Är människan dömd att missförstås?

[PopJimmy]

Jag tycker det jag skrivit nått upp i en kritisk massa av pinsamheter inför vad jag själv upplever att jag kan stå ut med att leva med.

Jag är trött på att behöva förklara det jag upplever med ord som aldrig räcker till.



Ibland känner jag att det jag upplevt är för jobbigt att bära och önskar att någon kunde lyssna. Att jag träffade någon som kommit länge på vägen och kunde hjälpa mig förstå.






Apatin har fått för starkt grepp om mig.

Jag är så trött på att vara en begränsad, sjuk, skadad människa.

Ju mer autentisk jag försöker vara desto längre bort från sociala konventioner kommer jag.

Är jag en galning eller försöker jag bara övervinna den galenskap andra människor influerat mig med.


Jag vill inte vara galen.



Jag grinar, inte för att jag tycker synd om mig själv.


Allt är bara absurt.







Om jag bara kunde var småskuren. Om jag bara ville se enkla svar.

Om jag bara hade en syndabock. Någon eller något att skylla alla problem på.

Så mycket enklare skulle det varit. Då skulle jag kunna rättfärdigat få utlopp för min aggression.


Nu har jag istället ett samhällsförakt eller människoförakt.
Men egentligen handlar det om mig.


Jag blev inte accepterad. Såren är kvar.
Men jag har ingen att vara arg på, ingen att vara besviken på. Ingen att skylla på.

Eller har jag det?

I sådant fall är det vårt fel.

För att vi aldrig brydde oss. För att vi aldrig ville se eller lyssna.
För att vi aldrig ville ta ansvar.






Allt jag skriver skär i mig. Jag känner mig inte värdig. Mina känslor är förtrycka. Varför får jag inte skriva vad jag vill? Varför måste jag.



Är det bara ett socialt fenomen. Att jag inte förstår vad jag är för att du aldrig sa det? Du sa vad jag var, men jag höll aldrig med. Men jag måste lyda dig. Jag måste. måste.





måste.


varför måste?



måste.



varför?




måste.







förvirring.


överjag. social regel.,
















fan vad trött jag är på den här skiten.




att du aldrig bryr dig.

a
t
t

du aldrig ser mig.








systemet som förtär mig. innifrån. utifrån.







jag är så trött på dina enkla svar. på att allt du hatar utfanför, är dig själv.






















jag förstår.









alla delar sliter åt olika håll.








splittrad.

[Varney]

jag känner igen mig..åtminstone i första halvan av inlägget.
men jag är tyvärr inte den som kan hjälpa dig,eftersom jag nog är några km bakom dig, på den "väg" du pratade om (som man kanske inte behöver se som väg alltid).

men du kan bli arg.(du är det ju?) det kanske vore nyttigt.(tror det var "snällheten" som tog min bror.)

även om du inte hatar dig själv,som många ändå gör, så är det ju något gravt negativt med alltihop (det känns som att det är dig själv du naggar på ändå på nåt vis - du anser väl mer eller mindre att allt hör ihop ändå?) och vad jag vet så är kärlek och s k förlåtelse och (gud förbjude) acceptans, enda sättet.
det är vad de säger iaf. jag personligen klarar det inte. utan hamnar nog i samma negativa omöjliga onda cirklar som du..

jag vill också ha svar. är det omöjligt att få det "bra", om man inte blundar för all skit??
jag vet att jag är narcissistisk nu, men ibland känns det verkligen som det. om jag istället varit lite annorlunda, varit en av alla de där grannarna tex som (generellt:) står o röker på sina balkonger o sen går in o tittar på tv. äter nån skräpmat, ger sina barn nån skräpmat. skriker på sina barn lite. läser kanske liza marklund eller någon sån där kvinnor-i-trettioårsåldern-roman. går till sina robotjobb, som en korrekt pusselbit i kapitalismen. jobba-konsumera-jobba-konsumera-dö.
Jag _vill_ det ju uppenbarligen inte; jag med säkerhet hade tagit livet av mig om jag försökte enträget. får jag skylla mig själv då? måste jag vara ensam då?!
jag klarar helt enkelt inte tränga mig in där jag borde; i en vård-/arbetardräkt eller tjänstemannadräkt på sin höjd..
skit samma, det vore lika (själs)dödligt att sätta på sig "alternativ-estet"-dräkten, eller intellektuell-marxist-dräkten...

men så är jag ju rätt egocentrisk också...misär: tror bara det finns en person jag älskar villkorslöst, ..och det är ingen människa, det är en idol. - sug på den..
(fan.._musik_ kan göra mig euforisk o hängiven,så att jag skulle kunna ge mina ben för den typ (få mig att uppleva mkt intensiv lycka, smärta, whatever..), men [riktiga] människor...(?)..kanske är det asbergers eller nåt sånt fel på mig? (eller så är det ännu en (mer beständig) bps tendens :[)

[PopJimmy]

Kul att du delar med vad du känner.

Jag vet inte vad jag ska säga.

Depressionen kväver mig till döds.

[suchanother]

Ta't lungt Jimmy. Jag försöker stötta dej genom telepati, energiöverföring.
Vad är det för dumheter att du ska lämna oss. Svårt att ge råd, du har själv fullständig koll på läget och vet vad som krävs. Vad är det som hindrar dej?

[Luipa]

...önskar att någon kunde lyssna. Att jag träffade någon som kommit länge på vägen och kunde hjälpa mig förstå.

Att bli förstådd är en välsignelse. Eller snarare, att själv känna att vi blir förstådda kan vara en välsignelse. Få bekräftelse på det man upplever och upplysning om riktningen ur det. Tyvärr saknar vi rättigheter och livet garantier.

[FIG]

Livet är sånt ibland, ;(
men man måste kämpa vidade,
även om det kan vara svårt,
vad är det som man försök fly fårn?
du kan inte, fly från dig själv,
även om man skulle vilja det,

skrev en dikt en gång detta är sluter på den
Vi finns och ropa på hjälp, men ingen hör oss…
Det är inte för att vi inte ropa tillräklit högt,
Det är inte ni som vill lysa på oss, ni titta bra bot och säger att vi inte finns…
säg till om ni vil se hella dikten,

[Varney]

om man skulle ta mänsklighetens "emotionella önskningar" o komprimera till en mening kan jag mycket väl tänka mig att "...önskar att någon kunde lyssna. Att jag träffade någon som kommit länge på vägen och kunde hjälpa mig förstå."
skulle passa ganska bra..
..vem känner inte igen den 'ångesten'?

[Johan Ågren]

Det är ett väldigt jobbigt tillstånd att inte ha med sig en glad och självklar barndom - vilket lett till ett starkt analyserande intellekt - vilket i sin tur har lett till att man sett igenom allmängiltiga konventioner. Kvar står man både utan yttre och inre drivkraft. Räddningen är att lägga ner intellektet och lyssna till naturen som finns i kroppen och runtomkring. Att komma till den punkt då detta inte är banalt, utan värt mödan. Jag känner igen mig i PopJimmys ångest, men jag tog mig ur det. Eller rättare sagt jag gav upp mina föreställningar och programmerade om mig. Det hade jag inte klarat utan meditation, och det är fruktansvärt förnedrande för jaget att erkänna sig besegrad av naturens självklarheter. Det här är så subtila saker som måste tillåtas, och det är helt omöjligt om man har ett stormigt jag som är i vägen och hittar på en massa saker. I viss mån har jag väl hamnat i samma fälla igen, men nu vet jag i alla fall hur man gör om det går för långt. Det är en förtröstan i sig att veta att livet alltid kan uteruppstå som fågeln fenix ur askan. Möjligheterna finns där - om än djupt begravda i bråten av ett havererat liv.

Johan

[Skogsälvan]

Amen! Johan är så klok! Jag kan inte formulera mig ens halvvägs lika bra. Jag är rätt säker på att det är många som identifierar sig med dig, Popjimmy. Jag säger vad jag har sagt förut, min åsikt är att du ska titta utåt - inte inåt - inte meditera. Men det är min personliga uppfattning eftersom det hjälpte mig till klarare seende och mer balans. Därmed menar jag inte att herr Ågren har fel. Det gör ont i mig att du har det så ont, men det är ju så utveckling funkar, eller? Att du vill träffa någon som leder dig, hjälper dig, som har kommit längre på vägen kan jag till 1000% identifiera mig med och det är väl största anledningen till att jag har sökt mig hit, hoppas att jag får någon typ av klarhet. Jag är helt inne på att det är vid regnbågen man hittar krukan med guld.

[Johan Ågren]

Jag säger vad jag har sagt förut, min åsikt är att du ska titta utåt - inte inåt - inte meditera. Men det är min personliga uppfattning eftersom det hjälpte mig till klarare seende och mer balans.

Men för sjuttonde gången; man "tittar inte innåt" när man mediterar! Poängen är att låta kroppen vara ifred från jagets makt och på den vägen självläka. Aktivitet - som du skriver - är också en sådan väg. "Meditationen" är bara själva essensen av vad som händer - man kan "meditera" på olika sätt. Man behöver inte sitta i någon grotta och tyna bort bara för att man mediterar.

Det viktigaste är att kunna konstatera att det är PopJimmys jag som har ont - och medan han är upptagen med detta så hindrar han kroppen från att leva. Han är en väktare vid sin egen lyckas dörr, och det finns inget sätt att komma ur det än att jaget blir kroppens student i stället för dess lärare. Lyssna - ge upp - tillåta - lyssna - ge upp - tillåta, skala löken...

När man sedan är tillräckligt stark i sig själv (inte stark i jaget) så lyser man upp sin väg i livet även om konventionerna säger något annat. Det finns inget som besegrar en sådan människa - den "kan gå på vatten".

Johan

[Skogsälvan]

Ok... jag är lite trögfattad ibland, och det är ju fint att du förklarar för mig 17 ggr, Johan, för nu (tro´t eller ej!) tror jag att jag fattar vad du menar. Jag är precis som alla andra en människa. Jag tror att vi menar samma sak, Johan. Totalt fokus under avslappning?