Liv efter döden?

[klorofyll]

Att de sedan inte tror på Gud eller ett liv där de ska få betala för det de gör - tacka fan för det!!! Deras fader - fan - väntar dock på dem med öppna armar så att de kan få betala för det de gjorde här.
De som påstår sig söka "gud" vill dessutom ofta ha makt, de vill äga gudomlighet eller få kunskaper eller annat i det fördolda och i hemliga sällskap.
DET vet jag.... hatiska, mordiska själviska lögnare är de flesta av människorna -- och låssas vara små ulliga gulliga lamm ---

Men du vet, syndarna måste betala tillbaks - allting - i detta liv...

[531bts]

Med den beskrivningen av dina medmänniskor, hur skulle du beskriva dig själv? Det jag utläser av ditt inlägg är ett tankesinne fullt av motvilja o hämnd. Varför öht belasta sig med tankar vad för slags straff Gud utmäter åt syndare efter deras död? Det har du inte den minsta makt att påverka annat än att som god Kristen be för deras själar. Den eventuella bestraffningsprocessen för syndare angår inte dig, den står mellan syndaren o Gud. Jag frågar mig om inte de tankar kring synd o straff du uttrycker här, avslöjar en besvikelse, frustration över hur saker ting borde vara, utan att ha alternativet klart för sig.
Avskyvärd grymhet, oanständighet, o omoral har funnits i alla tider o kommer att pågå så länge vi inte förstår alternativet: en insikt o handlingsberedskap i tanke, tal o gärning som leder till människans medfödda kärleksbehovs tillfredsställelse. Det onda i världen finns som en hänvisning till det goda.

Intressant hur vi läser varandra - inte sant...

Men, det min post ger uttryck för är hyckleriet och makeupen --- den som ska dölja bölderna och stanken av det bakomliggande. Det evigt friserade och denna yta jag är så hjärtinnerligt trött på i alla tomma ord.

Så - de vanliga enkla människorna som oftast inte kommer till tals är de samma över hela världen - de är i norm (förutom i väst - hahahahah) goda och snälla.

Handlingsberedskapen är i den lilla miljön, i allt i hemmet med nära och kära. Det är inte lätt att ha en närhet med människor som inte har tid, är själviska eller tänker mest på andra på andra sidan världen de kan ge pengar till och glömma - för att slippa göra det de kan av värme i sin egen närhet.
Detta slags utbredda hyckleri --- äcklar mig.

Vanliga människor som sitter och tittar när någon blir ihjälslagen utan att ingripa. Filmar så de kan lägga upp det på FB och ordar fett om hur vänliga de är... hur de står upp för de "utsatta" grupperna.
Var är då den där handlingsberedskapen? Såg ett inslag där man har intervjuat folk på gatan och frågat om de vill ta hem en muslim att leva hos dem --- sörja för dem - INGEN ville det... hahahahah... sådana är människor.
Vem är jag? Ja... en trött typ förmodligen --- och det enda jag ordar ut är driten alla försöker dölja --- makeup ...

Klart att det inte är lätt att ha närhet till sina medmänniskor om du inte uppmärksammar o förstår det allmängiltiga, självklara o som ofrånkomligen utgör grunden för att erfara "närhet". Jag ser bara "närhet"; alla födda in i skapelsen är antingen "omringade" av den, eller som jag ser det "omfamnade" av den. Betraktar man den som ett dött meningslöst fungerande "något" är man "omringad" av anonymitet. Jag ser skapelsen som en allmängiltig "omfamning" utgiven av en om sig själv o sina delar medveten Gud. Oavsett om du begrundar orsaken o meningen med skapelsen är vi lika "nära", vi deltar i den på samma villkor. Jag är förvissad om att alla födda in i skapelsen har samma existentiella behov; kroppsliga såväl som psykologiska vilka innebär en önskan att bli förstådd o älskad. Det enda som skiljer den "omringade" från den "omfamnade" är det filosofiska samtalet. När som helst kan de föra det på tal, med det av Gud givna heltäckande mänskliga språket. Möjligheten till kärlek är en tanke o ljudfull utandning (talförmågan) borta.

[Anne]

Jag hoppas att de som lyckats behålla någon sorts renhet i hjärtat inte lyssnar på dynga där tistlar bor. Iris! Snälla, snälla iris... tro det eller ej, jag bryr mig om dig och vill ditt bästa. Lyssna på bts. Lyssna på Marksa. Frid, syster.

[iris]

Klart att det inte är lätt att ha närhet till sina medmänniskor om du inte uppmärksammar o förstår det allmängiltiga, självklara o som ofrånkomligen utgör grunden för att erfara "närhet". Jag ser bara "närhet"; alla födda in i skapelsen är antingen "omringade" av den, eller som jag ser det "omfamnade" av den. Betraktar man den som ett dött meningslöst fungerande "något" är man "omringad" av anonymitet. Jag ser skapelsen som en allmängiltig "omfamning" utgiven av en om sig själv o sina delar medveten Gud. Oavsett om du begrundar orsaken o meningen med skapelsen är vi lika "nära", vi deltar i den på samma villkor. Jag är förvissad om att alla födda in i skapelsen har samma existentiella behov; kroppsliga såväl som psykologiska vilka innebär en önskan att bli förstådd o älskad. Det enda som skiljer den "omringade" från den "omfamnade" är det filosofiska samtalet. När som helst kan de föra det på tal, med det av Gud givna heltäckande mänskliga språket. Möjligheten till kärlek är en tanke o ljudfull utandning (talförmågan) borta.

Det filosofiska samtalet kräver ju två, en dialog fri från personangrepp som har fokus på sak (mao temat) vad jag märkt i detta forum (som i de flesta jag deltagit) är att människor analyserar det som sägs (gjorde ett experiment och frångick mina principer att svara så som det brukar tilltalas) i person. Man drar växlar om vem som säger vad - inte vad som sägs. Nivån blir pajkastning.
Det går inte att upprätthålla samtal när det är så.

Sedan om man inte ständigt bara berättar vem (alltid negativt och i negativa ordalag) så bara säger man mot. Utan skäl, utan argument.
När man inte kan föra en dialog - finns det inget filosofiskt samtal - det finns ett ordkrig som någon vill vinna genom att smutskasta individen som sagt nåt eller så säger man bara mot - när man sedan frågar om skälen --- har de inga. Detta är norm.
Vilka filosofiska samtal förväntar man sig då?
Jag har gett upp.
Främst när det gäller (se trådarna och konstatera) frågor som rör Gud - då är ALLA (främst ateisterna) experter. De vet allt. Och deras främsta önskan är att ställa troende i en dålig dager. Själva anser de sig vara så perfekta att de har rätten... (eller som du frågade mig - om du anser xxx vem är du då).
Jag har efter åt en obegriplig mättnad, tröttnad och har trots att man försöker hålla sak --- en känsla av att det finns oerhört få människor (till och med i akademia - men då är de mer subtila - säger inget men ser till att du inte kan framlägga eller sätter andra hinder - been there, done it).

Varför?
Jo min tanke är att behoven som visserligen är lika för många är ett incitament att grab them all by the.... eftersom det är både vad som normalt sett erbjuds och det som gäller för den som vill tillgodose sina "behov. - Vare sig detta motarbetar just kärleken eller inte. Vem bryr sig...

OM det krävs av kristna att som judarna ständigt vara slagpåsen, ständigt de som alla tar ut sina aggressioner på och man ska ständigt vända andra kinden till ---- så kan jag säga dig att de flesta har faktiskt inte ens läst hur - Jesus - den godaste och vänligaste människan någonsin född --- talade med de som han gav sitt liv för.
Er fader satan... är ett litet exempel på saker som han sa --- varför tror människor att kristna är någon slags slagpåse som bara tar emot vad som helst av vem som helst utan att försvara sig (om inte annat verbalt)? Det är en kristen doktrin - jus ad bellum och jus in bello.

Det som hade kunnat vara en - är den normala - taktiken är att bara lägga ner. Varför skulle jag det? Vem sa att just troende inte ska försvara? Gå undan? Tiga?

[iris]

Jag hoppas att de som lyckats behålla någon sorts renhet i hjärtat inte lyssnar på dynga där tistlar bor. Iris! Snälla, snälla iris... tro det eller ej, jag bryr mig om dig och vill ditt bästa. Lyssna på bts. Lyssna på Marksa. Frid, syster.

Jovisst... tänker man på sig själv, vad som gynnar en själv, vad som är bäst för en själv och verkligen har förmågan att inte bry sig om andra - då kan man. Vad man kan är att lyssna på fågelsången, koncentrera sig på det sköna och vackra, härlig kärlek, egna projekt och allt av underbart ....

[Marksa]

Nej - hos mig är nog problemet att platsen är för stor, vilket retar gallfeber på mig - vilket jag tar ut på alla andra så att "gracerna" fördelas jämnt och fint...

Detta är intressant. Hur gör man när man ser orättvisorna och oförrätterna och för den delen ondskan i världen, och tar in allt detta i sitt hjärta. Hur gör man för att inte gå sönder?
Ett sätt är väl att skrika ut sin smärta sin frustration så alla ser och hör. För man kan ju inte rädda världen från ..
Någon annan kanske ser sina möjligheter i det lilla sammanhanget, jag gör vad jag kan, mina små steg coachande kanske hjälper någon att komma på fötter igen så att denne kan få tillbaka sin självkänsla. (på jobbet, i föreningen, i kören, hon som sitter utanför butiken, på scouterna, stödfamilj osv)
Man kan ju, det finns alla möjligheter till detta, faktiskt styra in sin livsbana så att man i sitt yrkesliv kan ägna sig åt att stärka och hjälpa människor här hemma eller internationellt.
Men det allra enklaste är väl att bara vara en medmänniska i vardagen.

Men för att kunna ge ut, så måste man stå stabilt själv, hitta platser både inom sig själv, och där ute där man hittar vilan. Kalla det för ett livsprojekt, en fantasi eller källan till kraft och godhet.

Och kom ihåg att vi är funtade på så sätt att vi mår bra när vi får möjligheten att hjälpa, det är inget att skämmas för.
Men stå inte för den skull i gathörnen och proklamera din förträfflighet för att få "likes".

[xion]

Du frågar vad den skulle ha för funktion????

Tänk dig hur vår värld skulle vara om vi alla och alltid gjorde det som var "gott och rätt".

Jag behöver inte föreställa mig det - utan jag frågar dig istället varför vi inte gör DET...när vi alla förstår och vet och kan tänka oss hur det hade varit... VARFÖR gör vi inte det????

Därför att vi är människor och att "det är mänskligt att fela".

Av någon anledning kom jag på mig med att undra varifrån uttrycket "styv i korken" kommer?

Den gamla kinesiska Yin/Yang symbolen tycker jag är en helt fantastisk tankekonstruktion, betydligt smartare och mer allmängiltig än relativitetsteorin.
Människans natur består av en del som vi målar i svart och en del som vi målar i vitt. Precis som yin/yang-symbolen.
Vi har alla del av både det svarta och det vita. Ingen kan någonsin vara helt vit eller helt svart.

Kyrkan har i alla tider lockat med himmelriket och hotat med helvetet för att hålla människorna tukt och förmaning.
Det fungerade bra tidigare men i takt med att människor själva kunde skaffa sig utbildning och får möjlighet att ifrågasätta dessa "sanningar" så betvivlar allt fler också dessa.

Därför är det dags att få människor att förstå vikten av att vi behandlar varandra väl också utan piska och morot.
Om vi inte gör det kommer vår värld att förråas och bli normlös och detta kommer att drabba oss alla.

[531bts]

Klart att det inte är lätt att ha närhet till sina medmänniskor om du inte uppmärksammar o förstår det allmängiltiga, självklara o som ofrånkomligen utgör grunden för att erfara "närhet". Jag ser bara "närhet"; alla födda in i skapelsen är antingen "omringade" av den, eller som jag ser det "omfamnade" av den. Betraktar man den som ett dött meningslöst fungerande "något" är man "omringad" av anonymitet. Jag ser skapelsen som en allmängiltig "omfamning" utgiven av en om sig själv o sina delar medveten Gud. Oavsett om du begrundar orsaken o meningen med skapelsen är vi lika "nära", vi deltar i den på samma villkor. Jag är förvissad om att alla födda in i skapelsen har samma existentiella behov; kroppsliga såväl som psykologiska vilka innebär en önskan att bli förstådd o älskad. Det enda som skiljer den "omringade" från den "omfamnade" är det filosofiska samtalet. När som helst kan de föra det på tal, med det av Gud givna heltäckande mänskliga språket. Möjligheten till kärlek är en tanke o ljudfull utandning (talförmågan) borta.

Det filosofiska samtalet kräver ju två, en dialog fri från personangrepp som har fokus på sak (mao temat) vad jag märkt i detta forum (som i de flesta jag deltagit) är att människor analyserar det som sägs (gjorde ett experiment och frångick mina principer att svara så som det brukar tilltalas) i person. Man drar växlar om vem som säger vad - inte vad som sägs. Nivån blir pajkastning.
Det går inte att upprätthålla samtal när det är så.

Sedan om man inte ständigt bara berättar vem (alltid negativt och i negativa ordalag) så bara säger man mot. Utan skäl, utan argument.
När man inte kan föra en dialog - finns det inget filosofiskt samtal - det finns ett ordkrig som någon vill vinna genom att smutskasta individen som sagt nåt eller så säger man bara mot - när man sedan frågar om skälen --- har de inga. Detta är norm.
Vilka filosofiska samtal förväntar man sig då?
Jag har gett upp.
Främst när det gäller (se trådarna och konstatera) frågor som rör Gud - då är ALLA (främst ateisterna) experter. De vet allt. Och deras främsta önskan är att ställa troende i en dålig dager. Själva anser de sig vara så perfekta att de har rätten... (eller som du frågade mig - om du anser xxx vem är du då).
Jag har efter åt en obegriplig mättnad, tröttnad och har trots att man försöker hålla sak --- en känsla av att det finns oerhört få människor (till och med i akademia - men då är de mer subtila - säger inget men ser till att du inte kan framlägga eller sätter andra hinder - been there, done it).

Varför?
Jo min tanke är att behoven som visserligen är lika för många är ett incitament att grab them all by the.... eftersom det är både vad som normalt sett erbjuds och det som gäller för den som vill tillgodose sina "behov. - Vare sig detta motarbetar just kärleken eller inte. Vem bryr sig...

OM det krävs av kristna att som judarna ständigt vara slagpåsen, ständigt de som alla tar ut sina aggressioner på och man ska ständigt vända andra kinden till ---- så kan jag säga dig att de flesta har faktiskt inte ens läst hur - Jesus - den godaste och vänligaste människan någonsin född --- talade med de som han gav sitt liv för.
Er fader satan... är ett litet exempel på saker som han sa --- varför tror människor att kristna är någon slags slagpåse som bara tar emot vad som helst av vem som helst utan att försvara sig (om inte annat verbalt)? Det är en kristen doktrin - jus ad bellum och jus in bello.

Det som hade kunnat vara en - är den normala - taktiken är att bara lägga ner. Varför skulle jag det? Vem sa att just troende inte ska försvara? Gå undan? Tiga?

Det kan ju också vara så att den du för samtal med, talar med samma incitament som du: "jag backar inte". Det är ofta så: "jag" är okränkbar, "min" tro är överlägsen, "jag" är så identifierad o förälskad i "mina" idéer. Det är därför det filosofiska samtalet måste utgå från "common ground". Vad är då mer gemensamt än vårat allmängiltiga deltagande i skapelsen? Går det att betrakta o föra samtal om den som gemensam o allmängiltig trots att varje individ gör sin ofrånkomliga personliga tolkning av erfarenheten att leva? Inom vetenskapen har man ju lyckats åsidosätta åsikter kring de forskningsresultat man kommer fram till i sina laboratorier, mycket framgångsrikt dessutom. Vad de ska användas till är däremot en annan historia. Att försvara en åsikt, tro med fanatism eller adrenalin som incitament, borde vara en alarmsignal att börja lyssna, tänka om o kanske pröva en omvärdering. Det kan ju helt enkelt vara så att "jag" har fel.

[iris]

Nej - hos mig är nog problemet att platsen är för stor, vilket retar gallfeber på mig - vilket jag tar ut på alla andra så att "gracerna" fördelas jämnt och fint...

Detta är intressant. Hur gör man när man ser orättvisorna och oförrätterna och för den delen ondskan i världen, och tar in allt detta i sitt hjärta. Hur gör man för att inte gå sönder?
Ett sätt är väl att skrika ut sin smärta sin frustration så alla ser och hör. För man kan ju inte rädda världen från ..
Någon annan kanske ser sina möjligheter i det lilla sammanhanget, jag gör vad jag kan, mina små steg coachande kanske hjälper någon att komma på fötter igen så att denne kan få tillbaka sin självkänsla. (på jobbet, i föreningen, i kören, hon som sitter utanför butiken, på scouterna, stödfamilj osv)
Man kan ju, det finns alla möjligheter till detta, faktiskt styra in sin livsbana så att man i sitt yrkesliv kan ägna sig åt att stärka och hjälpa människor här hemma eller internationellt.
Men det allra enklaste är väl att bara vara en medmänniska i vardagen.

Men för att kunna ge ut, så måste man stå stabilt själv, hitta platser både inom sig själv, och där ute där man hittar vilan. Kalla det för ett livsprojekt, en fantasi eller källan till kraft och godhet.

Och kom ihåg att vi är funtade på så sätt att vi mår bra när vi får möjligheten att hjälpa, det är inget att skämmas för.
Men stå inte för den skull i gathörnen och proklamera din förträfflighet för att få "likes".

Det jag gör privat, den jag är talar jag sällan om. Det är något som jag ändå är och gör - varför orda om det?

När det är så att man lider med dem som lider, känner när någon ramlar utmed hela ryggraden - då hjälper inte alltid ens bönen "Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden". Och jag är ingen missbrukar - om nu detta berömda AA citat skulle kunna indikera det.

För man ser människor krossa sig själva och hela samhällen och måste -tvingas se på...
Jag har ett ohemuligt temperament (inte aggressiv på det sättet att jag bråkar eller har behov av det) - men jag är lättantändlig om det är något som verkligen skaver. Hyckleri och lögner har den effekten på mig och förr brukade jag gå och boxas (få utlopp fysiskt) eller springa sk---ten ur mig i skogen och tvinga kroppen (det gör jag än). När jag kan kanalisera ut det i kärlek brukar det lindra --- men jag har övat mig att inte.

...så, på ett forum när jag kommit till min gräns - då ---
och varför är vi så rädda att någon blir pissed off.
Vad är det med oss så att vi ska vara som snälla lämmlar?

Furry friends... typ. Jag känner för mycket för människan och blir vanmäktig ibland - det är en slags gudssyndrom förmodligen för att man inte kan överlåta det till Kärleken.

[iris]

Jag behöver inte föreställa mig det - utan jag frågar dig istället varför vi inte gör DET...när vi alla förstår och vet och kan tänka oss hur det hade varit... VARFÖR gör vi inte det????

Därför att vi är människor och att "det är mänskligt att fela".

Av någon anledning kom jag på mig med att undra varifrån uttrycket "styv i korken" kommer?

Den gamla kinesiska Yin/Yang symbolen tycker jag är en helt fantastisk tankekonstruktion, betydligt smartare och mer allmängiltig än relativitetsteorin.
Människans natur består av en del som vi målar i svart och en del som vi målar i vitt. Precis som yin/yang-symbolen.
Vi har alla del av både det svarta och det vita. Ingen kan någonsin vara helt vit eller helt svart.

Kyrkan har i alla tider lockat med himmelriket och hotat med helvetet för att hålla människorna tukt och förmaning.
Det fungerade bra tidigare men i takt med att människor själva kunde skaffa sig utbildning och får möjlighet att ifrågasätta dessa "sanningar" så betvivlar allt fler också dessa.

Därför är det dags att få människor att förstå vikten av att vi behandlar varandra väl också utan piska och morot.
Om vi inte gör det kommer vår värld att förråas och bli normlös och detta kommer att drabba oss alla.

Tyvärr... men jag hade önskat jag hade en... som äger en...

[iris]

Det kan ju också vara så att den du för samtal med, talar med samma incitament som du: "jag backar inte". Det är ofta så: "jag" är okränkbar, "min" tro är överlägsen, "jag" är så identifierad o förälskad i "mina" idéer. Det är därför det filosofiska samtalet måste utgå från "common ground". Vad är då mer gemensamt än vårat allmängiltiga deltagande i skapelsen? Går det att betrakta o föra samtal om den som gemensam o allmängiltig trots att varje individ gör sin ofrånkomliga personliga tolkning av erfarenheten att leva? Inom vetenskapen har man ju lyckats åsidosätta åsikter kring de forskningsresultat man kommer fram till i sina laboratorier, mycket framgångsrikt dessutom. Vad de ska användas till är däremot en annan historia. Att försvara en åsikt, tro med fanatism eller adrenalin som incitament, borde vara en alarmsignal att börja lyssna, tänka om o kanske pröva en omvärdering. Det kan ju helt enkelt vara så att "jag" har fel.

För att överhuvudtaget kunna cykla måste man ha styrfart.
Åtminstone - det kräver att man kan belägga och försvara med goda argument det man tror på, håller för sant - om alla ligger ner cyklar ingen... eller?

[Mlw]

Enligt den kristna läran kan ej själen existera utan kroppen, då de är ömsesidigt beroende. Det här skiljer sig från naturfolkens synsätt och det grekisk-romerska, enligt vilket själen forlever utan en kropp (själen är ett klot, säger Platon). Det är därför kristendomen talar om återuppståndelsen, då vi får en ny kropp, en oförgänglig uppståndelsekropp. Tills dess stoppas själen liksom undan, förklarar Augustinus.

Eftersom man vid återuppståndelsen minns sitt liv och har kvar sin personlighet så spelar det ingen roll hur lång tid det tar tills den Yttersta domen. Döden är ju ett omedvetenhetstillstånd, så återuppståndelsen inträffar ögonblickligen, även om det på jorden gått en miljon år.

Men vi ska alla förvandlas, blixtsnabbt, på ett enda ögonblick, när den sista trumpeten ljuder. För den kommer att ljuda, och då uppstår de döda, i oförgänglighet, och vi förvandlas. (1 Kor. 15)

[531bts]

Iris: cykling, styrfart? Att jämföra cykling med filosofiskt samtal förstår jag inte. Cykling kräver inte abstrakt tänkande. Det är en motorisk inlärning som efter tillräckligt många repetitioner sätter sig i ryggmärgen som ett reflexmässigt beteende. Att vara född in i skapelsen, växa in i den o förhålla oss till den oerhörda komplexitet livet innebär, ger inte det "styrfart" nog? Människan har fått en enastående gåva att kunna reflektera över livet o komma fram till kommunicerbara slutsatser som överensstämmer med erfarenhet o förnuft. Att kunna filosofera kan aldrig vara reflexmässigt. Tvärtom, tanke o tal disciplineras att följa den omgivande verkligheten, egen o medmänniskors erfarenhet av den. Eftersom de är levande, dynamiska, rörliga o föränderliga kan det filosofiska samtalet aldrig vara en reflex, inlärd process.

[531bts]

Enligt den kristna läran kan ej själen existera utan kroppen, då de är ömsesidigt beroende. Det här skiljer sig från naturfolkens synsätt och det grekisk-romerska, enligt vilket själen forlever utan en kropp (själen är ett klot, säger Platon). Det är därför kristendomen talar om återuppståndelsen, då vi får en ny kropp, en oförgänglig uppståndelsekropp. Tills dess stoppas själen liksom undan, förklarar Augustinus.

Eftersom man vid återuppståndelsen minns sitt liv och har kvar sin personlighet så spelar det ingen roll hur lång tid det tar tills den Yttersta domen. Döden är ju ett omedvetenhetstillstånd, så återuppståndelsen inträffar ögonblickligen, även om det på jorden gått en miljon år.

Men vi ska alla förvandlas, blixtsnabbt, på ett enda ögonblick, när den sista trumpeten ljuder. För den kommer att ljuda, och då uppstår de döda, i oförgänglighet, och vi förvandlas. (1 Kor. 15)

Hej Mlw, har du ork o lust att hjälpa mig förstå meningen o nyttan i min vardag av att tro på den Kristna teorin (eller någon teori öht) om vad som händer efter döden?

[Mlw]

Hej Mlw, har du ork o lust att hjälpa mig förstå meningen o nyttan i min vardag av att tro på den Kristna teorin (eller någon teori öht) om vad som händer efter döden?

Ja, forskning har ju visat att religiös tro ökar det biologiska överlevnadsvärdet, både för ens etniska grupp och individuallt, skyddar mot depression, o.s.v. Så religiositet är biologiskt nedärvt. Om man är irreligiös så har man förträngt sina instinkter, vilket är fördärvligt. Anden kommer via det omedvetna. För några år sedan blev jag bryskt väckt av mångudinnan, och hon visade sig sedan i fönstret såsom fullmånen. Jesus uppenbarade sig för mig i en dröm (se Gunnar Hillerdals böcker, I Drömmen om Natten, m.fl.).

Det är det ena. Det andra motivet har att göra med sanningen om människan och jordelivet, för vilka det rationella förnuftet och vetenskapen är otillräckliga vägvisare. Vetenskapen är dessutom svarslös inför den genetiska komplexiteten och fininställningen av naturkonstanterna vid universums födelse (se Stephen Meyers nya bok, Return of the God Hypothesis).

Religionen har olikt vetenskapen en top-down-modell enligt den platonska tanken att det allmänna begreppet omsluter den individuella mångfalden. Exempelvis, vi föll i Adam men blir åter upphöjda i Kristus. Därmed blir vi delaktiga i Kristus försoningsverk. Arvsynden, som drabbade oss i och med Adams fall, är nödvändig för att förstå människan, förklarar Blaise Pascal i sin bok Tankar. När det gäller Jesus kroppsliga återuppståndelse så sker den i en viss levande individs kropp. (Lärjungarna kände ju inte igen honom! Temat är välkänt i religionshistorien.) När han gick på vattnet så är det en referens till Jobs bok: "Det är bara han [Gud] som kan spänna ut himlarna, och trampa på havets vågor" (Kärnbibeln, 9:8). Allt har andlig mening, ungefär som Jesus egna liknelser.

Iain McGilchrist menar att vi blivit alltför rationalistiska p.g.a att den vänstra hjärnhalvans världsbild blivit dominant. Vi måste bli mer orienterade enligt den högra hjärnhalvan, och här kommer det religiösa in i bilden. Utan tillgång till den högra hjärnhalvans perspektiv så är vi bara halva människor. Vi kan inte förstå tillvaron enbart förnuftmässigt.