Vad tänker du på?

[klorofyll]

Något som brukar funka: "Man är inte bäst, men man försöker.."

Det räcker med att vara tillräckligt bra. Det var någon gammal boxare som yttrade att det väntar alltid någon som är bättre ... Spela schack så förstår du!

Det innebär att man skall göra sitt bästa, trots att vi inte är bäst. Gör vi det är vi tillräckligt bra.

Det är väl lite så det fungerar med religion.. Kan det fungera utan religion?

[Pilatus]

Det räcker med att vara tillräckligt bra. Det var någon gammal boxare som yttrade att det väntar alltid någon som är bättre ... Spela schack så förstår du!

Det innebär att man skall göra sitt bästa, trots att vi inte är bäst. Gör vi det är vi tillräckligt bra.

Det är väl lite så det fungerar med religion.. Kan det fungera utan religion?

Vad tänker du på då? Vad är det som fungerar med religion?

[David H]

På jobbet kan jag till exempel höra påståenden som:
Vi går på knäna..
Vi hinner inte gå på toaletten..
Vi har inte tid att hjälpa patienterna på toaletten..
Det är katastrof..
Med den här lönen lever man på existensminimum..

Jag förstår att ett påstående som "går på knäna" inte är menat att förstås bokstavligen. Men om inte bokstavlig tolkning ska avses, vad är det då för annan tolkning som ska avses? Är alla helt överens om betydelsen av påståendet?
Ett annat uttryck som "existensminimum", hur ska detta kunna förstås? Om någon person då fick 10 kr mindre i lön skulle den då hamna under existensminimum och därmed upphöra att existera? Nej, knappast kan det heller vara så vi ska tolka. Men jag tror frågan ändå lämnas öppen om hur det faktiskt ska tolkas.

Ganska ofta får jag höra påståenden som jag direkt tänker "det här stämmer inte" om, samtidigt som jag förstår att det inte är menat att tas bokstavligt...men när det inte är menat att tas bokstavligt är det då också svårt att argumentera emot. Mitt typiska svar blir då att varken instämma eller säga emot, och istället säga nåt mer allmänt typ "ta en sak i taget, det som hinns med hinns med och det som inte hinns med hinns inte med, och det som då inte hinns med är inget att känna dåligt samvete för"...och ofta tar sen konversationen slut där.

Någonstans finns ju också en sanning, någonstans finns verkliga förhållanden...och hur ska vi kommunicera om dessa villkor, med otydliga språkuttryck som har mer diffus verklighetsförankring?

Skulle tippa, utan att ha läst den senare Wittgenstein så mycker som jag önskar, att det här snarast sorterar under ”språkspel”. Det är ju skillnader på kommentarer av den typen (som jag verkligen kan förstå att sjukvårdspersonal nu använder, tack akademiska vänstern(språkspel)) och att påstå att ”vi syrror i Uppsala är sämst betalda i landet”.

Jag vet inte om Wittgenstein skulle göra någon skillnad mellan vad som är språkspel och vad som inte är språkspel. Användningen av ordet "spel" är väl ett sätt att betona språkanvändning som en form av aktivitet, att det går att göra olika saker med språket.

Det må finnas förståelse för varför dessa uttryck används av sjukvårdspersonal, men som jag ser det gör det inte att uttrycken blir mer begripliga. Diffusa uttryck skapar sällan någon god grund för konstruktiv kommunikation är min erfarenhet.

[Anders]

På jobbet kan jag till exempel höra påståenden som:
Vi går på knäna..
Vi hinner inte gå på toaletten..
Vi har inte tid att hjälpa patienterna på toaletten..
Det är katastrof..
Med den här lönen lever man på existensminimum..

Jag förstår att ett påstående som "går på knäna" inte är menat att förstås bokstavligen. Men om inte bokstavlig tolkning ska avses, vad är det då för annan tolkning som ska avses? Är alla helt överens om betydelsen av påståendet?
Ett annat uttryck som "existensminimum", hur ska detta kunna förstås? Om någon person då fick 10 kr mindre i lön skulle den då hamna under existensminimum och därmed upphöra att existera? Nej, knappast kan det heller vara så vi ska tolka. Men jag tror frågan ändå lämnas öppen om hur det faktiskt ska tolkas.

Ganska ofta får jag höra påståenden som jag direkt tänker "det här stämmer inte" om, samtidigt som jag förstår att det inte är menat att tas bokstavligt...men när det inte är menat att tas bokstavligt är det då också svårt att argumentera emot. Mitt typiska svar blir då att varken instämma eller säga emot, och istället säga nåt mer allmänt typ "ta en sak i taget, det som hinns med hinns med och det som inte hinns med hinns inte med, och det som då inte hinns med är inget att känna dåligt samvete för"...och ofta tar sen konversationen slut där.

Någonstans finns ju också en sanning, någonstans finns verkliga förhållanden...och hur ska vi kommunicera om dessa villkor, med otydliga språkuttryck som har mer diffus verklighetsförankring?

Skulle tippa, utan att ha läst den senare Wittgenstein så mycker som jag önskar, att det här snarast sorterar under ”språkspel”. Det är ju skillnader på kommentarer av den typen (som jag verkligen kan förstå att sjukvårdspersonal nu använder, tack akademiska vänstern(språkspel)) och att påstå att ”vi syrror i Uppsala är sämst betalda i landet”.

Jag vet inte om Wittgenstein skulle göra någon skillnad mellan vad som är språkspel och vad som inte är språkspel. Användningen av ordet "spel" är väl ett sätt att betona språkanvändning som en form av aktivitet, att det går att göra olika saker med språket.

Det må finnas förståelse för varför dessa uttryck används av sjukvårdspersonal, men som jag ser det gör det inte att uttrycken blir mer begripliga. Diffusa uttryck skapar sällan någon god grund för konstruktiv kommunikation är min erfarenhet.

Det uttrycker känslor och är mycket viktigt att lyssna på. Det är första steget i en kommunikation. Innebär inte att saker måste göras.

[klorofyll]

Det räcker med att vara tillräckligt bra. Det var någon gammal boxare som yttrade att det väntar alltid någon som är bättre ... Spela schack så förstår du!

Det innebär att man skall göra sitt bästa, trots att vi inte är bäst. Gör vi det är vi tillräckligt bra.

Det är väl lite så det fungerar med religion.. Kan det fungera utan religion?

Vad tänker du på då? Vad är det som fungerar med religion?

Många blir religiösa för att lägga det förflutna bakom sig... så att säga..

[Pilatus]

Vad tänker du på då? Vad är det som fungerar med religion?

Många blir religiösa för att lägga det förflutna bakom sig... så att säga..

Det övervägande antalet personer som jag känt eller känner (som är religiösa) blev det i sin ungdom. Skötsamma ungdomar sprang inte ute på kvällarna. De hade inget förflutet att se tillbaks på.
Ville man finna personer som lagt sitt förflutna bakom sig så var det bland frälsningssoldater. De befann sig ofta ute på gatorna med en liten grupp som spelade munter musik och predikade om Jesus. De vittnade ofta om det liv de lämnat, en tillvaro i synd och smuts, de hade druckit sprit och befunnit sig i livets brant mot undergången. Det var mycket ångerfullt och dråpligt och sällan särskilt trovärdigt. Men de hade funnit en gemenskap bland andra kristna och det var ju i alla fall bättre än det liv de tidigare fört. Ensamhet är ett gissel.

[klorofyll]

Det övervägande antalet personer som jag känt eller känner (som är religiösa) blev det i sin ungdom.

Vad krävs då av människor för att man skall kalla dem troende? Indoktrinering?

[Pilatus]

Det övervägande antalet personer som jag känt eller känner (som är religiösa) blev det i sin ungdom.

Vad krävs då av människor för att man skall kalla dem troende? Indoktrinering?

Ibland en speciell händelse som får människor att ompröva det liv de lever. Såg just en film, The song of names, det är en sådan berättelse. En film som jag tror att även Iris skulle uppskatta.

Song of names.jpg (88.2 KiB) Visad 1517 gånger

[iris]

Det övervägande antalet personer som jag känt eller känner (som är religiösa) blev det i sin ungdom.

Vad krävs då av människor för att man skall kalla dem troende? Indoktrinering?

Ibland en speciell händelse som får människor att ompröva det liv de lever. Såg just en film, The song of names, det är en sådan berättelse. En film som jag tror att även Iris skulle uppskatta.

Song of names.jpg

[iris]

Det övervägande antalet personer som jag känt eller känner (som är religiösa) blev det i sin ungdom.

Vad krävs då av människor för att man skall kalla dem troende? Indoktrinering?

Ibland en speciell händelse som får människor att ompröva det liv de lever. Såg just en film, The song of names, det är en sådan berättelse. En film som jag tror att även Iris skulle uppskatta.

Song of names.jpg

Livet är fyllt av "speciella handlingar" frågan är bara hur vi tolkar dem, förhåller oss i dem.
Jag såg filmen och ja - jag uppskattade den.

[Pilatus]

Ibland en speciell händelse som får människor att ompröva det liv de lever. Såg just en film, The song of names, det är en sådan berättelse. En film som jag tror att även Iris skulle uppskatta.

Livet är fyllt av "speciella handlingar" frågan är bara hur vi tolkar dem, förhåller oss i dem.
Jag såg filmen och ja - jag uppskattade den.

En speciell händelse, ibland i betydelsen att vi bryter med något, ett uppbrott. Har vi tur finner vi det som är mer i överensstämmelse med vår person.

Filmens berättelse är bra, men egentligen mycket tragisk.

[iris]

Ibland en speciell händelse som får människor att ompröva det liv de lever. Såg just en film, The song of names, det är en sådan berättelse. En film som jag tror att även Iris skulle uppskatta.

Livet är fyllt av "speciella handlingar" frågan är bara hur vi tolkar dem, förhåller oss i dem.
Jag såg filmen och ja - jag uppskattade den.

En speciell händelse, ibland i betydelsen att vi bryter med något, ett uppbrott. Har vi tur finner vi det som är mer i överensstämmelse med vår person.

Filmens berättelse är bra, men egentligen mycket tragisk.

Det som slog mig var att det är lätt att ta sidan av familjen som tog emot honom - främst när man direkt kunde räkna ut att han hade spenderat natten men kvinnan som blev hustru till hans "bror" (mästerligt spelat mellan skådespelarna) eftersom hon avslutade kvällen med en kommentar till honom innan hon steg ur taxin (för kvinnor är sådant inviter som män känner igen).
Spelen mellan människor ... framkommer subtilt men oerhört klart, vilket gör denna film till en mycket sevärd film.
Reaktionerna i pojken som kom till familjen är nästintill nedärvda -- hans reaktion inför döda människor, hans reaktion inför de halvklädda kvinnorna på korten, inför flickvännens indirekta mycket subtila invit, hans användande av andra som kan ge honom skydd utan att knyta för nära band, när han gör slut med Gud och hur han vaknar på just rätt ställe, vid just rätt synagoga, med just rätt rabbi för att få svar --- allt detta är som ett återkommande mönster som nästintill finns i generna.
Av de som inte känner till detta framstår det som känslolöst, kallt, beräknande eller utnyttjande. Men till skillnad från han som i trappan sa "vem ska lära dig ödmjukhet" som hamnade på dårhus för att hans sinn var för vekt för att fronta mänsklig sann, evig och återkommande ondska i alla sina former --- överlevde han och visste vad han skulle göra.
Detta för mig är essensen av filmen.

Den som ser den filmen och tänker: jamen han var ju hur cynisk och självisk som helst --- bara tog och tänkte på sig själv. Kan fundera på hur de människor som tog emot honom hade agerat mot honom om han INTE hade varit ett musikaliskt geni. OM han inte hade varit ett underbarn i musik.

Den subtila ständigt närvarande oförmågan hos människan att kunna åsidosätta talang, åsidosätta sig själv, vem man blir sagd och visad att man är i andras ögon - är för mig det som filmen visar på ett (som sagt) mästerligt sätt. Han lyckas med det och får chansen att (vilket jag tolkar han skriver i slutet) göra den handling han borde gjort där och då (fast ändå inte för att Gud valde något annat för honom och han gick DEN vägen) som alla förväntade sig av honom (som tack). Denna sista handling att ge det som begärdes av honom, en gåva han fått i sin natur = använda den fullt ut, valde han ta, bli fri (egen) vilket gör att man på detta sätt kan bli fullt ---- integrerad.
Gissar de emigrerade till Israel därpå.
Allt har sin tid...

[Anders]

Skulle vara kul att snacka lite sin själ med en rabbi och en imam, killar(antar jag) med huvvet på skaft. Shrinks och präster, en rätt rejäl skock, som jag pratat själsligt/religiöst med brukat jag lämna bedrövade. Kanske de andra skulle kunna ge ny infallsvinkel. Men försöker de få mig att sluta tänka på en gul elefant de också, sorry no.

[klorofyll]

Skulle vara kul att snacka lite sin själ med en rabbi och en imam, killar(antar jag) med huvvet på skaft. Shrinks och präster, en rätt rejäl skock, som jag pratat själsligt/religiöst med brukat jag lämna bedrövade. Kanske de andra skulle kunna ge ny infallsvinkel. Men försöker de få mig att sluta tänka på en gul elefant de också, sorry no.

Han till höger i videoklippet verkar skarp... Man får nog leta efter sådana i Sverige..

[klorofyll]

När jag var lite yngre så sa en samtalskontakt till mig att dem du vill träffa kommer inte ringa på din dörr utan du måste aktivt söka. Vilken jävla rappakalja...