NyKantianen skrev:Något intressant är den gamla föreställningen om olika grader av verklighet. Ett exempel är hur skuggan från en pinne kan anses vara mindre verklig än själva pinnen, även om båda existerar. Dvs om X verklighet beror på Y, så är Y mer verkligt än X. Om man kombinerar detta med iden om ett väsen som alltings existens beror på, så bildar de iden om ett väsen som är verkligast och som allt annat beror på.
En annan intressant ide är den om att det som är sant är det som är verkligt. Den absoluta sanningen måste då också vara absolut verklig. Därmed kan man tolka om frågan "Finns det en absolut sanning" till "Finns det en verklighet som allt annat beror på?" vilket är en intressant metafysisk fråga. (Som jag inte har någon aning om)
Vedanta och buddhism rakt av här. Vedanta menar att "allt beror på och är identiskt med Brahman" och Buddhismen menar att "Allt är Dharma/Buddhanatur", alltså allt har andliga egenskaper som sin natur enkelt uttryckt.
Med andra ord, vårat sinne kan endast uppfatta det absoluta genom att "bli ett med det", vilket redan är dess natur. Erfarenheten av "oneness" är den enda erfarenheten som ger en inblick i något sant alls.
Tanken är att den absoluta verkligheten är andlig men att den relativa är en effekt av den, som att havet är andligheten och vågorna är händelserna i den. Brahman är verkligheten och världen är identisk med Brahman men uppfattas inte så pga ditten och datten.
Det kan givetvis vara så att dessa tankar stämmer. I alla fall ur ett andligt perspektiv.
Jag ser dock ett logiskt felslut att påstå att någontings natur kan härledas från någonting annats. Det är inte mer eller mindre verkligt om något leder till något annat. Något nytt är inte mindre verkligt för att källan innehåller egenskapen "verklig", det är helt enkelt nytt. En skugga är ett helt annat fenomen än allt som bidrar till att skapa den och måste förstås som den natur skuggan har för att över huvud taget kunna uppfattas.
Inom en del andliga tankegångar menar man att det är genom själva blivandet det "verkliga manifesteras". Alltså att det som är det "sanna" är det naturen "siktar på" och inte det som varit. Målet är sanningen, vägen + konsekvenserna. Själen är det vi håller på att utvecklas TILL och det är den som är ett med sanningen. Fjärilen är sanningen, inte larven eller puppan.
Som jag ser det ligger det lite i flera av dessa saker, det handlar mycket om perspektiv och hur det är meningsfullt att tänka sig saker.
Att tänka sig att verkligheten ENDAST är det fysiska så SOM det ses utifrån tycker jag blir ofullständigt i alla fall. Sanning är en subjektiv egenskap hos kunskapen som är något internt och hur den överensstämmer med omständigheter som genom den KAN uppfattas som sanna. Ett inre+yttre är nödvändigt och bägge måste inkluderas för att förstå saken.
