Kul tråd!
Viola skrev:Är man nykter när man förstår balansgången att man ska tro
men ändå inte? Det är inte sagor och påhitt - ajabaja inte häda
- men oj det förstår du väl att du inte får ta religionen på orden
så där....
Du är förstås tvungen att låta ditt kristendomsförakt skina igenom igen. Men kör till!
Ett historiskt perspektiv: Så långt tillbaka som vi kan spåra människan har det funnits troende människor. Det är mer osäkert om det funnits tvivlande människor lika länge. I moderna tider har det i varje fall funnits briljanta individer i bägge läger. Framstående filosofer, vetenskapsmän, religionsvetare och universalgenier - både troende och icke-troende. Och bägge sidor känner till den andra sidans argument, och vet mycket väl hur man argumenterar.
Vad kan man dra för slutsats av det? Att det finns förnuftiga, rationella, intellektuellt sunda människor som tror på Gud. Vare sig du gillar det eller inte Viola! Den balansgång du åberopar är alltså en smula mer raffinerad, logiskt koherent och kanske rent av vacker än du vill påskina. Detta var alltså de nyktra, de som kunde hålla balansen.
Sen har vi fanatikerna och galningarna också. Nonstop undrar med rätta om dessa begränsar sig till religionens domäner och finner att så inte är fallet. Här tycker jag vi har rekvisit nr. 1 på den väg som leder till missbruket: brist på kritiskt tänkande. Begreppet kritiskt tänkande består av två ord, "kritiskt" och "tänkande". Att skrika "FEL-FEL-FEL!" så fort man stöter på något som inte kan rymmas i den aktuella personliga världsbilden är visserligen kritiskt, men inte tänkande. Att direkt identifiera sig med första bästa reklamslogan, samhällsideal eller religiösa påbud och hastigt reflektera över hur mycket det ligger i det är visserligen tänkande, men inte särskilt kritiskt.
Religionen kan dock bli en tyngre drog om den missbrukas än t.ex. reklamfilm och samhällsideal, pga dess koppling till det mystiska. Ett mysterium framställer ju - i större utsträckning än allt annat - en utmaning för det nyktra, aktiva tänkandet. Om det är just det som saknas blir resultatet antingen att man vänder mysteriet ryggen ("FEL-FEL-FEL!") eller sugs med i dess vågor i ett störtskönt rus där man inte längre vet vad som är in och ut. Och det var så skönt att vara där i det mystiska att man inte vill riskera att förstöra det genom att koppla in kritiskt tänkande igen. Och här gäller det verkligen att hålla balansen! För tänk om man kastar tänkandet överbord till förmån för kritiken, så att säga "beteendetränas" till kritik. Religion = usch och blä = sant, osv. Blev då något vunnet, eller blev det lika mycket fel fast åt andra hållet?
Viola snuddar vid frågan om vem som ska hjälpa den som drabbats av New Aids. Och hur? Att ersätta den ena extrema uppfattningen med en annan känns som en dålig och på sin höjd tillfällig lösning. Har den som ska lära ut kritiskt tänkande själv tillräckligt kritiskt tänkande och tänkande kritik?
