Vad tänker du på?

[klorofyll]

Hur kommer det sig att mobbning är svårt att förhindra i vårat samhälle?

Därför att det inte beivrades. Man ansåg att offret skulle flyttas. De starka vann en enkel seger.

På vilket sätt tycker du att mobbning skall beivras?

[Pilatus]

Hur kommer det sig att mobbning är svårt att förhindra i vårat samhälle?

Därför att det inte beivrades. Man ansåg att offret skulle flyttas. De starka vann en enkel seger.

På vilket sätt tycker du att mobbning skall beivras?

Man borde sätta dem i skolbänken (att lära sig gott beteende). Den mobbade behöver kanske självinsikt, vad gör att andra andra jävlas med henne?

[Anne]

Jag tycker man ska återinföra beteende i betygen. Och lägga lite lektionstimmar på moral och sånt. (Chattar vi nu?)

[Pilatus]

Jag tycker man ska återinföra beteende i betygen. Och lägga lite lektionstimmar på moral och sånt. (Chattar vi nu?)

Jag tror detta kan ha allmänt intresse, till skillnad från doktorslekar med PeterK.

[Anne]

Jag har blivit tillfrågad om jag vill vara en kärleksinstruktör. Jag sa först nej. Sedan ångrade mig lite. I Japan och Kina t ex är folk helt vilse i hur man kommer närmre varann, flirtar och sånt där. Jag ville exemplifiera i realtid hur det kan gå till. Ungdomarna behöver ju hjälp. Det sägs att det inte blir roligare än vad man gör sig. Och jag blir förstås glad att Peter vill leka med mig.

Åter till mobbing. Jag är för skoluniform. Märkeskläderna skapar klyftor.

[Pilatus]

Jag har blivit tillfrågad om jag vill vara en kärleksinstruktör. Jag sa först nej. Sedan ångrade mig lite. I Japan och Kina t ex är folk helt vilse i hur man kommer närmre varann, flirtar och sånt där. Jag ville exemplifiera i realtid hur det kan gå till. Ungdomarna behöver ju hjälp. Det sägs att det inte blir roligare än vad man gör sig. Och jag blir förstås glad att Peter vill leka med mig.

Åter till mobbing. Jag är för skoluniform. Märkeskläderna skapar klyftor.

Även det Japan, mycket prydliga. Men hjälper det? Det fanns en stark uniformitet som jag minns det från skoltiden. När man skulle vara fin, gå på bio: Tvåfärgade skor, spetsiga. Svarta blanka byxor, sidenskjorta och pepitarutig kavaj. Hatt med särpräglad form, som Frank Sinatra.

[Anne]

Tjusigt! Det är bara i människoarten som honan "piffar till sig". Andra djurarter, som fåglar, är hanen mest färgrann eller så.

[Pilatus]

:) Tjusigt! Det är bara i människoarten som honan "piffar till sig". Andra djurarter, som fåglar, är hanen mest färgrann eller så.

Det finns, som alltid undantag.

Eclectus parrot.jpg (34.18 KiB) Visad 1418 gånger

Eclectus parrot, female

[Anne]

Hur ser hanen ut?

[Pilatus]

Hur ser hanen ut?

Den är grön av avund.

[Anne]

Okej.

[Pilatus]

Hur ser hanen ut?

Den är grön av avund.

I morgon är det palmsöndag. Kollade om det fanns några intressanta frimärken. Det fanns. Från Bophuthatswana, staten fanns mellan 1977 - 1994 i Sydafrika (apartheid bantustan)

Bophuthatswana.jpg (74.41 KiB) Visad 1397 gånger

[David H]

Jag vet inte. Är det inte ett ganska vanligt förfarande bland folk som ger ut böcker??

Jovisst, så är det nog. Ofta i böcker och dramer är det med en "resonör" som står för författarens egen röst, och ska framstå som den som "vet bäst".

Enligt Bachtin var Dostojevskij först med den polyfona dvs flerstämmiga romanen (eller kanske inte bara romanen, utan litteratur mer allmänt)... Exakt vad han menade med det är det inte lätt att veta. På nåt vis en roman där det finns genuint olika röster som inte bara är underordnade författaren själv. Om man inte visste att Bachtin var en spränglärd och mycket intelligent person kunde det nog lätt avfärdas som goja. Kanske är det ändå goja, men jag föredrar då att va mer försiktig i min slutsats och säga bara att jag inte förstår.

Dostojevskij skrev nåt om man vill göra sanningen mer sannolik, bör man blanda i en gnutta lögn. Bob Dylan sa att målade sig/använde mask på scen för att kunna berätta sanning. Kanske var det nån liknande tanke där bakom.

Jag tror (gissar) att det handlar om att alla karaktärer tillför lika mycket till berättelsen. Om man tänker sig att man är polis och ska förhöra 10 vittnen, så är alla vittnen intressanta hos Dostojevskij, det är inte så att man har fått vetskap om att vittne nr 7 är högintressant... För då blir det tråkig att förhöra de 6 första vittnena!

Det här exemplet är bra/intressant tycker jag. Men gällande polyfoni tänker jag det inte behöver handla om att alla tillför lika mycket, utan det kan nog räcka att var och en tillför något eget unikt. Något unikt som inte kan inbegripas i något av de övriga vittnenas berättelser.

På sätt och vis kan man dock mena att det innebär en paradox, för om alla karaktärer är skapta från en och samma författares penna...så kan det va svårt att hävda att de därmed också inte är underordnade författaren. Men om karaktärerna lever sitt liv, bortom författarens kontroll? Om författaren bara kanaliserar något som den inte själv har kontroll över? Kanske är det något som kännetecknar många stora verk av artister, vare sig det är litteratur, eller musik eller något annat...att verket på nåt vis får sitt eget liv bortom skaparens intentioner.

[klorofyll]

På sätt och vis kan man dock mena att det innebär en paradox, för om alla karaktärer är skapta från en och samma författares penna...så kan det va svårt att hävda att de därmed också inte är underordnade författaren. Men om karaktärerna lever sitt liv, bortom författarens kontroll? Om författaren bara kanaliserar något som den inte själv har kontroll över? Kanske är det något som kännetecknar många stora verk av artister, vare sig det är litteratur, eller musik eller något annat...att verket på nåt vis får sitt eget liv bortom skaparens intentioner.

Alltså grejen är väl att författaren söker den "perfekte läsaren" eller det perfekta offret.. Läs förordet till Bröderna Karamazov... Hur går det till? Det är väl inte meningen att författaren skall lura skjortan av läsaren och jag tror det händer ganska sällan.. Pappan i Bröderna Karamazov, Fjodor Pavlovitj Karamazov, jag tror att 80 % av alla läsare ser honom som en misslyckad, förljugen idiot. Men Fjodor Dostojevskij gav inte fadern i berättelsen sitt eget namn därför att han tyckte synd om sig själv. Min tanke...

[David H]

På sätt och vis kan man dock mena att det innebär en paradox, för om alla karaktärer är skapta från en och samma författares penna...så kan det va svårt att hävda att de därmed också inte är underordnade författaren. Men om karaktärerna lever sitt liv, bortom författarens kontroll? Om författaren bara kanaliserar något som den inte själv har kontroll över? Kanske är det något som kännetecknar många stora verk av artister, vare sig det är litteratur, eller musik eller något annat...att verket på nåt vis får sitt eget liv bortom skaparens intentioner.

Alltså grejen är väl att författaren söker den "perfekte läsaren" eller det perfekta offret.. Läs förordet till Bröderna Karamazov... Hur går det till? Det är väl inte meningen att författaren skall lura skjortan av läsaren och jag tror det händer ganska sällan.. Pappan i Bröderna Karamazov, Fjodor Pavlovitj Karamazov, jag tror att 80 % av alla läsare ser honom som en misslyckad, förljugen idiot. Men Fjodor Dostojevskij gav inte fadern i berättelsen sitt eget namn därför att han tyckte synd om sig själv. Min tanke...

Det kan nog vara ett sätt..att porträttera sig själv på ett överdrivet förnedrande sätt, och sen den du tycker mest illa om porträtterar du på ett överdrivet smickrande sätt. Genom att ta mindre plats själv, kan du ge mer spelutrymme åt andra...
Nu menade jag inte nödvändigtvis det skulle va så att Fjodor Dostojevskij identifierar sig med Fjodor Karamazov... men helt klart går det ju se från olika perspektiv vem som är hjälte och vem som är skurk. I den svenska litteraturen brukar väl ofta Aljosha och Ivan lyftas fram som de två nyckelkaraktärerna i boken...men så har det också lyfts fram att den tredje brodern, Dmiti, är den mer typiskt ryska karaktären.