Vad tänker du på?

[Algotezza]

Har läst lite här och där i tråden ovan. En sak jag tänkt på som gör att ett samhälle håller ihop och inte rämnar skulle jag vilja kalla vardagstilliten till medmänniskorna och myndigheter och institutioner. När den rämnar, faller samhället i bitar, oavsett hur demokratiskt samhället är, tänker jag. Är det dit vi är på väg?

[David H]

Har läst lite här och där i tråden ovan. En sak jag tänkt på som gör att ett samhälle håller ihop och inte rämnar skulle jag vilja kalla vardagstilliten till medmänniskorna och myndigheter och institutioner. När den rämnar, faller samhället i bitar, oavsett hur demokratiskt samhället är, tänker jag. Är det dit vi är på väg?

Tillit är väl en sida av myntet tänker jag, och kanske man kan säga att skepsis och kritiskt tänkande är en annan sida av myntet. Och båda aspekterna må vara viktiga. Ibland må det vara viktigt att ifrågasätta, och ibland att acceptera. Tror inte det finns något enkelt svar på frågan om när det är läge för det ena eller andra. Omdömet får avgöra, och det gäller då att odla det goda omdömet, som Jonna Bornemark skriver om.

Kombinationen av både tillit och kritisk granskning är något som förhoppningsvis kan stärka både medmänniskor, myndigheter och institutioner. Den kritiska granskningen kan bidra till att de behöver skärpa sig, och visa att de faktiskt är värda tilliten. Människor som saknar tillit och som tror sig veta bättre fast de egentligen inte alls vet bättre, kan dock vara ett gissel.

[Pilatus]

Tillit är väl en sida av myntet tänker jag, och kanske man kan säga att skepsis och kritiskt tänkande är en annan sida av myntet.

Det som vi ser i dagens samhälle är en växande misstro mot de styrande i samhället och deras sätt att sköta sitt uppdrag, att viktiga samhällsfunktioner fungerar dåligt, köer och bristsituationer.

Människor som saknar tillit och som tror sig veta bättre fast de egentligen inte alls vet bättre, kan dock vara ett gissel.

Det krävs en viss tillit för att samhället skall fungera. Och det ställer stora krav på att de styrandes ord och handling korresponderar. För vad händer då det inte längre är så?

[David H]

Tillit är väl en sida av myntet tänker jag, och kanske man kan säga att skepsis och kritiskt tänkande är en annan sida av myntet.

Det som vi ser i dagens samhälle är en växande misstro mot de styrande i samhället och deras sätt att sköta sitt uppdrag, att viktiga samhällsfunktioner fungerar dåligt, köer och bristsituationer.

Jag anar här en del av problematiken i sättet du uttrycker dig på. Tanken med att leva i en demokrati är väl att det ska vara ett folkstyre. Och att folket inte bara utgörs av en klick politiker utan det inbegriper alla människor i samhället. Att det inte bara är politikerna som ska styra samhället, utan att vi styr samhället tillsammans. Ett samspel där vi har olika roller. Det är väl knappast så att hela folket ska vara likt fågelungar som piper högljutt i sina bon, medan politikerna är likt fågelmamman och fågelpappan som ska stoppa mat i munnen på de små ungarna?

Människor som saknar tillit och som tror sig veta bättre fast de egentligen inte alls vet bättre, kan dock vara ett gissel.

Det krävs en viss tillit för att samhället skall fungera. Och det ställer stora krav på att de styrandes ord och handling korresponderar. För vad händer då det inte längre är så?

När ord och handling inte korresponderar så räcker det inte med bara tillit, tänker jag. I sådana situationer kan det vara en fördel med viss skepsis och kritiskt tänkande också.

[David H]

Människans psyke är en trasslig historia.

En av de största märkligheterna tycker jag är hens övertygelse om att hen alltid har rätt, oavsett vilka omständigheterna är. Vet t ex inte hur många gånger jag blivit "uppläxad" av personer med demens eller med konfusion och hallucinationer, om hur det egentligen står till. Om det är en hund inlindad i örngottet eller larver som ringlar runt i lakanen, eller en brand som brutit ut i rummet där vi befinner oss, så är det så, och därmed basta. Att få någon att ändra uppfattning om något sådant är också extremt svårt. Att till exempel vända örngottet ut och in och visa att det inte finns någon hund där hjälper knappast för att få personen att ändra sig.
Hur är det då med "vanliga" och friska människor? Vanföreställningarna är då sällan lika galna, men tron på den egna uppfattningen tenderar fortsatt att vara stark.
Jag brukar då försöka vända på det, och fråga hur det gäller mig själv också? Om det tycks gälla så många andra människor, gäller det inte mig själv också? Och visst tror jag väl ofta att jag själv har koll på läget...men försöker i alla fall att då inte vara min egen domare.

[Vertumnus]

Har läst lite här och där i tråden ovan. En sak jag tänkt på som gör att ett samhälle håller ihop och inte rämnar skulle jag vilja kalla vardagstilliten till medmänniskorna och myndigheter och institutioner. När den rämnar, faller samhället i bitar, oavsett hur demokratiskt samhället är, tänker jag. Är det dit vi är på väg?

Det enda som kan ersätta tillit som sammanhållande kitt i ett samhälle är tvång, dvs användandet av våld.

[Algotezza]

Har läst lite här och där i tråden ovan. En sak jag tänkt på som gör att ett samhälle håller ihop och inte rämnar skulle jag vilja kalla vardagstilliten till medmänniskorna och myndigheter och institutioner. När den rämnar, faller samhället i bitar, oavsett hur demokratiskt samhället är, tänker jag. Är det dit vi är på väg?

Det enda som kan ersätta tillit som sammanhållande kitt i ett samhälle är tvång, dvs användandet av våld.

Är det i längden hållbart?

[Algotezza]

Människans psyke är en trasslig historia.

En av de största märkligheterna tycker jag är hens övertygelse om att hen alltid har rätt, oavsett vilka omständigheterna är. Vet t ex inte hur många gånger jag blivit "uppläxad" av personer med demens eller med konfusion och hallucinationer, om hur det egentligen står till. Om det är en hund inlindad i örngottet eller larver som ringlar runt i lakanen, eller en brand som brutit ut i rummet där vi befinner oss, så är det så, och därmed basta. Att få någon att ändra uppfattning om något sådant är också extremt svårt. Att till exempel vända örngottet ut och in och visa att det inte finns någon hund där hjälper knappast för att få personen att ändra sig.
Hur är det då med "vanliga" och friska människor? Vanföreställningarna är då sällan lika galna, men tron på den egna uppfattningen tenderar fortsatt att vara stark.
Jag brukar då försöka vända på det, och fråga hur det gäller mig själv också? Om det tycks gälla så många andra människor, gäller det inte mig själv också? Och visst tror jag väl ofta att jag själv har koll på läget...men försöker i alla fall att då inte vara min egen domare.

Om den övertygelse/ världsbild man för tillfället har, vuxit fram under lång tid och man har en känsla av att man många gångert fått den bekräftad, är det väl inte så märkligt att man håller kvar vid den, om den innebär att tryggt, förklarande, begripligt och välbekant narrativ för en. De invändningar andra har mot den, kan ju viftas bort som "undantag som bekräftar regeln"...

[Vertumnus]

Har läst lite här och där i tråden ovan. En sak jag tänkt på som gör att ett samhälle håller ihop och inte rämnar skulle jag vilja kalla vardagstilliten till medmänniskorna och myndigheter och institutioner. När den rämnar, faller samhället i bitar, oavsett hur demokratiskt samhället är, tänker jag. Är det dit vi är på väg?

Det enda som kan ersätta tillit som sammanhållande kitt i ett samhälle är tvång, dvs användandet av våld.

Är det i längden hållbart?

Nej, det är det förstås inte. Jämfört med de demokratiska staterna var livstiden hos 1900-talets totalitära experiment kortlivade. Märkligt nog utmärkte sig dessa totalitära stater med en lång framtidshorisont.

[Algotezza]

Det enda som kan ersätta tillit som sammanhållande kitt i ett samhälle är tvång, dvs användandet av våld.

Är det i längden hållbart?

Nej, det är det förstås inte. Jämfört med de demokratiska staterna var livstiden hos 1900-talets totalitära experiment kortlivade. Märkligt nog utmärkte sig dessa totalitära stater med en lång framtidshorisont.

Dålig självkännedom? Önsketänkande?

[Vertumnus]

Är det i längden hållbart?

Nej, det är det förstås inte. Jämfört med de demokratiska staterna var livstiden hos 1900-talets totalitära experiment kortlivade. Märkligt nog utmärkte sig dessa totalitära stater med en lång framtidshorisont.

Dålig självkännedom? Önsketänkande?

Avsaknaden av fri debatt leder säkert till dålig självkännedom, inte minst hos staten

[David H]

Människans psyke är en trasslig historia.

En av de största märkligheterna tycker jag är hens övertygelse om att hen alltid har rätt, oavsett vilka omständigheterna är. Vet t ex inte hur många gånger jag blivit "uppläxad" av personer med demens eller med konfusion och hallucinationer, om hur det egentligen står till. Om det är en hund inlindad i örngottet eller larver som ringlar runt i lakanen, eller en brand som brutit ut i rummet där vi befinner oss, så är det så, och därmed basta. Att få någon att ändra uppfattning om något sådant är också extremt svårt. Att till exempel vända örngottet ut och in och visa att det inte finns någon hund där hjälper knappast för att få personen att ändra sig.
Hur är det då med "vanliga" och friska människor? Vanföreställningarna är då sällan lika galna, men tron på den egna uppfattningen tenderar fortsatt att vara stark.
Jag brukar då försöka vända på det, och fråga hur det gäller mig själv också? Om det tycks gälla så många andra människor, gäller det inte mig själv också? Och visst tror jag väl ofta att jag själv har koll på läget...men försöker i alla fall att då inte vara min egen domare.

Om den övertygelse/ världsbild man för tillfället har, vuxit fram under lång tid och man har en känsla av att man många gångert fått den bekräftad, är det väl inte så märkligt att man håller kvar vid den, om den innebär att tryggt, förklarande, begripligt och välbekant narrativ för en. De invändningar andra har mot den, kan ju viftas bort som "undantag som bekräftar regeln"...

Ja, så kan det nog vara. Men det förklarar väl ändå inte riktigt varför en person kan vara så tvärsäker i uppfattningen att det är en levande hund inlindad i örngottet, som i fallet jag nämnde tidigare? Övertygelsen om detta är ju då inget som vuxit fram under lång tid, utan något som kommit plötsligt.

Man skulle såklart kunna säga att det är skillnad mellan friska personer, och personer som inte är friska. Men jag tror inte att det är så självklart enkelt att dra någon sådan skiljelinje. Eller, det finns i alla fall en stor gråzon. När vi talar om personer med begynnande demens exempelvis, kan de ofta verka helt adekvata dagtid, och vara orienterade till tid, person, rum, situation etc, och sen framåt kvällen är det inte helt ovanligt att de blir mer förvirrade. Antagligen har det väl att göra med att hjärnan blir tröttare då, och den kognitiva svikten blir tydligare.

Jag tror att övertygelsen har och göra med huruvida man är öppen för intryck utifrån. Förmågan att verkligen lyssna. Har man övertygelsen att en hund är inlindat i lakanet kommer man inte kunna ändra den uppfattningen förrän man accepterat möjligheten att man kan ha fel. Så länge man redan "vet" finns det det ju inget skäl att lyssna till och intressera sig för motargument. Det är en slags beslut som behöver upphävas först. Och den som lider av kognitiv svikt är väl ofta inte så intresserad av att intressera sig för andra perspektiv. Hjärnan är då trött och orkar inte med att försöka ändra sig.
Men så menar jag också att det inte bara är dementa personer som är hjärntrötta. Vi är alla mer eller mindre hjärntrötta.

[Algotezza]

Jag läste något på Facebook att beviset för att man verkligen var manipulerad av "staten" och "de mäktiga" (de som styr makthavarna i hemlighet, NWO) var att man inte trodde eller kände att man var det. Något i stil med att Djävulens bästa trick är att övertyga oss om att han/hon/hen inte existerar.

[Algotezza]

Men så menar jag också att det inte bara är dementa personer som är hjärntrötta. Vi är alla mer eller mindre hjärntrötta.

Jo, det stämmer. Det kan yttre sig på det psykiska planet som oförmåhga att lyssna och ta in information och rent fysiskt/fyiologiskt som att man nickar till mitt på dagen eller känner av en trötthetstonsur i hjärnans övre del.

[David H]

Jag läste något på Facebook att beviset för att man verkligen var manipulerad av "staten" och "de mäktiga" (de som styr makthavarna i hemlighet, NWO) var att man inte trodde eller kände att man var det. Något i stil med att Djävulens bästa trick är att övertyga oss om att han/hon/hen inte existerar.

Något som jag har funderat på är att det går att argumentera för i princip vad som helst, och det går alltid att hitta stöd för ens argumentation. Man kan alltid hävda att argumentationen är koherent och att det håller.

Om man exempelvis tittar på trådar och inlägg på det här forumet. Igår startade Mlw en tråd som handlade om att kritisera den politiska vänstern för att använda sig av en arkaisk (ålderdomlig) princip om att dela in världen i gott och ont och att demonisera andra, och istället så förespråkar Mlw en läsning av Bibeln. Om man bara presenterar det som så kan det ju förefalla rent paradoxalt att argumentera för något sådant, och man skulle kunna undra om han skämtar. Men jag tror inte att det är menat som skämt. Han kan argumentera för sin sak genom att betona vissa aspekter, och att inte betona andra aspekter. Och resonemanget kan då uppfattas som koherent i sin helhet och utan fel eller brister, även fast om man tillämpar ett annat perspektiv kan argumentationen förefalla helt absurd (om man tolkar på ett sätt som det inte är avsett att tolkas på).

Och även sådant som människor i allmänhet tar för sant kan problematiseras på olika sätt. Här har vi exempelvis haft långa diskussioner kring begreppet "tid".

Som jag ser det handlar det om att skapa olika narrativ. Och det kan vara knepigt att tala om ett narrativs sanningsvärde. Ofta kunde jag önska att man resonerade mer pragmatiskt om saken, är det här ett intressant och hållbart narrativ? Har narrativet intersubjektiv förankring? Hur korreleras empirisk fakta till narrativet? Går det ha konstruktiv diskussion / kommunikation inom det här narrativet? eller...

nu vet jag inte ens själv vad jag menar med vad jag skriver och vad jag menar med mina frågor (hjärntrött)...men nån annan kanske kan fylla på.