Medvetandeproblemet

[Anders]

Jag tänkte på solipsismen kontra pragmatismen lite, googlade och hittade artiklar från tidigt 1900-tal i filosofiska tidskrifter som diskuterade det här. Och solipsismen är liksom alla andra ismer - hävdar jag - inte helt baserade på "sanning, kunskap" och så. Jag tror för övrigt att inget kunskaps eller sanningssökande kan göras i ett vacuum. Bourdieu skriver lite om Vetenskapen som sociologi också.

Och - skulle jag hävda då med visst stöd från dessa gamla artiklar - en solipsistisk syn är lite av en introvert människas syn på världen, kanske en människa som inte har ett starkt socialt nätverk omkring sig, medan - om jag då fattade det rätt - pragmatismen vill ha ett mer socialt perspektiv, ett mer utåtvänt perspektiv. Man kan nästan göra politiska kopplingar om man tänker på detta.

Kan man verkligen helt frikoppla Solipsismen från ett perspektiv av säg Fenomenogins fokus på hur något upplevs av en människa? Das ding für mich kontra Das ding für uns?

[Algotezza]

Jag tänkte på solipsismen kontra pragmatismen lite, googlade och hittade artiklar från tidigt 1900-tal i filosofiska tidskrifter som diskuterade det här. Och solipsismen är liksom alla andra ismer - hävdar jag - inte helt baserade på "sanning, kunskap" och så. Jag tror för övrigt att inget kunskaps eller sanningssökande kan göras i ett vacuum. Bourdieu skriver lite om Vetenskapen som sociologi också.

Och - skulle jag hävda då med visst stöd från dessa gamla artiklar - en solipsistisk syn är lite av en introvert människas syn på världen, kanske en människa som inte har ett starkt socialt nätverk omkring sig, medan - om jag då fattade det rätt - pragmatismen vill ha ett mer socialt perspektiv, ett mer utåtvänt perspektiv. Man kan nästan göra politiska kopplingar om man tänker på detta.

Kan man verkligen helt frikoppla Solipsismen från ett perspektiv av säg Fenomenogins fokus på hur något upplevs av en människa? Das ding für mich kontra Das ding für uns?

Var och en lever ju på sätt och vis både i världen och i sin upplevda bild av världen omkring, och bilden representeras eller skapas i hjärnan/medvetandet via impulser från sinnena, men det innebär ju inte per automatik att slutsatsen måste bli att omvärlden är skapad av mitt medvetande, bara bilden av den.

[Anders]

Jag tänkte på solipsismen kontra pragmatismen lite, googlade och hittade artiklar från tidigt 1900-tal i filosofiska tidskrifter som diskuterade det här. Och solipsismen är liksom alla andra ismer - hävdar jag - inte helt baserade på "sanning, kunskap" och så. Jag tror för övrigt att inget kunskaps eller sanningssökande kan göras i ett vacuum. Bourdieu skriver lite om Vetenskapen som sociologi också.

Och - skulle jag hävda då med visst stöd från dessa gamla artiklar - en solipsistisk syn är lite av en introvert människas syn på världen, kanske en människa som inte har ett starkt socialt nätverk omkring sig, medan - om jag då fattade det rätt - pragmatismen vill ha ett mer socialt perspektiv, ett mer utåtvänt perspektiv. Man kan nästan göra politiska kopplingar om man tänker på detta.

Kan man verkligen helt frikoppla Solipsismen från ett perspektiv av säg Fenomenogins fokus på hur något upplevs av en människa? Das ding für mich kontra Das ding für uns?

Var och en lever ju på sätt och vis både i världen och i sin upplevda bild av världen omkring, och bilden representeras eller skapas i hjärnan/medvetandet via impulser från sinnena, men det innebär ju inte per automatik att slutsatsen måste bli att omvärlden är skapad av mitt medvetande, bara bilden av den.

Frågan är då kanske i vilken grad en "utövande solipsist" verkligen ser det som att "omvärlden är skapad av mitt medvetande"

[Algotezza]

Jag tänkte på solipsismen kontra pragmatismen lite, googlade och hittade artiklar från tidigt 1900-tal i filosofiska tidskrifter som diskuterade det här. Och solipsismen är liksom alla andra ismer - hävdar jag - inte helt baserade på "sanning, kunskap" och så. Jag tror för övrigt att inget kunskaps eller sanningssökande kan göras i ett vacuum. Bourdieu skriver lite om Vetenskapen som sociologi också.

Och - skulle jag hävda då med visst stöd från dessa gamla artiklar - en solipsistisk syn är lite av en introvert människas syn på världen, kanske en människa som inte har ett starkt socialt nätverk omkring sig, medan - om jag då fattade det rätt - pragmatismen vill ha ett mer socialt perspektiv, ett mer utåtvänt perspektiv. Man kan nästan göra politiska kopplingar om man tänker på detta.

Kan man verkligen helt frikoppla Solipsismen från ett perspektiv av säg Fenomenogins fokus på hur något upplevs av en människa? Das ding für mich kontra Das ding für uns?

Var och en lever ju på sätt och vis både i världen och i sin upplevda bild av världen omkring, och bilden representeras eller skapas i hjärnan/medvetandet via impulser från sinnena, men det innebär ju inte per automatik att slutsatsen måste bli att omvärlden är skapad av mitt medvetande, bara bilden av den.

Frågan är då kanske i vilken grad en "utövande solipsist" verkligen ser det som att "omvärlden är skapad av mitt medvetande"

Solipsism kan väl få moraliska konsekvenser också. Om andra bara är speglingar av min mentalitet, om jag ser dem som mina manifesterade idéer eller fantasier, då kan jag väl göra vad jag vill med dem? Då är det bara medel för mig att uppnå det jag önskar - jag är ju redan "kung/drottning i baren" så att säga. De som ser andra som medel för att uppnå lycka, makt, ägodelar, kanske har en släng av både solispism, megalomani och narcissism.

[förstår mig själv]

Pilatus du förutsätter ju att världen finns ”utanför oss” Det är därför du får felaktiga uppfattningar och du kan inte se världen från tex mitt perspektiv.
För övrigt blir tex att bli skuten mer verkligt som upplevelse i en psolipsistisk värld.

Men om personen som skjuter bara finns i ditt medvetande, hur kan han skada dig med ett vapen som enbart existerar i ditt medvetande? I min värld kan jag fantisera om vad som helst, men ingenting i fantasin kan skada mig fysiskt. Hur ser du på det?

Du är väl medlem i Svenska Solipsistiska Sällskapet? Det finns faktiskt. De uppger inte hur många medlemmar de har. Ref. http://jenspersson.com/solo.html

Det handlar inte om fantasier utan upplevelser. Att bli skadad är en upplevelse. Allt som sker sker på riktigt i form av upplevelser. Dock utan att veta om det finns en yttervärld. Jag tror inte du förstår mig när du tror att jag fantiserar i hop allt.

[förstår mig själv]

Om solipsismen stämmer undrar jag hur något nytt och oförutsett kan hända som jag själv inte hade en aning om. Om solipsismen stämmer bör jag redan veta svaret på min undran.

Karmalagen är analog med den gyllene regeln eller uttrycket att skörda det man sått eller det du gör mot andra kommer de att göra mot dig.

Jag har också tänkt på detta med kunskap. Hur kunskap är möjlig om denna inte kommer utifrån. Det talar mot solipsismen. Håller med dig om detta. Men det behöver inte vara så. Jag återkommer senare angående detta.

[förstår mig själv]

Var och en lever ju på sätt och vis både i världen och i sin upplevda bild av världen omkring, och bilden representeras eller skapas i hjärnan/medvetandet via impulser från sinnena, men det innebär ju inte per automatik att slutsatsen måste bli att omvärlden är skapad av mitt medvetande, bara bilden av den.

Frågan är då kanske i vilken grad en "utövande solipsist" verkligen ser det som att "omvärlden är skapad av mitt medvetande"

Solipsism kan väl få moraliska konsekvenser också. Om andra bara är speglingar av min mentalitet, om jag ser dem som mina manifesterade idéer eller fantasier, då kan jag väl göra vad jag vill med dem? Då är det bara medel för mig att uppnå det jag önskar - jag är ju redan "kung/drottning i baren" så att säga. De som ser andra som medel för att uppnå lycka, makt, ägodelar, kanske har en släng av både solispism, megalomani och narcissism.

Man har rätt att göra vad man vill men allt är inte nyttigt. Skadar man någon får man tillbaka det som dålig karma, gör man något gott kommer även det tillbaka.

[förstår mig själv]

Jag tänkte på solipsismen kontra pragmatismen lite, googlade och hittade artiklar från tidigt 1900-tal i filosofiska tidskrifter som diskuterade det här. Och solipsismen är liksom alla andra ismer - hävdar jag - inte helt baserade på "sanning, kunskap" och så. Jag tror för övrigt att inget kunskaps eller sanningssökande kan göras i ett vacuum. Bourdieu skriver lite om Vetenskapen som sociologi också.

Och - skulle jag hävda då med visst stöd från dessa gamla artiklar - en solipsistisk syn är lite av en introvert människas syn på världen, kanske en människa som inte har ett starkt socialt nätverk omkring sig, medan - om jag då fattade det rätt - pragmatismen vill ha ett mer socialt perspektiv, ett mer utåtvänt perspektiv. Man kan nästan göra politiska kopplingar om man tänker på detta.

Kan man verkligen helt frikoppla Solipsismen från ett perspektiv av säg Fenomenogins fokus på hur något upplevs av en människa? Das ding für mich kontra Das ding für uns?

Var och en lever ju på sätt och vis både i världen och i sin upplevda bild av världen omkring, och bilden representeras eller skapas i hjärnan/medvetandet via impulser från sinnena, men det innebär ju inte per automatik att slutsatsen måste bli att omvärlden är skapad av mitt medvetande, bara bilden av den.

Frågan är då kanske i vilken grad en "utövande solipsist" verkligen ser det som att "omvärlden är skapad av mitt medvetande"

I praktiken ingen ting man går och tänker på dagligen. Men då och då händer något som gör att man blir påmind.

[Algotezza]

Frågan är då kanske i vilken grad en "utövande solipsist" verkligen ser det som att "omvärlden är skapad av mitt medvetande"

Solipsism kan väl få moraliska konsekvenser också. Om andra bara är speglingar av min mentalitet, om jag ser dem som mina manifesterade idéer eller fantasier, då kan jag väl göra vad jag vill med dem? Då är det bara medel för mig att uppnå det jag önskar - jag är ju redan "kung/drottning i baren" så att säga. De som ser andra som medel för att uppnå lycka, makt, ägodelar, kanske har en släng av både solispism, megalomani och narcissism.

Man har rätt att göra vad man vill men allt är inte nyttigt. Skadar man någon får man tillbaka det som dålig karma, gör man något gott kommer även det tillbaka.

Ja, i den mån "jag vill detta" är synonymt med "det är rätt att göra detta" så har jag rätt att göra det jag vill. Är det så? Är det en vanlig betydelse av begreppet rätt?

[förstår mig själv]

Solipsism kan väl få moraliska konsekvenser också. Om andra bara är speglingar av min mentalitet, om jag ser dem som mina manifesterade idéer eller fantasier, då kan jag väl göra vad jag vill med dem? Då är det bara medel för mig att uppnå det jag önskar - jag är ju redan "kung/drottning i baren" så att säga. De som ser andra som medel för att uppnå lycka, makt, ägodelar, kanske har en släng av både solispism, megalomani och narcissism.

Man har rätt att göra vad man vill men allt är inte nyttigt. Skadar man någon får man tillbaka det som dålig karma, gör man något gott kommer även det tillbaka.

Ja, i den mån "jag vill detta" är synonymt med "det är rätt att göra detta" så har jag rätt att göra det jag vill. Är det så? Är det en vanlig betydelse av begreppet rätt?

De är inte synonymer. Viljan bör vara det som känns bäst på sikt. Det är så vi fungerar anser jag.
Tillägg: trodde du menade ”straffrätt”. Annars är de synonymer.

[Smisk]

Enligt karmalagen eller det som Martinus kallar ödesdagen får vi tillbaka det onda och goda vi gjort. Vi styr därmed vårat eget öde. Vi får tillbaka upplevelser som känslomässigt kan värderas och man kan så småningom finna karmalagen. Man kan därmed finna att vi är gudar i vårt ”eget” universum. ”Naturlagarna” (tex karmalagen) kan vi dock inte påverka men allt som ligger inom dessa lagar kan vi styra över. (Upplevd större frihet då allt egentligen styrs av naturlagar)Exakt hur vi får tillbaka det goda/onda vi gjort vet vi inte alltid. Sätten kan vara väldigt överraskande.

Solipsismen eller liknande uppfattningar ger oss större frihet att lösa ”livsproblemen” på ett intressantare och mer personligt sätt. Man behöver se till att själv må bra (genom framtida positiva upplevelser). Handlar man således ”egoistiskt” blir det bättre för alla.
Vidare har man lättare att förlåta andra och att leva på ett sätt att ”vända andra kinden till.
Jag är osäker på om reinkarnation existerar men säker på (efter gena upplevelser) på att ”andevärlden”/eller liknande existerar. Jag har tidigare gett ”smakprov” på olika upplevelser jag haft (som lett till mina slutsatser) och kommer säkert att fortsätta med det.

Ps som vanligt vet jag att mina åsikter inte delas av många. Tex mina åsikter om fri vilja, ödet och känslor och upplevelser

Man får vara tydlig med vad man menar med solipsism då. Karmalagen på detta sättet kan vara aktuell oavsett hur man menar med den saken tänker jag.

Tankarna att karmalagen och andevärlden existerar är användbara på flera sätt som jag ser det och jag har inga problem med något av detta. Är inte helt insatt i Martinus kosmologi men tycker det jag vet är intressant och ser inga problem med det personligen.

[Smisk]

Det som är centralt för det vi kallar verkligt är såvitt jag förstår att både känsla och förnuft betraktar det som verkligt. Medvetandet menar jag är den synergetiska summan av perceptioner, kognitioner och emotioner. Plus mitt perspektiv på det hela som utgör grunden för subjektiviteten, perspektivet. Upplevande utan perspektiv är såvitt jag förstår en omöjlighet. Vi har ett perspektiv på tillvaron utifrån tid, rum och tillstånd. Plus att vi är medvetna om att vi är medvetna. Vi har självmedvetande, förmodligen endast möjligt utifrån den icke i sig upplevbara punkt som det transcendentala jaget utgör.

Det här är mitt sätt att se på medvetandet som är meningsfullt för mig. Det finns kanske inte så mycket att diskutera.

Kan ni känna igen er i hur jag beskriver det?

Jag känner igen det. Jag håller med om det med.

Det finns två kategorier av fenomen, yttre och inre, som finns för att de två perspektiven att erfara dem finns. Vad jag ser här använder du ord som syftar enbart på inre fenomen för att förklara andra inre fenomen.

Medvetandeproblemet handlar om att förhålla yttre till inre. Förklaringen som förhåller dem till varandra behöver diskuteras om man vill förstå det, eller?

Erfarenheten av tid, rum och begreppet tillstånd är alla inre fenomen. "inre tillstånd" säger inget om yttre tillstånd och vice versa.

[Smisk]

Det är möjligt att vi pratar förbi varann.
Jag ska försöka sammanfatta min poäng:

Som jag läser traditionen i din beskrivning så innehåller den en ontologisk aspekt och en kunskapsteoretisk.

Ontologiskt hävdar den att det finns en och endast en substans - medvetande. Alla ting som vi enskilda erfar omkring oss är blott medvetandets sätt att handskas med sinneserfarenhet.

Epistemologiskt hävdar den att all kunskap som den enskilde har om sig själv, om sitt eget medvetande, om tingen inte tjänar syftet att förstå medvetandets natur.
Att undersöka medvetandet - som vi kanske gör nu - gör att vi fastnar i mayas ekorrhjul och aldrig nånsin kommer till insikt.

Enda lösningen är att vara medveten - om jag minns din formulering korrekt.
Jag tolkade detta som mer än att vara medveten, nämligen som att vara medvetandet, alltså uppgå i enda substansen medvetande.


Därigenom - så fattar jag det - behärskar jag "koderna" och kan handskas hur jag vill med sinneserfarenhet; t ex böja skedar, eller göra mig av med sinneserfarenheten covid19.
Och det är givetvis orimligt!
Därför är idén att medvetande är enda substans falsk.

Detta är kanske i kortaste laget?

Mycket bra sammanfattat

Buddha verkar mena att det viktiga inte är att komma fram till någon slutsats, utan att undersöka om man faktiskt vet det man har som slutsats.
Intellektet kan inte svara på frågan "vad är jag?" eller "hur fungerar verklighetens natur?" då bägge dessa erfarenheter och beskrivningen av dem ständigt förändras. "allting flyter", existensen är en process, och när vi identifierar oss som en fast sak i en fast värld gör vi ett misstag som är en felaktig slutsats.

Därför använder man drömanalogin där vi vet att inget är något fast och allt förändras utan att vi styr över det personligen.

Att vakna upp från en dröm är inget vi gör inom drömmen, det finns ingen "person som kan vakna upp" då allt i drömmen är av drömkaraktär.

Alla "idéer" är falska och så både att medvetandet är en substans eller att det inte är så ur detta perspektiv

Zenbuddhismen har ju gjort det till en grej att till så stor del som möjligt bara avfärda "drömmen som dröm" och låta medvetandet vara medvetet som det ju alltid varit. Landa i det och låta drömmandet vara som det är, alltså låta allt vi erfar från det yttre och inre få vara vad det är precis som vi skulle göra med en dröm. Medvetenheten är funktionen av betraktandet av drömen.


Tanken att "allt är en substans" är precis lika vag som att "vi kan inte veta vad existensen är".

Tanken att det är "medvetandet" är precis lika vag som att det handlar om "tomhet" som buddhismen talar om (sunyata).

Vi kan ju inte definiera medvetandet eller tomhet, därför används de begreppen.

Vi talade väl om Anatta, Anicca och Dukkha som inom buddhismen är tre egenskaper hos existensen som används för att peka på att vårat tänkande så gott som alltid antar att existensen fungerar på motsatt sätt. Vi tänker att vi kan äga/vara den och att den är permanent.

Tanken med drömanalogin är att syfta på att vi inte KAN äga något eller vara något i drömmen och det är så "drömmar fungerar" helt enkelt.

Skall vi veta hur "existensen fungerar" behöver vi utreda vad vi faktiskt vet och kan veta om den, eller?

-Buddha.

[hakkapeliitta]

Därför använder man drömanalogin där vi vet att inget är något fast och allt förändras utan att vi styr över det personligen.

Att vakna upp från en dröm är inget vi gör inom drömmen, det finns ingen "person som kan vakna upp" då allt i drömmen är av drömkaraktär.

Där har du fel, 99 gånger av 100 kommer jag ihåg drömmen hastigt och som sen försvinner ur minnet efter 5 sekunder. Var väl inget att minnas kanske.
Har flera gånger dröm om att jag spelar musik, kommer ihåg en dröm där jag spelade gitarr och vilken låt sen! Underbart, direkt när jag vaknade började nynna låten, den här låten måste jag komma ihåg!
Jag var riktigt stolt över detta, min släkt på mors sida är musikaliska med många spelmän. Kanske sipprade en droppe av detta i drömmen i en annars tråkig logisk person som inte har förmågan att bejaka fler sidor hos sej.

[Mlw]

Douglas R. Hofstadter (I Am a Strange Loop) hävdar att medvetandet (jaget) är en egendomlig feedback-process, liknande den som uppträder om man riktar en kamera mot en tjock-TV, och matar signalen till TV:n. Då uppträder mönster som bevaras en tid, såsom "oändlig korridor", "galax", och "svart hål". Om man sätter handen framför linsen en sekund, så bevaras den bilden och förändras, motsvararande medvetandets minnesfunktion. Men det mänskliga medvetandet är naturligtvis mer komplicerat, eftersom medvetandet använder metaforiska begrepp och tillämpar "nedåtkausalitet" (downward causation).