vansinne över vården

[Varney]

nu är jag i ren ilska mycket frestad att snitta upp några vener...bara för att visa min frustration gentemot den inhumana psykvården vi har.
det märks extremt tydligt; synen på de svaga.
om du går till doktorn, så är inte den doktorns ord lag, och tvingas inte genomgå den där knäoperationen när du har ont i halsmandlarna, om du vill ha ett andra utlåtande, eller kanske kan du gå någon annan stans.. om du har ont i själen, och inte har råd att betala de tusentals kronor de privata psykoterapeuterna tar, så är du körd.
du har ingen rätt till någonting. om den terapeut som valts ut till dig (förmodligen för att bristen på klienter gör dennes kalender tom) säger något, så är detta lag. och du kan finna dig i dennes förakt, spydigheter, missförstånd osv osv. eller skippa "vård" (som denne förmodligen bedömer ska vara stödsamtal med en kurator (oavsett antal kuratorer i journalen, eller inget alls, eftersom du inte är totalt menlös och, alltså nog öppen och mottaglig för dennes s k terapi..på ren svenska : straff)
antyd aldrig att du vill träffa någon annan, då har du satt din sista potatis i vården. det är sjukt vilken makt dessa människor har..varför är reglerna gjorda så att (sådana som jag) själ(v)sligt sårade har absolut inga möjligheter eller rättigheter, om man jämför med tex fysiska skador,
resonerar man som så att det är en slags behandling i sig att orka utstå bemötandet från psyk? att orka stå i köerna för att sen spottas på? ..man kanske sållar ut "bluffarna"..något är jävligt skevt iaf, det är ju knappast befolkningens starkaste själar som söker sig till psyk, men behandlingen där är sju resor värre än annan vård, detta kan inte bara vara slump, man har ju aktivt bestämt att ha andra regler.
(kanske alla patienter (/klienter <bättre ord, med tanke på den totala beroendet, i sin utsatthet och nödvändigheten i att böja sig och suga) är trasiga nog att inte protestera)
nu spårar detta nog ur.
men, jag behövde bara få ur mig detta. det känns lite sorgligt att det hamnade här.

har någon ett tips på hjälp som inte kräver pengaförmögenhet, eller kommunal tortyr.
..kanske finns det någon ritual som ska till? bli lite förläst och borttränga att det emotionella? kanske ska jag skaffa pengar, och konsumera? eller, hur gör man?
det finns någon liten trygghet i FF i af ;]
kramar Johanna, frustrerat psykfall

[Stefan]

Dessvärre är det min erfarenhet med sjukvården i allämnhet. Just antydningar om att byta läkare är extremt känsligt. De försvarar varandra mer eller mindre som i en sekt. Sen det där med att "doktorns ord är lag": håller med om det också; ofta kan patienten vara väldigt insatt och det skulle vara mer givande med en dialog - läkare - patient, men uppfattningen att läkaren ska vara en "auktoritet" gör att det inte får vara så.

I vården i allmänhet, och i psykvården i synnerhet, tror jag att det handlar om att hitta bra personer. Men det är inte lätt förstås. Om du har några kontakter som har några namn på bra folk, utnyttja dom. Hör dig för om sånt. Via dom vanliga vägarna måste du lita på turen att du får en bra mänska, och då har du liten chans. Kan du luska lite via kontakter har du större chanser.

Lycka till,

Stefan

[gråa hår]

Det där är också ganska farligt, för att man går dit med en osäkerhet och därifrån med en osäkerhet som bottnar i dålig information, människan är nu gjord på ett sånt sätt att vi söker svar och när vi inte får bra svar så söker vi till dåliga svar, bara för att få ett svar. Det finns säkert alternativmedecin som fungerar, men det är inte debatten här för det finns också alternativmedecin som inte fungerar och är den renaste kvacksalveriet. Men människor uppsöker dessa ofta för att dom blir bättre mottagen än hos en autoritär läkare, känner att dom får SVAR än om svarena är att Chakraena måste trimmas eller att man får timme hos kriseastrolog eller liknande. Mythos-Logos, Logos-mythos. I Norge där jag bor får mycket av "alternativmedecinen" (Alt fra homöpati til astrologi) statsstötta och jag menar att det är en farlig utveckling, men läkare har sin del i skulden.

[Luipa]

Jag har själv arbetat inom vården ett flertal år. Under min nyligen avslutade sjuksköterskutbildning stiftade jag genom diverse praktikplatser även bekantskap med en mångfald vårdformer och vårdavdelningar. Min proffessionella erfarenhet av psykiatrin sträcker sig till fem veckors praktik på en rättspsykiatrisk avdelning utöver detta har jag högst begränsade privata erfarenheter.

Jag håller med Stefan att det handlar om att träffa rätt personer vid rätt tillfälle. Hela vården har enligt mig ett drag av godtycke över sig, kravet på evidensbaserade behandlingar till trots. Jag har också noterat att patienter och anhöriga som kan driva krav gagnas av detta. Som patient bör man alltså inte vara för sjuk, alternativt ha driftiga och pålästa närstående. Tyvärr.

Det är också min känsla att just psykiatrin är särskilt åsidosatt. Egentligen högst märkligt då psykiatriska besvär är vanligt förekommande och orsakar stort lidande. Men vad göra när behovet finns just nu? Att diskutera reformer är ju inte denna tråds syfte.

På något sätt handlar det om rättigheter och möjligheten att kräva dem. Men hur lätt är det? Jag skulle undersöka någon intresseförening eller patientförening. Kan underlätta att träffa människor som är/varit i liknande situationer.

Jag fann denna organisation efter googlande: http://www.rsmh.se/
Har inte haft erfarenhet utav dem och kan inte ge några referenser. Själv skulle jag ändå, med så få illusioner som möjligt, se om de kan erbjuda något.

Lycka till.

[Stefan]

Jag håller med Stefan att det handlar om att träffa rätt personer vid rätt tillfälle. Hela vården har enligt mig ett drag av godtycke över sig, kravet på evidensbaserade behandlingar till trots. Jag har också noterat att patienter och anhöriga som kan driva krav gagnas av detta. Som patient bör man alltså inte vara för sjuk, alternativt ha driftiga och pålästa närstående. Tyvärr.

Håller med till 100 %. Det gäller att stå på sig. Eftersom vården är (nästan) gratis blir det alltsom oftast en "viljestrid" mellan vårdgivare och patient om huruvida du ska få vård eller inte. Då skiner alla strukturer som finns i samhället i stort igenom: äldre får lättare igenom sin vilja än unga, män lättare än kvinnor, etc. Jag var hos en äldre överklassläkare på KS av värsta sort och han körde över mig totalt: jag kunde inte säga nåt. Det hade varit mycket lättare för mig att resonera med t ex en ung kvinna. Tycker också generellt att det är lättare att komma till tals med folk ju längre ner i vårdhierarkin de är; där är folk mer ödmjuka. Vården är en sjukt hierarkisk organsation.

[hovnarr]

Jag har också noterat att patienter och anhöriga som kan driva krav gagnas av detta. Som patient bör man alltså inte vara för sjuk, alternativt ha driftiga och pålästa närstående. Tyvärr.

På pricken min och mina närståendes erfarenhet. Problemet är nog lite större än enbart vården. Det handlar egentligen om att kommunicera med ett byråkratiskt samhälle. Vi vänder oss till en inrättning, institution, myndighet etc för att vi är i behov av något, exempelvis vård. Men vem vänder vi oss till när vi - som ett första steg - är i behov av expertis kring hur man vänder sig till en inrättning, institution eller myndighet? Man får förlita sig på frivilliga - folk som antingen ger det där lilla extra i sitt yrke (kanske för att man känner dem privat), eller eldsjälar som förbarmar sig över gamla eller sjuka som inte har någon som kan föra deras talan.

Det räcker inte med att vara frisk för att få vård, man ska kunna orientera sig i hierarki och byråkrati, kunna argumentera i tal och skrift osv. Och detta gäller naturligtvis inte bara vården, utan egentligen vid all konsumtion av varor och tjänster, vare sig de finansierats genom mina skattemedel eller direkt ur min plånbok. Huvudtanken bakom demokratin och välfärdssamhället tycks vara att alla ger sina pengar till staten och sen får den som skriker högst mest tillbaka. Se så rättvist och jämlikt det blev. I slutändan står de svagaste ändå utan garantier. Rättigheterna är inte mycket mer än valfläsk, fast på pränt. De utsatta är alltjämt beroende av de starkas goda vilja.

Hur ska vi tackla det här? Gilla läget och lära ungarna hur de skriker på bästa sätt? Eller försöka lära dem det fina i att vara välvillig i Sverige, medelmåttans och mellanmjölkens land. "What's in it for me?" Vi lyckas ju inte ens förmedla vad de tjänar på att hålla mobilen avstängd under lektionstid. Det är ju pinsamt.

[suchanother]

Inte direkt min erfarenhet av psykvården att du måste vara framfusig och kräva en massa.
Har egna erfarenheter då jag gick i individuell psykoterapi i ca 6 år (allmänvården).
Resurserna inom psykvården är knappa och de prioriterar stenhårt. Hur de prioriterar vet jag ej exakt, men min erfarenhet är att de väljer patienterna från "prioritetsordningen; god prognos". I terapin är både terapeuten och patienten delaktiga och det krävs en hel del från patientens sida. "Dålig prognos" patienter är de som gapar och skriker och kräver en massa och saknar insikt i sin egen problematik och är inte mottagliga.
Mitt råd är; var ärlig i mötet med vårdpersonalen. När de märker en vilja till verklig förändring hos dej så ställer de upp. Detta är min erfarenhet.

[Skogsälvan]

Visst finns det stora brister inom vården, framförallt när det gäller psykiska problem. Du har givetvis rätt att få en ny psykolog/psykriatiker om du upplever att det finns problematik i er kommunikation. Det kanske dröjer lite, men det bör inte vara några problem. Men det kan ju vara fördelaktigt att föra fram den här begäran på ett trevligt, diplomatiskt vis. Tro det eller ej, men psykologer är också människor med alla dess för- och nackdelar. Ett annat alternativ - nejnej, himla inte med ögonen nu! - är att vända sig till en diakonissa. Hos en sådan kan du få ett värmande möte, vilket du inte kan hos en psykolog eller en kurator som hummar tyst i respons till allt du säger. Att träffa en diakon(-issa) är gratis och innefattar inga ritualer eller något sådant - bara medmänsklig värme och det är ofta precis det man behöver när man mår dåligt som du gör nu.

[Katana]

Klipp

[Skogsälvan]

Yapp. Jag leker med dom  :D

Leker? Hur menar du, Katana?

[Katana]

Klipp

[Skogsälvan]

Vad ville du åstadkomma med att kasta en kruka i väggen, Katana? Benzo-recept?

[Katana]

Klipp

[Skogsälvan]

Nu vet ju inte jag vad du vill ha för vård, men 500 dagars väntetid... ja, det låter hemskt  :(

[Katana]

Klipp