en cyborgs sanna mardrömmar

[PopJimmy]

en cyborgs sanna mardrömmar i hans förvrängda personliga västerländska teater







Infomationschocken
sliter mig i bitar



Det direkta intrycket förvrängs i symboliska labyrinter när abstraktionerna tar ett grepp

i varje sväng står en ny dörr av en upplevd verklighet vidöppen
jag kliver från ändlösa korridorer in i ett ännu outforskat rum
men i samma ögonblick börjar väggarnas grundbultar förvrängas och substansen rinner bort
rummet kollapsar
jag möts av ett hånfullt eko och förstår att jag än en gång blivit lurad



jag lyfter mitt betingade bagage och
jag syr en tillfällig folkdräkt genom mekanisk sinnesupprepning för att söka tröst under mitt provisoriska lapptäcke i sökandet av den intima närhet och enda riktiga av alla riktiga verkligheter jag mött när jag var ett universum
tillskillnad från de ofullständiga världarna jag valt att passera.


jag öppnar min religösa bok, men avtrycket har genom stämplingen spegelvänts och förlorat sin ickekommunikativa ickespråkliga levande innebörd. jag inser att det levande hela inte kan uttryckas i döda medel med är samtidigt för blind för att se det intima, det levande.





de världar jag reser förbi är alla i fragmentarisk upplösning. men den metafysiska elden måste fortsätta.


Uppmärksamheten studstar ner för snåriga passager av logiska vanföreställningarna som formas och


alternativ som fått egna liv . alternativ som marknadförts och blivit mer verkliga än mig.

jag är gatukonst som vardagligen passeras obemärkt
gjord av fattiga människors helhjärtade slit.
























en tom kapsel sugs ut ur den mekaniska djungelns golvbrunn







som en splittrad skärva
ljusår bort i en öde ökenrymd
försöker jag i min snyftande förtvivlan nå analog kontakt.


men mina akustiska tårar inte längre en autentiskt nödsignal,

beviset har förlorat sitt värde, när det hastigt dränks i den första ytliga svallvågen av det oändliga hav av meningslöst tillsynes, slumpmässigt digitalt brus.

jag inser plöstligt att det aldrig var vargen utan peter som var myt.



vaknar ur min dröm men mardrömmen att mina föräldrar flydde världen vid drogens medvetna penetration var i själva verket det enda verkliga verklighet jag någonsin
kunnat erinra mig om att ha upplevt i mina minnens flyktighet


ett modert hånflin av en perfekt syntetisk moderat makthavare som i envägskommunikation skickar binära signaler

i kontrast flyter de med i min horizontlösa intersubjektiva flod av sentimentala sorgtårar

var detta allt jag kunde erbjuda?



av den perfekta samhällsmaskinen är jag blott en ofulländad parasit
emedan atomuret tickar på
sätter den mekaniska sjukdomen in i min nakna späda människokropp


förvandlar sakta från cell till cell
en digital replikant
och den unika vitala potentensen ersätts med syntetisk kopia av en annan kopia.




som gör slutgiltig kompensation för den imperfektion och de begränsningar denna lägre livsform är född och utgör.









när syret för livets låga sakta sipprar ur kapseln urartar sig den enda stig som återstår: tågets.

jag förstår att det enda ljus jag någonsin kommer uppleva är bländningen av den tåglykta som i tvåhunda kilometers hastighet kommer att krossa min hjärna i mitt sista andetag

[Skogsälvan]

Ja. När du skriver så här så gör du det enastående, Popjimmy. Du är en poet. Du är en profet. Och det som händer genom att läsa den här typen av inlägg blir en form av "mind-fucking" där en närhet infinner sig. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig riktigt, men jag njuter och lider genom att läsa vad du skriver när du skriver på det här viset. Tack.