Anders skrev:Lyysnar på en uppträd-bättre-bok som är rätt bra, men en sak irriterade mig lite. Författaren, som också är uppläsare, säger som en del av ett samtal att om ”du känner dej osäker, uppträd ändå säkert, tänk att du är säker på att du är osäker”. Detta med utgångspunkt från tankar om spegelneuroner, din osäkerhet skall smitta av sig på andra, typ.
Det kan ofta, kanske oftast, vara bra.
Men ibland, borde inte en hårdare och bättre inställning vara att säga - det här är svårt, visa stressen och bjuda in den andre till taggtrådsätande? Inställningen ”vi var båda bäst i klassen, det här ÄR svårt och vi hanterar som de hårda, bra människor, som borde vara mer priviligierade, den svåra uppgift det faktiskt är”? Och att liksom Sokrates veta vi att vi ingenting vet. Vi är inga typ idiotiska idealister, utan vi drar in hela promblemställningen i maggropen, låter stressen verka för att vi ordentligt skall uppleva kriget, och sen går vi in och verkligen vinner det.
Beror helt på vad frågan gäller, tänker jag. Gällande osäkerhet är det nog ofta en fördel att kunna vara uppriktig om sin osäkerhet. Svårigheten man har att ta sig an är inte alltid den typ av svårighet som man tror det gäller.
Om vi tänker sagan om Kejsarens nya kläder exempelvis. Alla människor trodde att de behövde vara väldigt smarta för att se kejsarens kläder, och deras intellektuella fokus gjorde att de inte förmådde notera det enkla svaret, nämligen att kejsaren var naken. Bara personen med den naiva blicken förmådde lägga märke till kejsarens nakenhet. Citatet av Wittgenstein "What has to be overcome is not difficulty of the intellect but of the will", tycker jag sammanfattar detta väl.
