Pollen skrev:xion skrev:En flickvän sa en gång att många tyckte att jag gav konstiga svar.
Här ett försök till förtydligande:
Att förklara något kräver ett subjekt som gör detta.
Ett subjekt betyder här något som har vilja och som kan göra val, alltså något mer än satslärans subjekt.
Man kan inte konstatera åldrande utan att det är ett subjekt som konstaterar detta.(t.ex. genom att titta på gamla foton)
Åldrande är en process som innebär att t.ex. människokroppens förmåga till reparation och förnyelse till slut upphör.
En tidsrymd kräver ett subjekt som kvantifierar den.
Tid är en upplevelse som medvetandet ordnar kronologiskt i minnet för att vi ska kunna hålla reda på händelseförlopp.
kvantifieringen innebär att vi jämför ett händelseförlopps varaktighet med känd rörelsehastighet. (t.ex. en klocka, eller något skeende i naturen)
En hastighet kan inte mätas utan ett subjekt som mäter denna.
Allt rör sig i världsrymden med varierande hastighet.
Att mäta hastighet kräver jämförelse med en annan vald hastighet
Detta val och denna jämförelse måste göras av ett subjekt. Detta sker i medvetandet.
Tid kan inte upplevas utan ett subjekt som upplever den.
Vi upplever tid som ett händelseförlopp med varierande hastighet med vårt medvetande.
Tiden finns alltså i vårt medvetande. Utan medvetande - ingen tid - endast rörelser/händelser
Ja, dethär är en snygg sammanfattning av vad fokus på upplevelse/erfarenhet får för konsekvenser.
1700-talsfilosofen Berkeley undrade om trädet som faller i skogen ger ljud ifrån sig om ingen hör det.
Nej självklart inte! Ljud är något som hör till vår upplevelse.
Liksom ljus och doft.
Numera vet vi att det finns "ljud" som vi inte kan höra, men t ex hudar och fladdermöss kan; vi vet att det finns "ljus" som vi inte kan se, men t ex insekter och fåglar kan; det finns "dofter" som bara t ex likhundar och knarkhundar kan känna.
Hur vet vi det?
Vi vet för att vi har förmåga att gå förbi våra begränsade upplevelser/erfarenheter till förnuftets resultat.
Vi kan ännu beundra en soluppgång fast vi vet att solen inte "går upp". Officiellt finns noggranna tabeller för solens upp- och nedgång på platser med definierade koordinater.
Som jag har poängterat så kan vi ha två (och kanske fler?) perspektiv och tankar i huvet samtidigt. T ex beundran över en soluppgång och insikten/vetandet att soluppgången orsakas av jordens rotation kring sin axel och inte solens "rörelser".
Stackars Beethoven som blev döv alldeles för tidigt, vilket måste ha varit ett trauma särskilt för en kompositör, lät sig inte begränsas av sin brist utan fortsatte skapa lysande.
Det är så vi gör.
Vetenskap har bevisat för oss att vi inte kan förlita oss på våra sinnen. Men sinnen är trots det själva grunden till att begripa att vi vet allt mindre om det vi har att göra med.
Det kan vara plågsamt att upptäcka sina begränsningar, och svårt att göra det bästa av dem.
När Galileo såg Jupiters månar och därmed ogiltigförklarade förställningen att jorden var universums mitt, skapade detta turbulens bland dem som såg jorden och de själva som alltings mitt.
Dock, vår bild av världen är ännu en bild.
