Konsten ljuger!

[* KYREUS *]

Du anför att konsten blivit ett sk borgerligt påhitt. Kan du precisera din tes??

Nyfikne *KADMOZ

[miles davis]

Ja, vi lever i en kapitalistisk tidsålder - allt är borgerligt.

[* KYREUS *]

Men, skrivarvännen! Du upprepar ju endast din ståndpunkt. Kan du inte tänka dig att ge oss en serie - EXEMPEL?!

nyfikne *KADMOZ

[* KYREUS *]

Säkert har du hört talas om >>>sk K I T S C H. Men vad är kitsch - egentlingen? Vad visar den; vad "ljuger" den? Sydsvenska Dagbladet-Kultur har en fin artikel om kitschens väsen, söndagen den 6/8 anno 2006. Artikelförfattaren Matts Lindberg anmäler boken:

"Den rätta tonen - eller kitsch??"
**************************

författare: filosofen Stig Nystrand
förlag: Carlssons


¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Citerar här några perspektiv från artikeln - - - - - - - - - - - - - - - - - - -



"Svårigheterna med att definiera och inrama begreppet visas också av filosofen Stig Nystrands bok, i vilken det lätt blir så att det man gillar är äkta och det man ogillar är kitsch.
Men kan exempelvis undra, vilket Nystrand inte går in på, om konstnärerna Andy Warhols + Roy Lichtensteins verk är kitsch...eller inte??

Konstnärerna fick del av finkulturella erkännanden, men innehållet var icke desto mindre kitsch (=Kyreus: recensenten utger sig självmant här till ´smakdomare ´!) Kanske är det den institutionella inramningen som avgör värdet av det vi ser, inte innehållet i sig.....


...... Nystrand citerar historikern Peter Englund som funderat över varför varför kitsch var så vanligt under de totalitära diktaturerna i Sovjet och Tyskland på 1930-talet, där "parti-trogen Hötorgskonst" florerade. Englund skriver att det som gör kitsch till dålig konst är inte bara att den på ett så okänsligt och ointelligent sätt imiterar äldre stilar. Den blir också dålig konst för att den är så sluten. Det finns ingen plats kvar för betraktaren - det finns inget kvar att tolka eller tillägga.
Kitschen samtalar aldrig - den bara predikar."


KADMOZ tes; snarare förslag: läs hela artikeln!!

[Algotezza]

"Konsten är en stor jävla lögn. Bara skit. Fattar bara inte hur folk kan betala jättesummor för sånt skit."

Han sa så, grannen, när fastighetsägaren målade om huset och dekorerade det.

Jag tänkte mycket på grannens ord. Sen läste jag ett citat av en av världens större konstnärer och fick mig en tankeställare.

> > > Sagt av Pablo Picasso:

         "Konsten är en lögn, som får oss att förstå sanningen."

>>>>  Frågan för dagen:

          - Har Picasso rätt, egentligen??

          /Från hängmattan* Kadmos

Är det inte också så, generellt sett, att lögnen är en konst som får oss att se sanningen? Utan lögn ingen sanning; kontraster krävs. Det första vi blir varse är lögnen, sedan vid analys av lögnen, dess kontrast. Lögn eller illusion... Vägen till verkligheten går via illusionen...

A

[* KYREUS *]

Vad menar du egentligen?? Vore fint ifall du ville precisera din tes:

  Konstfrågan för dagen:

      1a/ Vad ÄR - illusion???

        1b/ Är inte EGENTLIGEN - allt; även livet - en illusion???



                    Ibland*skeptiker (c) KYREUS

[Algotezza]

Vad menar du egentligen?? Vore fint ifall du ville precisera din tes:

  Konstfrågan för dagen:

      1a/ Vad ÄR - illusion???

        1b/ Är inte EGENTLIGEN - allt; även livet - en illusion???



                    Ibland*skeptiker (c) KYREUS

Jag skrev så här:

"Är det inte också så, generellt sett, att lögnen är en konst som får oss att se sanningen? Utan lögn ingen sanning; kontraster krävs. Det första vi blir varse är lögnen, sedan vid analys av lögnen, dess kontrast. Lögn eller illusion... Vägen till verkligheten går via illusionen..."

Lögnen är ju en stor konst i våra dagar, både bland politiker, "vanligt folk" och konstnärer, när en allt mer avancerad teknik står till vårt förfogande, vi lär oss ljuga så att det blir allt svårare att genomskåda lögnen. Enda sättet är i så fall att genom att lögnen" ser bättre ut än sanningen".  Vet vi attd etta ljugande påstår, kand enna visshet vara väglednade för oss för att förstå och avslöja - lögnarens (den moderna människans) sanna natur. Sålunda: lögnens konst, rätt missbrukad av lögnarna så att säga, vägleder oss till sanningen om lögnen och lögnarna!

Nu till svarsförsök dina frågor:

1. Vad är illusion - det som ur en "utanför"-position (tänkt eller verkligt uppnådd och upprätthållen) ter sig som mindre verkligt än den position utifrån vilken man fäller omdömet att det man befinner sig utanför ter sig som en illusion. Slutsats: allt vi "upplever inifrån" är nog så verkligt när man är inuti det! Illusion, verklgit blri därmed relativa.

Fråga: Finns det något absolut verkligt, resp absolut illusoriskt?

Möjligt svar: Det absolut verkliga är ATT jag upplever, det illusoriska VAD jag upplever, här och nu.

2. Livet må vara en illusion, dess upplevda innehåll, men att vi lever och förändra våra liv är inte en illusion. Vi själva är verkliga, men det vi sysselsätter oss med är ett illusoriskt spel för att "få tiden att gå"...

Är vi då något mer än det vi gjort oss till och gör? Finns en "evig kärna" i oss?

Det finns en ständig relation mellan en själv och omvärlden. Vi må förändras och omvärlden också, men relationen som sådan kvarstår, om än föränderlig. Är den evig? Upphör den med den fysiska döden?

A

[* KYREUS *]

Idag  får författaren Albert CAMUS ge oss ny energi i den förmenta analysen av konstens väsen; som om detta (-analysen) vore möjligt. Hursomhelst, så här menar Camus ang skapandet och framförallt det sk absurda skapandet (=absurt skapande...nog vad en bred allmänhet anser att konst ´är ´) -

citerar nu Camus:

"Ingenting är fåfängare än gränsdragningar med utgångspunkt från metoder och objekt om man är övertygad om att andens mål är enhetligt. Det finns inga gränser mellan olika verksamhetsformer som människan utövar i syfte att förstå och älska.
De genomtränger varandra och blandas i samma - ångest.
Om ett absurt verk skall bli möjligt, måste det behärskas av en fullkomligt klar tanke.
Men denna tanke får å andra sidan inte framträda i annat än - ordnande intelligens. Denna paradox låter förklara sig i absurditetens ljus. Konstverket uppstår i och med att intelligensen avstår från att behandla det konkreta. Detta betecknar det sinnligas triumf.
Den klara tanken har gett impulsen, men i och med detta uppger den sig själv."


KYREUS: kunde inte sagt det bättre själv. För mig innebär detta att konsten inte kan förfogas över i betydelsen fullt ut tolkas. Konsten lever sitt eget liv

>>>> dels i sinnenas definierbara värld

>>>>>> dels i i en värld bortom definition; åtminstone
               bortom en definition med anspråket - CONSENSUS

[cogito]

Algotezza skrev:

Fråga: Finns det något absolut verkligt, resp absolut illusoriskt?

Möjligt svar: Det absolut verkliga är ATT jag upplever, det illusoriska VAD jag upplever, här och nu.

2. Livet må vara en illusion, dess upplevda innehåll, men att vi lever och förändra våra liv är inte en illusion. Vi själva är verkliga, men det vi sysselsätter oss med är ett illusoriskt spel för att "få tiden att gå"...

Är vi då något mer än det vi gjort oss till och gör? Finns en "evig kärna" i oss?

Finns det inte ett litet dilemma här - nämligen att du måste "låna" från den illusoriska "VAD"-avdelningen för att kunna svara på din sista fråga?
Eftersom verklighetsavdelningen "ATT" ju inte sysslar med innehåll, typ "evig kärna", eller?

undrar cogito

PS. Varför inte lyfta fram detta intressanta spörsmål på filosofi-avdelningen för diskussion...

[* KYREUS *]

Bäste sign Cogito: dina funderingar är ju intressanta. Varför inte själv flytta över följdfrågorna och starta upp en ny tråd på avdelningen "filosofi" - det vore väl något??

                  Mvh KYREUS

[Algotezza]

Algotezza skrev:

Fråga: Finns det något absolut verkligt, resp absolut illusoriskt?

Möjligt svar: Det absolut verkliga är ATT jag upplever, det illusoriska VAD jag upplever, här och nu.

2. Livet må vara en illusion, dess upplevda innehåll, men att vi lever och förändra våra liv är inte en illusion. Vi själva är verkliga, men det vi sysselsätter oss med är ett illusoriskt spel för att "få tiden att gå"...

Är vi då något mer än det vi gjort oss till och gör? Finns en "evig kärna" i oss?

Finns det inte ett litet dilemma här - nämligen att du måste "låna" från den illusoriska "VAD"-avdelningen för att kunna svara på din sista fråga?
Eftersom verklighetsavdelningen "ATT" ju inte sysslar med innehåll, typ "evig kärna", eller?

undrar cogito

PS. Varför inte lyfta fram detta intressanta spörsmål på filosofi-avdelningen för diskussion...

Utan direkt upplevelse av ett illusoriskt VAD kan vi inte bli medvetna om ett evigt ATT...

A

[cogito]

Algotezza skrev:

Utan direkt upplevelse av ett illusoriskt VAD kan vi inte bli medvetna om ett evigt ATT...

A

Den första delen i meningen kan jag gå med på. Var jag ser "dilemmat" är att du hänger på egenskapen "evigt".

Hur blir vi medvetna om någontig utöver ATT som saknar illusorisk karaktär menar du?

undrar cogito

[Algotezza]

Algotezza skrev:

Utan direkt upplevelse av ett illusoriskt VAD kan vi inte bli medvetna om ett evigt ATT...

A

Den första delen i meningen kan jag gå med på. Var jag ser "dilemmat" är att du hänger på egenskapen "evigt".

Allt är evigt så länge det varar.

Hur blir vi medvetna om någontig utöver ATT som saknar illusorisk karaktär menar du?

undrar cogito

Om vi tänker oss att jag via VAD jag upplever blir medveten om ATT jag upplever, blir jag ju därmed också medveten om att det finns NÅGON som upplever, alltså JAG, och att JAG KAN UPPLEVA, eftersom det är det JAG gör. Så länge upplevandet pågår, existerar JAG och min UPPLEVELSEFÖRMÅGA, och så länge jag upplever VAD jag upplever kan jag också bekräfta ATT jag upplever och att JAG existerar som UPPLEVARE. Men på detta sätt kan jag aldrig bevisa att det finns en existens bortom upplevandet eller huruvida upplevandet har oändlig varaktighet eller ej, såvida jag inte antar att JAG och min förmåga att uppleva har en genes före mitt nuvarande fysiska liv och en framtid bortom denna. Detta vilar på axiomet att "intet ej kan bli något och något ej bli intet". Min existens via upplevandet kan direkt bekräftas bara så länge jag upplever.

A

[cogito]

Algotezza skrev:

Om vi tänker oss att jag via VAD jag upplever blir medveten om ATT jag upplever, blir jag ju därmed också medveten om att det finns NÅGON som upplever, alltså JAG, och att JAG KAN UPPLEVA, eftersom det är det JAG gör. Så länge upplevandet pågår, existerar JAG och min UPPLEVELSEFÖRMÅGA, och så länge jag upplever VAD jag upplever kan jag också bekräfta ATT jag upplever och att JAG existerar som UPPLEVARE. Men på detta sätt kan jag aldrig bevisa att det finns en existens bortom upplevandet eller huruvida upplevandet har oändlig varaktighet eller ej, såvida jag inte antar att JAG och min förmåga att uppleva har en genes före mitt nuvarande fysiska liv och en framtid bortom denna. Detta vilar på axiomet att "intet ej kan bli något och något ej bli intet". Min existens via upplevandet kan direkt bekräftas bara så länge jag upplever.

Gott. Men finns inte bland VAD-upplevelserna en mängd andra JAG (upplevare) förutom det JAGET (NÅGON) som hör till verkligheten (evigheten)? Är dessa NÅGON då illusoriska sett från ditt perspektiv eller äger de verklighet?

Vidare, om axiomet ovan gäller - äger då inte ALLT som hör till VAD-avdelningen samma verklighetsexistens? Hur kan det vara frågan om illusion här? Eller utgör dessa fenomen inte NÅGOT enligt axiomen ovan?

Eller består illusionen i att dessa fenomen visserligen är NÅGOT men inte vad de synes vara utan NÅGOT ANNAT? Om så är fallet - hur avslöjer jag detta?

undrar cogito

[Algotezza]

Algotezza skrev:

Om vi tänker oss att jag via VAD jag upplever blir medveten om ATT jag upplever, blir jag ju därmed också medveten om att det finns NÅGON som upplever, alltså JAG, och att JAG KAN UPPLEVA, eftersom det är det JAG gör. Så länge upplevandet pågår, existerar JAG och min UPPLEVELSEFÖRMÅGA, och så länge jag upplever VAD jag upplever kan jag också bekräfta ATT jag upplever och att JAG existerar som UPPLEVARE. Men på detta sätt kan jag aldrig bevisa att det finns en existens bortom upplevandet eller huruvida upplevandet har oändlig varaktighet eller ej, såvida jag inte antar att JAG och min förmåga att uppleva har en genes före mitt nuvarande fysiska liv och en framtid bortom denna. Detta vilar på axiomet att "intet ej kan bli något och något ej bli intet". Min existens via upplevandet kan direkt bekräftas bara så länge jag upplever.

Gott. Men finns inte bland VAD-upplevelserna en mängd andra JAG (upplevare) förutom det JAGET (NÅGON) som hör till verkligheten (evigheten)? Är dessa NÅGON då illusoriska sett från ditt perspektiv eller äger de verklighet?

Vidare, om axiomet ovan gäller - äger då inte ALLT som hör till VAD-avdelningen samma verklighetsexistens? Hur kan det vara frågan om illusion här? Eller utgör dessa fenomen inte NÅGOT enligt axiomen ovan?

Eller består illusionen i att dessa fenomen visserligen är NÅGOT men inte vad de synes vara utan NÅGOT ANNAT? Om så är fallet - hur avslöjer jag detta?

undrar cogito

Andligt axiom (?): man kallar det illusion som upplevs som föränderligt. Kan man peka ut någon faktor i samband med upplevandet som i någon mening kan betraktas som oföränderlig, kallar man den "verklig", t.ex. ATT man upplever. Det verkliga skulle då bara bli den bestående relationen mellan upplevt och upplevare. Å andra sidan utvecklas förmågan att uppleva - och därmed upplevaren själv - eller är han i någon mening skild från sina förmågor? ATT man upplever blir något absolut - medan upplevelse och upplevare förändras och är illusoriska. Är det en logisk slutsats? Men ATT man upplever måste väl "hängas upp" på en upplevare? Kan det finnas något som är verkligt OCH föränderligt? Det antagna axiomet faller som ett korthus. Jag har hamnat på en högre grad av förvirring. Allt är verkligt på sitt sätt. Varför laborera med begreppet illusion?



A