Ägget är löst!
Äggklockan ringer och väcker mej ur mina sköna drömmar där jag nästan löste Goldbach hypotes. Hämtar en öl från kylen men har hela tiden en konstig känsla att jag har glömt nåt. Vet! Glömde hämta tvätten från …nä det var förra gången jag glömde. Glömde Mors Dag, har ständigt dåligt samvete. Glömmer sånt medvetet. Har lust att strypa någon! Vem bryr sej när jag dör?
hårdkokt
Moderator: Moderatorgruppen
Provat strypsex nån gång?
Glömt att ringa morsan? Shit.
Fundera på detta scenario..........
Du hoppat av din högskoleutbildning när exjobbet var halvklart.
Ditt företag som du var med och startade men sen hoppade av var på världensstörsta datorspelsmässa E3 och fick skitbra publicitet allt går skitbra.
Du är permanent impotent, men har istället fått förmånen att genom ilande kuksmärtor varje dag.
Din tjej drog till Kina, har den bästa tiden i hennes liv, ligger med japaner och mailar dig intima sexdetaljer. När tjejen jag varit med aldrig hade fått en orgasm innan hon träffat mig trotts att hon legat med över tio killar.
Du har i princip inte råd att äta annat än makaroner och krossad tomat. Havregryndgröt, mjölk och sylt. Och nån dag i veckan blir det falukorv.
Samtidigt vetat att du själv skapar din egna situation.
Lyssna på idioter på forum och andra ställen snacka om att effektivitet kommer trolla bort alla samhällsproblem.
Att du inte bara kämpar mot din situation, utan att du upplever dig ha en inbyggd superradar som identifierar samhällsproblem. Att du känner som att du arbetar mot hela systemet, din sviknande motivation, dina vanföreställningar, din förvirring.
Ibland funderar jag på om jag ska dra en Unabomber eller bara ställa mig framför ett tåg. Men samtidigt upplever man att man har det bättre än andra men aldrig haft det sämre.
Hela livet är absurt.
Men jag vet inte. Jag har inte ångest längre.
Farsan röcker harsh varje dag och har koncentrationsstörningar och går runt som en nervig höna, gnäller var och varannan dag om hur han blivit förnedrad i lågstadiet. Så fort han får pengar super han upp dom eftersom han blir så nervös av att ha dom. Aldrig fått en present av honom, i när jag var 5 och 6 fick jag bilar, men de gömde han dagen efter - eftersom han själv hade haft sönder sina egna när han var liten och inte vill att jag skulle göra det.
Morsan dricker flera veckor i streck, hon plågas även av många former av konstanta skuldkänslor mest av att jag och min bror inte fick växa upp med tillsammans med våran far. Jag antar att hon tycker att det är extra jobbigt att vi inte hade någon pappa eftersom hon själv aldrig haft det - hon blev till genom en våldtäkt.
Lillesyrran skurit sig i armarna, 20 grova sår. Hon har precis fyllt 16. Hon verkar mer mindfucked än mig. Hennes farasa är heroinist och en extremt känslokall människa, ibland börjar jag funder om han inte är på gränsen till psykopat. När min syrras farsa och min morsa skilde sig så lurade han henne och satte henne i stor ekonomisk skuld eftersom hon stog för huslånet fast han bodde kvar. Nu hennes tredje man, en extrem konservativ asfaltsläggare. Han är inte känslokall, däremot extremt aggresssiv. När han pratar har han alltid ett bryskt aggressivt tonfall. Jag vet att han vill väl, men han är helt enkelt för emotionellt omogen.
Min pappa och båda mina plastfarson har haft grava emotionella störningar. Hon har allltid varit så godtrogen, ärlig och kärleksfull.
Fan jag har alltid velat att hon ska förstå hur jälva mycket jag uppskattar att hon gav mig en kärleksfull uppfostran. Gränslös kärlek och uppmuntran, på ett väldigt naivt sett. Jag är ibland lite ledsen att jag inte hade något föräldrar som förklarade någonting för mig. Jag pratar knappt med mina föräldrar. De är väldigit vanliga människa, extremt kärleksfulla, men väldigt naiva. Och fått tagit så jävla mycket skit för det.
Men jag dras varje dag med mina medvetna insikter i deras emotionella problem. Jag ser rakt igenom dem. Jag skulle vilja förklara för dom vad deras irrationella luckor. De är väldigt förvirrade människor. De har aldrig lärt mig någonting, eller förklarat någonting för mig efter ingen av dem kan någonting. Det är det som fått mig söka mig till filosofin och psykologin. Mamma har alltid sagt att jag kan vad jag vill och jag
Det enda som betyder något för mig är kärlek och omtanke.
Det enda jag vill visa är hur gränslös kärleken är. Och detta är inget skitsnack.
Jag är så jävla trött att se hur människor behandlar varandra och se orsakerna. Man ser hur deras deras överlevnads. Lager och lager med attityd och rationaliserande som bottnar i irrationell rädsla. Jag vet inte. Varför är jag i botten av mitt hjärta inte rädd längre? Är det för att jag ändå fick en trygg uppfostran? Jag tror det. Jag tror också att människor måste utstå mycket förnedring och men att samtidigt som man knäcks av det. Men på något sätt knäcks aldrig det mest intima. Lyckas man inte hantera förnedringen läggs ett lager på det mest intima. Ett skyddshölje för att skydda det mest intima hos oss, värdet att leva. När skyddshöljet läggs på så kommer också aggressiviteten och attityden.
Men på något sätt har jag aldrig blivit knäckt av all mobbing och förnedringar jag fått utstå. Att jag var liten och svag vilket gjorde mig ett enkelt offer för de starkare, att jag var från stockholm men flyttade till landet, det gjorde mig till ett lätt offer. Att jag var fattig och i högstadiet aldrig hade råd att köpa mig materiella ägodelar, kläder, prylar, mobbar(!) som gjorde att jag aldrig blev accepterad av gemenskapen. Men pånågot sätt blev jag aldrig knäckt. Den kärlek jag fått av min mamma fick mig aldrig att börja tvivla mig själv och mitt värde och min rätt att existera. Trots att jag i år låg och funderade på varför jag inte passade in i min miljö, varför jag inte blivit accepterad.
Sakta men säkert föll behov efter behov av. Även fast jag blev motarbetad och krossad, så var det bara ytliga skal som jag förlöste. Jag gick vidare.
Jag har läst så jävla mycket psykologi och filosofi senaste fyra fem åren att jag mer och mer verkligen börjar förstå hur människor fungerar.
Jag har min empiri. Jag har verkliga upplevelser av konfliktsituationer. Jag har det i ryggmärgen. Men jag passerat så många falska skal att jag när jag ser människor ser vilka mekanismer som spelar inom dom. Jag kan genom extremt subtila signaler se vilket sinnestillstånd är, vilka intentioner de har. Det handlar inte om vad människor säger, det är mycket mer subtilt än så. Det handlar om att se och känna igen signalerna. Människor tror så jävla mycket, men de inser inte hur jävla indoktrinerade och manipulerade de är.
Senaste åren då jag mer och mer börjar läsa developement psychology har min barndom ekat i böckerna.
Folk snackar om pluralistisk relativism och hur "omöjligt" det är att avgöra om ett perspektiv är mer vettigt än ett annat.
Det är skitsnack.
Det går att avgöra. Men man måste bara ha ett tillräckligt stort perspektiv för att våga ta in andras synpynkter. Förmågan att vara ÖPPEN och mottaglig. Att inte döma eller avgöra. Det blir som en spegel. Ju mer transparent man blir, desto mindre irationella omedvetna tvångmekansismer som tolkar, som förväringer, och som försöker få allt att gå ihop så snabbt som möjligt.
Det är helt enkelt en fråga om hur paranoid människan är. Hur benägen människan är att döda en annan för att överleva.
kärleken till att existera finns alltid där, det går inte att förstöra.
Det går att rationalisera bort. Men rationaliserandet är i sig själv inte rationellt, det är bara ett verktyg för irrationaltet.
Att mer och mer gå från svart på vitt antingen eller till mer och mer öppet och mottagligt både och. både och.
Tänk om allt jag skriver och allt du tänker både och är vekligt? Är det en omöjlighet? Är det bara du eller bara jag som förstår verkligheten? Nej. Vi har alla en liten del att bidra med.
Något jag mer och mer börjat ifrågasätta är hur jävla inavlat och världsfråntvänt logiken är.
Ungefär som att vi måste "upptäcka" logiken innan vi kan börja "tänka logiskt".
all logik är situationsbunden. All logik är bunden till ett subjekt.
att börja snacka om "sann rättfärdigad tro"... så jävla inavlat.
Fan, jag vet inte hur ofta som det är barnen som uppfostrar sina föräldrar? Är det vanligt? Eller är det bara jag?
Det här inlägget slår nog alla rekord på hur lite jag orkar bry mig om att ändra det jag tycker och känner. Jag skriver bara vad fan jag känner.
Glömt att ringa morsan? Shit.
Fundera på detta scenario..........
Du hoppat av din högskoleutbildning när exjobbet var halvklart.
Ditt företag som du var med och startade men sen hoppade av var på världensstörsta datorspelsmässa E3 och fick skitbra publicitet allt går skitbra.
Du är permanent impotent, men har istället fått förmånen att genom ilande kuksmärtor varje dag.
Din tjej drog till Kina, har den bästa tiden i hennes liv, ligger med japaner och mailar dig intima sexdetaljer. När tjejen jag varit med aldrig hade fått en orgasm innan hon träffat mig trotts att hon legat med över tio killar.
Du har i princip inte råd att äta annat än makaroner och krossad tomat. Havregryndgröt, mjölk och sylt. Och nån dag i veckan blir det falukorv.
Samtidigt vetat att du själv skapar din egna situation.
Lyssna på idioter på forum och andra ställen snacka om att effektivitet kommer trolla bort alla samhällsproblem.
Att du inte bara kämpar mot din situation, utan att du upplever dig ha en inbyggd superradar som identifierar samhällsproblem. Att du känner som att du arbetar mot hela systemet, din sviknande motivation, dina vanföreställningar, din förvirring.
Ibland funderar jag på om jag ska dra en Unabomber eller bara ställa mig framför ett tåg. Men samtidigt upplever man att man har det bättre än andra men aldrig haft det sämre.
Hela livet är absurt.
Men jag vet inte. Jag har inte ångest längre.
Farsan röcker harsh varje dag och har koncentrationsstörningar och går runt som en nervig höna, gnäller var och varannan dag om hur han blivit förnedrad i lågstadiet. Så fort han får pengar super han upp dom eftersom han blir så nervös av att ha dom. Aldrig fått en present av honom, i när jag var 5 och 6 fick jag bilar, men de gömde han dagen efter - eftersom han själv hade haft sönder sina egna när han var liten och inte vill att jag skulle göra det.
Morsan dricker flera veckor i streck, hon plågas även av många former av konstanta skuldkänslor mest av att jag och min bror inte fick växa upp med tillsammans med våran far. Jag antar att hon tycker att det är extra jobbigt att vi inte hade någon pappa eftersom hon själv aldrig haft det - hon blev till genom en våldtäkt.
Lillesyrran skurit sig i armarna, 20 grova sår. Hon har precis fyllt 16. Hon verkar mer mindfucked än mig. Hennes farasa är heroinist och en extremt känslokall människa, ibland börjar jag funder om han inte är på gränsen till psykopat. När min syrras farsa och min morsa skilde sig så lurade han henne och satte henne i stor ekonomisk skuld eftersom hon stog för huslånet fast han bodde kvar. Nu hennes tredje man, en extrem konservativ asfaltsläggare. Han är inte känslokall, däremot extremt aggresssiv. När han pratar har han alltid ett bryskt aggressivt tonfall. Jag vet att han vill väl, men han är helt enkelt för emotionellt omogen.
Min pappa och båda mina plastfarson har haft grava emotionella störningar. Hon har allltid varit så godtrogen, ärlig och kärleksfull.
Fan jag har alltid velat att hon ska förstå hur jälva mycket jag uppskattar att hon gav mig en kärleksfull uppfostran. Gränslös kärlek och uppmuntran, på ett väldigt naivt sett. Jag är ibland lite ledsen att jag inte hade något föräldrar som förklarade någonting för mig. Jag pratar knappt med mina föräldrar. De är väldigit vanliga människa, extremt kärleksfulla, men väldigt naiva. Och fått tagit så jävla mycket skit för det.
Men jag dras varje dag med mina medvetna insikter i deras emotionella problem. Jag ser rakt igenom dem. Jag skulle vilja förklara för dom vad deras irrationella luckor. De är väldigt förvirrade människor. De har aldrig lärt mig någonting, eller förklarat någonting för mig efter ingen av dem kan någonting. Det är det som fått mig söka mig till filosofin och psykologin. Mamma har alltid sagt att jag kan vad jag vill och jag
Det enda som betyder något för mig är kärlek och omtanke.
Det enda jag vill visa är hur gränslös kärleken är. Och detta är inget skitsnack.
Jag är så jävla trött att se hur människor behandlar varandra och se orsakerna. Man ser hur deras deras överlevnads. Lager och lager med attityd och rationaliserande som bottnar i irrationell rädsla. Jag vet inte. Varför är jag i botten av mitt hjärta inte rädd längre? Är det för att jag ändå fick en trygg uppfostran? Jag tror det. Jag tror också att människor måste utstå mycket förnedring och men att samtidigt som man knäcks av det. Men på något sätt knäcks aldrig det mest intima. Lyckas man inte hantera förnedringen läggs ett lager på det mest intima. Ett skyddshölje för att skydda det mest intima hos oss, värdet att leva. När skyddshöljet läggs på så kommer också aggressiviteten och attityden.
Men på något sätt har jag aldrig blivit knäckt av all mobbing och förnedringar jag fått utstå. Att jag var liten och svag vilket gjorde mig ett enkelt offer för de starkare, att jag var från stockholm men flyttade till landet, det gjorde mig till ett lätt offer. Att jag var fattig och i högstadiet aldrig hade råd att köpa mig materiella ägodelar, kläder, prylar, mobbar(!) som gjorde att jag aldrig blev accepterad av gemenskapen. Men pånågot sätt blev jag aldrig knäckt. Den kärlek jag fått av min mamma fick mig aldrig att börja tvivla mig själv och mitt värde och min rätt att existera. Trots att jag i år låg och funderade på varför jag inte passade in i min miljö, varför jag inte blivit accepterad.
Sakta men säkert föll behov efter behov av. Även fast jag blev motarbetad och krossad, så var det bara ytliga skal som jag förlöste. Jag gick vidare.
Jag har läst så jävla mycket psykologi och filosofi senaste fyra fem åren att jag mer och mer verkligen börjar förstå hur människor fungerar.
Jag har min empiri. Jag har verkliga upplevelser av konfliktsituationer. Jag har det i ryggmärgen. Men jag passerat så många falska skal att jag när jag ser människor ser vilka mekanismer som spelar inom dom. Jag kan genom extremt subtila signaler se vilket sinnestillstånd är, vilka intentioner de har. Det handlar inte om vad människor säger, det är mycket mer subtilt än så. Det handlar om att se och känna igen signalerna. Människor tror så jävla mycket, men de inser inte hur jävla indoktrinerade och manipulerade de är.
Senaste åren då jag mer och mer börjar läsa developement psychology har min barndom ekat i böckerna.
Folk snackar om pluralistisk relativism och hur "omöjligt" det är att avgöra om ett perspektiv är mer vettigt än ett annat.
Det är skitsnack.
Det går att avgöra. Men man måste bara ha ett tillräckligt stort perspektiv för att våga ta in andras synpynkter. Förmågan att vara ÖPPEN och mottaglig. Att inte döma eller avgöra. Det blir som en spegel. Ju mer transparent man blir, desto mindre irationella omedvetna tvångmekansismer som tolkar, som förväringer, och som försöker få allt att gå ihop så snabbt som möjligt.
Det är helt enkelt en fråga om hur paranoid människan är. Hur benägen människan är att döda en annan för att överleva.
kärleken till att existera finns alltid där, det går inte att förstöra.
Det går att rationalisera bort. Men rationaliserandet är i sig själv inte rationellt, det är bara ett verktyg för irrationaltet.
Att mer och mer gå från svart på vitt antingen eller till mer och mer öppet och mottagligt både och. både och.
Tänk om allt jag skriver och allt du tänker både och är vekligt? Är det en omöjlighet? Är det bara du eller bara jag som förstår verkligheten? Nej. Vi har alla en liten del att bidra med.
Något jag mer och mer börjat ifrågasätta är hur jävla inavlat och världsfråntvänt logiken är.
Ungefär som att vi måste "upptäcka" logiken innan vi kan börja "tänka logiskt".
all logik är situationsbunden. All logik är bunden till ett subjekt.
att börja snacka om "sann rättfärdigad tro"... så jävla inavlat.
Fan, jag vet inte hur ofta som det är barnen som uppfostrar sina föräldrar? Är det vanligt? Eller är det bara jag?
Det här inlägget slår nog alla rekord på hur lite jag orkar bry mig om att ändra det jag tycker och känner. Jag skriver bara vad fan jag känner.
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4109
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4109
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
PopJimmy skrev:Du har i princip inte råd att äta annat än makaroner och krossad tomat. Havregryndgröt, mjölk och sylt. Och nån dag i veckan blir det falukorv.
Makaroner är rena lyxmaten.
Käkade gräs. Gick fram som en gräsklippare. Borde få nåt "öppna-landskap" bidrag från EU.
Men tyvärr har bara en mage och inte 5 som en ko så jag gick över till barkbröd. Men insåg snabbt att med dagens virkespriser så är det också rena lyxkäket.
Spik i foten? Vad är väl en spik i foten?
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4109
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
-
Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5803
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Madonna levde ju på popcorn ett tag har jag hört, och det fick ju fint resultat. Själv har jag också levt på nudlar och makaroner med ketchup och varit på galaföreställningar och ätit små märkliga rätter med silverbestick, iklädd galaklänningar och smålett vänligt mot min bordsgranne.
Suchanother och Popjimmy... jag... vet inte vad jag ska säga. Jag blir rörd.
Suchanother och Popjimmy... jag... vet inte vad jag ska säga. Jag blir rörd.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 9 och 0 gäster