roll aldrig kommer att tappa sitt ressentiment mot patriarkatet, som hållit henne nere.

Ja, att säga tvärtemot någon som hallucinerar tror jag att man får akta sig för. På något sätt är det verkligt för den som upplever sig ha larver i sängen, eller en inbillad hund i sängen, och den verklighetskänslan går inte riktigt att ogiltigförklara. Men ibland räcker det inte med en stark verklighetskänsla för att något faktiskt ska vara sant, och det kan nog vara en nyckel för den som hallucinerar att förstå att den faktiskt hallucinerar. Ofta så lyckas de som hallucinerar förstå att de hallucinerar...även om det kan vara svårt att ta in.
Jag tänkte inte att detta hade något att göra med frågan om Nietzsche och ressentiment i någon direkt bemärkelse... men det är klart att Nietzsche själv var ju en som fick det svårt med verklighetsförankringen på äldre dar...

Man skall nog vara försiktig med att säga vad som är verkligt och inbillat lite var till mans. Intressant med Nietzsche är att han skrev den glada vetenskapen, kanske det mest rediga verk han skrivit ganska sent.
Men kan du dra en klar gräns mellan vad som är hallucinationer och vad som är verkliga upplevelser? Jag skulle inte ge mig på att kritisera en grupps upplevelser som jag själv inte tillhör. Jag vet inte hur det är att vara färgad i ett vitt samhälle elller kvinna i ett patriarkat. Men jag vet hur det är att vara knegarsvenne i en akademisk miljö.

[David H]

Då gäller det att skilja på vad som är verklig galenskap, vad som är något man uppfattar som tossigt eftersom det i en egens ögon framstår som tokigt. Fast det kanske egentligen inte är det. Tror att en kvinna som växt upp i ett patriarkat, en kvinna som av traditioner tvingats att ikläda sig en hemmafrus roll aldrig kommer att tappa sitt ressentiment mot patriarkatet, som hållit henne nere.

Ja, att säga tvärtemot någon som hallucinerar tror jag att man får akta sig för. På något sätt är det verkligt för den som upplever sig ha larver i sängen, eller en inbillad hund i sängen, och den verklighetskänslan går inte riktigt att ogiltigförklara. Men ibland räcker det inte med en stark verklighetskänsla för att något faktiskt ska vara sant, och det kan nog vara en nyckel för den som hallucinerar att förstå att den faktiskt hallucinerar. Ofta så lyckas de som hallucinerar förstå att de hallucinerar...även om det kan vara svårt att ta in.
Jag tänkte inte att detta hade något att göra med frågan om Nietzsche och ressentiment i någon direkt bemärkelse... men det är klart att Nietzsche själv var ju en som fick det svårt med verklighetsförankringen på äldre dar...

Man skall nog vara försiktig med att säga vad som är verkligt och inbillat lite var till mans. Intressant med Nietzsche är att han skrev den glada vetenskapen, kanske det mest rediga verk han skrivit ganska sent.
Men kan du dra en klar gräns mellan vad som är hallucinationer och vad som är verkliga upplevelser? Jag skulle inte ge mig på att kritisera en grupps upplevelser som jag själv inte tillhör. Jag vet inte hur det är att vara färgad i ett vitt samhälle elller kvinna i ett patriarkat. Men jag vet hur det är att vara knegarsvenne i en akademisk miljö.

Nej, jag kan inte dra en tydlig gräns mellan hallucination och verklig upplevelse. Alla våra upplevelser kan mycket väl vara hallucinationer i någon bemärkelse av ordet, men med sådant perspektiv blir inte begreppet användbart, just för att det då inte gör någon skillnad mellan hallucination och icke-hallucination.
De enda som jag påstått ha hallucinationer i denna tråd är patienter på sjukhus som sett djur i sina sängar som ingen annan sett. Att påstå att de hallucinerar är väl knappast så kontroversiellt, för någon annan än just för de själva i stunden de hallucinerar...och jag säger ju inte då heller till de själva att de hallucinerar. Sen tänker jag att det kan vara en stor gråzon mellan vad som kan anses vara hallucination eller inte, men gränsdragningar i en sådan gråzon är inget jag vill försöka ge mig in på. Grupphallucinationer är inget jag skrivit om, och inte heller något jag menat att syfta till.
Att jag sen skrev att Nietzsche fick det svårt med verklighetsförankringen på äldre dar, det må vara ett mer kontroversiellt påstående. Visst kan jag ha fel om det, så insatt är jag inte i hans liv, men en del av vad jag sett av det han skrev sin sista tiden i livet upplevde jag ganska suspekt.

[David H]

Jag har gått en utbildning i sociologi, men fick kämpa ganska mycket för att ta mig igenom det. Det var det väldigt mycket grupptänkande som skulle präntas in i en - typ "titta här har vi kvinnor och de är så här, här har vi lantisar och de är så här, här har vi invandrare och de är så här, här har vi lägre medelklass (eufemism för underklass) och de är så här, här har vi övre medelklass (eufemism för överklass) och de är så här osv osv". För mig kändes det mycket som förenklingar och generaliseringar. Visst var det allmänbildande, och det fick mig att uppmärksamma en del nya perspektiv jag inte sett förut, men jag kan inte påstå att det kändes naturligt för mig eller att jag trivdes med den typen av tänkande. Det var som att gå en utbildning i byggande av storlego, när jag tvärtom var mer intresserad av smålego.

[klorofyll]

Jag tycker att det är väldigt viktigt med tävling. Om inte de bästa kan märka ut sig, vem ska vi då lyssna till? Gruppen?

[klorofyll]

Ett ständigt tävlande är bra på många sätt, exempelvis så slutar de tävlande att bry sig om vem som vinner... För det handlar inte om det.

[klorofyll]

Det handlar inte om erkännande, det handlar om prestation.

[klorofyll]

Den som fokuserar på erkännande vinner inte tävlingar i längden.

[David H]

Jag är kluven till tävlingar. Det kan absolut vara något positivt i det. Glädjen av att göra sitt bästa... vinst eller förlust spelar mindre roll, bara man kämpade och följde sin plan, kan det ge glädje oavsett. Men så tror jag också man kan bli lite knäpp i huvet av alla dessa bedömningar. Sätta betyg på bästa låten, betyg på bästa maten, betyg på bästa legobygget etc... ibland kan jag känna att jag bara vill vara i stunden och inte hålla på bedöma eller ranka.