Pilatus skrev:Illusionen skrev:hur kan man då utan egentliga förbehåll få för sig att samma, av människor utvecklade, matematik har förmåga att definiera universums ”ursprung”?
Det är snarare enkel logik som leder till slutsatsen att om universum expanderar så kan den ju inte alltid ha gjort det.
Det måste finnas en begynnelse.
När den kosmologiska konstanten ifrågasattes så blev det fritt fram att räkna på ett universum som inte längre var statiskt.
Det vi benämner logik innebär att det är i överensstämmelse med hur den förnimbara verkligheten
beter sig relativt atomen.
Viktigt att notera här är att en inverterad atomär struktur medför ändrade förutsättningar.
Matematik och logik är alltså i stort olika sidor av samma mynt (verkligheten).
Du kan inte heller förbigå citat, ”Ett grundläggande problem vi inledningsvis står inför, när frågor om
universums natur skall utforskas och besvaras, är att förklara begreppet ”jaget” och dess subjektiva
och komplexa relation till vår verklighets s k rum-tid, alltså hur jaget, den subjektiva upplevelsen/
förnimmelsen, kan uppstå ur, och/eller kopplas via samband till, något materiellt.”
Det måste inte heller finnas en begynnelse.
En av flera tänkbara hypoteser kan t ex vara att universum i grunden är oscillerande mellan reellt
och imaginärt. Du befinner dig som ”atom” i den reella/verkliga fasen, medan den imaginära är dold.
Big Bang är då, ur atomärt perspektiv, noden där det reella övergår i att bli imaginärt.
Sedan går det att vidareutveckla detta ytterligare, varvid G har en viktig funktion att fylla.
Om du vidhåller uppfattningen att big-bang är universums punkt-ursprung, VAR befinner sig då B-B ?
/ Illusionen / Bengt Hj Törnblom
Pax vobiscum
