Vad är värde?

[David H]

Ja, det finns "någon som säger", det finns ett subjekt i satsen, men det finns ingen direkt subjektivt motiverande faktor som grund för påståendet. Om vi påminner oss om det Hume skrev om är-bör problematiken, att är inte implicerar bör - går det då att fråga sig, vad är det då som implicerar detta bör?
Kan vi koppla in Kants kategoriska imperativ? Det skulle vi kunna göra...men då står man istället inför lite andra frågor, t ex om det är rimligt att införa allmän lag om att sluta äta kött och godis.

Jag kom att tänka på nyhetssändningen där Elisabeth Svantesson beskriver den ekonomiska verklighet som regeringen ser och stora svårigheter att gå från en beskrivning av fakta till en normativ bedömning om vad som bör göras. Säkert har oppositionen rätt i att mycket bör göras, alla anser sig behöva mer pengar i tider av inflation.

Eller bekämpningen av brottslighet där hårdare straff inte ger så mycket utdelning. Alltså kunde man tala om att släppa fångarne loss 1975, eller att ge alla en andra chans. "En andra chans är något Mona Sahlin också ofta talar om", Kommunalarbetaren, Liv Beckström, 1 Jun 2008.

Lars Görling tog upp dilemmat i boken 491. Och Vilgot Sjömans filmatisering med bl a Lena Nyman blev oerhört kritiserad och debatterad. Hur långt är vi beredda att acceptera andras fel och brister? Är vi beredda att alltid förlåta och ge dem en andra chans?

Problemet med eftergivenhetens etik och konsekvenser sjunger Bo Kaspers orkester om i "Innan allt försvinner"

Jag ångrar ingenting
Men tiden kommer när man ska betala

Mm.. när vi sätter moralfrågorna i praktiska situationer tenderar diskussionen att bli mer intressant. Samla in fakta, använda omdöme och kunskap om mänsklig psykologi, kan förhoppningsvis leda till ett mer harmoniskt samhälle. Jag såg filmen om att Släppa fångarne loss, men jag gillade den inte särskilt. Eller filmen var OK och stundvis rolig, men jag hade svårt för dess budskap. Eftergiftspolitik riskerar att skapa stora problem...jag startade tråden om vedergällning mycket för att uppmärksamma varför eftergiftstänkande är problematiskt från ett teoretiskt perspektiv.

Sen är den praktiska verkligheten ändå alltid mer komplex. De teoretiska modellerna vi formulerar tar oss en bit på vägen för att förstå verkligheten, men de tar oss inte hela vägen, de ger inga kompletta och färdiga svar. Ramarna behöver fyllas med innehåll först. Och ju mer vi är insatta i något, ju mer förstår vi ofta hur komplex situationen kan vara att hantera...t ex vad gäller hanteringen av gängkriminaliteten i Sverige

Gällande frågan om förlåtelse säger jag så här: ja förlåt alltid! Men om det är så att det inte finns någon ånger...vad finns då att förlåta? Ofta är det väl som Claudius i Hamlet uttryckte det "My words fly up; my thoughts remain below. Words without thoughts never to heaven go." Att förlåta någon som inte ångrar sig, ser jag ingen mening med. Men när ångern kommer på riktigt, låt det då bli förlåtelse.

[Pilatus]

Lars Görling tog upp dilemmat i boken 491.

Gällande frågan om förlåtelse säger jag så här: ja förlåt alltid! Men om det är så att det inte finns någon ånger...vad finns då att förlåta? Ofta är det väl som Claudius i Hamlet uttryckte det "My words fly up; my thoughts remain below. Words without thoughts never to heaven go." Att förlåta någon som inte ångrar sig, ser jag ingen mening med. Men när ångern kommer på riktigt, låt det då bli förlåtelse.

Jo, det är svårt att komma vidare om man känner sig så bränd att man inte orkar förlåta. Görling ställde frågan om förlåtelse och vad som händer då vi redan förlåtit så många gånger vi kan, 7 x 70, vad händer då vi passerar gränsen, 490+1?

[David H]

Lars Görling tog upp dilemmat i boken 491.

Gällande frågan om förlåtelse säger jag så här: ja förlåt alltid! Men om det är så att det inte finns någon ånger...vad finns då att förlåta? Ofta är det väl som Claudius i Hamlet uttryckte det "My words fly up; my thoughts remain below. Words without thoughts never to heaven go." Att förlåta någon som inte ångrar sig, ser jag ingen mening med. Men när ångern kommer på riktigt, låt det då bli förlåtelse.

Jo, det är svårt att komma vidare om man känner sig så bränd att man inte orkar förlåta. Görling ställde frågan om förlåtelse och vad som händer då vi redan förlåtit så många gånger vi kan, 7 x 70, vad händer då vi passerar gränsen, 490+1?

Problematiken här tänker jag då handlar om att det är fölåtelse som inte grundar sig i någon verklig ånger från den andra parten. Människor "förlåter" hela tiden, men de bekymrar sig desto mindre om andra personen verkligen ångrar sig eller inte. Och ofta är det väl också bara förlåtaren som tycker att andra personen gjort något fel, inte den som påstås vara skyldig till något. När det finns förståelse och det finns ånger, kommer däremot inte oförrätten upprepa sig.

Riktig förlåtelse behöver bara göras en gång.

[David H]

En anledning till att jag inte vill koppla bort subjektiva faktorn är på grund av den erfarenhet jag har om hur värdediskussioner brukar arta sig i verkliga livet, dvs när värdediskussionerna "uppstår naturligt". Väldigt ofta görs då värdeanspråk utan att det involveras någon medveten subjektiv aspekt. T ex någon som säger "du borde sluta äta kött" eller "du behöver äta mindre godis", utan att grunda dessa påståenden i någon subjektiv faktor. Och när grunden för dessa påståenden ifrågasätts, så motiveras det oftast först utifrån objektiv grund - t ex "om du äter kött får djur lida" eller "om du äter godis blir du tjock och får hål i tänderna", dvs fortsatt utan att något subjekt direkt involveras.
Ofta är det först efter ett djupare samtal och de involverade personerna utvecklar en personlig och förtroendefull relation, som det avslöjas att det också finns ett subjekt involverat i detta. Det finns någon, som tycker något. Den ena personen som tycker att den andra personen inte ska äta kött eller godis. Men ofta det är alltså först efter bearbetande samtal som detta tyckande, denna subjektiva faktor, kommer fram.
En rimlig slutsats som jag ser det är då att anta att den subjektiva faktorn fanns där redan innan, men den befann sig i det undermedvetna dvs bortom medvetandet, innan den blev påtalad och uppmärksammad.

Här är exempel från verkligheten på hur en sådan värdediskussion kan arta sig:

Besökare: Jag märkte att din lägenhet skulle behöva en ordentlig städning.
David: Hur märkte du att lägenheten skulle behöva städning?
Besökare: Det var väldigt skräpigt på golvet och ett tjockt dammlager på tv foten.
David: Ja, det nå stämma, men som jag ser det ger det i sig inget svar på frågan om vad som behöver göras.
David: Jag kan respektera att du tycker att det ska städas mer i min lägenhet, men jag hoppas att du också kan respektera att jag inte tycker det ska städas mer i min lägenhet. Jag kan ändra mig om jag finner övertygande skäl till det, men det det känns inte riktigt rimligt att bortse från vad jag själv tycker o bara göra vad nån annan säger jag ska göra i det här fallet...
Besökare: Jag håller med. Ytterst är det du själv som bestämmer. Jag får liknande synpunkter ibland, Även om jag själv inte bryr mig så mycket är jag känslig för vad andra tycker. Så numer brukar jag städa lite extra när någon ska komma på besök. Jag vet att det är bara de närmaste som vågar säga vad de tänker.
David:Jag är också känslig för vad andra tycker, och försöker att lyssna, ta intryck och lära mig, och anpassa. Men jag tycker det vore synd att utgå från vad andra tycker alltid är rätt och vad jag själv tycker är fel. Tvärtom kan det väl vara så ibland att det är man själv som har rätt och den andra som har fel, och då tänker jag att det gör mer skada än nytta att anpassa sig. Någonstans behövs det såklart hittas en sund balans!
Besökare: Jo, jag tror inte det handlar så mycket om rätt eller fel, utan snarare om värderingar på en glidande skala. Jag tycker om att ha rent och snyggt och nytvättade fönster omkring mig, men klarar inte att leva upp till det. Det kräver ju ändå en ganska stor ansträngning. Verkligheten blir en kompromiss där jag väger in arbetet, och mina egna och andras värderingar.
David: Värderingar och rätt och fel är begrepp som hör samman tänker jag, men oftast finns inga enkla entydiga svar.

Samtalet inleds här utan att någon subjektiv grund anges för värdepåståendet. Och det är först efter jag ställer fördjupande frågor till min besökare som den subjektiva faktorn medvetandegörs. Och nog är det väl också ganska typiskt för hur värdediskussioner brukar arta sig i vardagliga situationer? Den subjektiva faktorn ges sällan något erkännande, om ingen aktivt engagerar sig för att medvetandegöra den. Men när vi väl talar ärligt och öppet med varandra är det svårt att förneka den subjektiva aspekten.

[Anders]

Ja, det finns "någon som säger", det finns ett subjekt i satsen, men det finns ingen direkt subjektivt motiverande faktor som grund för påståendet. Om vi påminner oss om det Hume skrev om är-bör problematiken, att är inte implicerar bör - går det då att fråga sig, vad är det då som implicerar detta bör?
Kan vi koppla in Kants kategoriska imperativ? Det skulle vi kunna göra...men då står man istället inför lite andra frågor, t ex om det är rimligt att införa allmän lag om att sluta äta kött och godis.

Jag kom att tänka på nyhetssändningen där Elisabeth Svantesson beskriver den ekonomiska verklighet som regeringen ser och stora svårigheter att gå från en beskrivning av fakta till en normativ bedömning om vad som bör göras. Säkert har oppositionen rätt i att mycket bör göras, alla anser sig behöva mer pengar i tider av inflation.

Eller bekämpningen av brottslighet där hårdare straff inte ger så mycket utdelning. Alltså kunde man tala om att släppa fångarne loss 1975, eller att ge alla en andra chans. "En andra chans är något Mona Sahlin också ofta talar om", Kommunalarbetaren, Liv Beckström, 1 Jun 2008.

Lars Görling tog upp dilemmat i boken 491. Och Vilgot Sjömans filmatisering med bl a Lena Nyman blev oerhört kritiserad och debatterad. Hur långt är vi beredda att acceptera andras fel och brister? Är vi beredda att alltid förlåta och ge dem en andra chans?

Problemet med eftergivenhetens etik och konsekvenser sjunger Bo Kaspers orkester om i "Innan allt försvinner"

Jag ångrar ingenting
Men tiden kommer när man ska betala

Kungen av såna här frågeställningar just nu torde väl vara global uppvärmning. Där vissa habitat säger "vi måste ändra livsstil" och andra säger "skall vi tillbaka till stenåldern". Det finns ett gäng "mätvärden", och ännu mer modeller för hur klimatet skulle kunna utveckla sig.
Det finns än mer - "värderingar", hur man uppfattar vad som är värdefullt nu och senare i det här sammanhanget, ett gott liv, framtida generationers liv, människors frihet, viljor att t.ex. inte käka köttfärs 3 gånger i veckan som 2010.

I slutändan - är inte en värdering intressant först då den sätts i samband med mänsklig handling?

[David H]

Kungen av såna här frågeställningar just nu torde väl vara global uppvärmning. Där vissa habitat säger "vi måste ändra livsstil" och andra säger "skall vi tillbaka till stenåldern". Det finns ett gäng "mätvärden", och ännu mer modeller för hur klimatet skulle kunna utveckla sig.
Det finns än mer - "värderingar", hur man uppfattar vad som är värdefullt nu och senare i det här sammanhanget, ett gott liv, framtida generationers liv, människors frihet, viljor att t.ex. inte käka köttfärs 3 gånger i veckan som 2010.

I slutändan - är inte en värdering intressant först då den sätts i samband med mänsklig handling?

Kungen av frågeställningarna är snarare den mänskliga grymheten är jag benägen att säga. Visst för att naturen kan vara grym, men vad står det inför mänskliga handlingar? Om vi jämför ett par graders global temperaturförhöjning med globalt kärnvapenkrig, vad orsakar då största skadan? Jag menar inte att förminska klimatfrågan, och menar inte heller förneka att detta om antropogent orsakade klimatförändringar och mänsklig grymhet, är två aspekter som hör samman. Men att lokalisera problemen till bara något som händer ute i naturen tror jag kan vara farligt vilseledande.

Att det generellt så är att värderingar är intressanta först då de sätts i samband med mänskliga (dvs arten homo sapiens) handlingar, kan jag instämma i. Men i en filosofisk diskussion tänker jag också att det är viktigt att se bortom ego-perspektivet. Allt behöver inte kretsa kring mig och den art som jag tillhör, likt att det vore jag och vi som är universums krona på verket. Vi behöver också kunna resonera utifrån mer generella termer... och det är då jag tänker att begrepp som medvetande och subjekt kan komma väl till hands. När vi resonerar utifrån medvetande-perspektiv och subjektsperspektiv behöver vi inte begränsa oss till specifikt homo sapiensiska spörsmål...

[Pilatus]

Kungen av såna här frågeställningar just nu torde väl vara global uppvärmning.

Det har fått mycket omfattande konsekvenser. Samhället är på väg att bromsa in. Transporter, resor, parkeringar har blivit mycket tärande på folks ekonomi. Konflikterna i världen skärps och snart är det endast vapenindustrin som går riktigt bra.

I slutändan - är inte en värdering intressant först då den sätts i samband med mänsklig handling?

I alla fall kunde man ju önska att mänskliga handlingar av positivt värde kunde bli fler.

[Vertumnus]

Om att solen mäter jordens massa...så kanske man kan uttrycka det. Men ett par frågor som går att ställa då är väl:
1. Angår detta moralfilosofins värdebegrepp?
2. Är det verkligen inget subjekt involverat?

Som jag ser det finns det inget enkelt entydigt svar på någon av dessa frågor.

Angående första frågan är jag inte främmande för att uttala mig om värde med hjälp av empirisk/naturvetenskaplig metod, men jag tänker spontant att det då behöver relatera till något om vad som är bra/önskvärt. T ex kan jag göra en empirisk studie om apor, och notera att apor äter bananer och att apornas ätande av bananer korrelerar till deras överlevnad och därefter dra slutsatsen att bananer är något som har värde för apor. Men detta om solens mätande av jorden ser jag inte som någon fråga som på något självklart sätt handlar om vad som är bra/önskvärt (tankeparallellen är dock intressant tycker jag!)

Sen andra frågan om huruvida något subjekt är involverat, tänker jag ett sätt är att studera satsen rent grammatiskt, och då går det notera att det är solen som är subjekt - i och med att det är solen som gör något. Sen kan man fråga sig om solen kan vara ett verkligt subjekt i "filosofisk" bemärkelse? Om vi tänker oss att naturen är besjälad exempelvis, är det kanske inte så konstigt att vi betraktar himlakroppar som subjekt? Och även om man inte vill medge att solen är något subjekt, skulle jag inte dra någon självklar slutsats om att satsen inte är beroende av subjekt. Man skulle t ex kunna hävda att satsen är beroende av ett subjekt som menar att solen mäter jordens massa....

Exemplet är måhända illa formulerat, så långt subjektet. Beträffande solen och jorden ser jag inte något egentligt subjekt då båda är passiva deltagare i en naturgiven rörelse. Det jag ville säga är att värden är avbildningar, att ingen avbildning är fullständig och att den ibland är inskränkt till någon enda parameter, men att vi med hjälp av mätverktyg kan försäkras om att det som avspeglas representerar objektiva värden. Detta är filosofiskt intressant då det ger oss en försäkran om att vi, om än ur olika perspektiv, betraktar en och samma yttervärld.

Frågan om filosofiskt intresse / om det berör moralfilosofins värdebegrepp är jag benägen att instämma med dig. Men jag menar att det finns en poäng med motargumenten också, som exvis Smisk och Anders för fram.

Frågan för tråden är "vad är värde" och mitt svar på den frågan är att värde är en avbildning av det som värderas på det mått som används. Jag har inte sett någon argumentera mot den definitionen. Frågan har rönt filosofiskt intresse alltsedan Platon utmanade Protagoras tanke att människan är alltings mått.

Angående frågan om subjekt är det däremot något som jag har svårare för att släppa. Subjektet behöver inte nödvändigtvis vara synligt, och subjektet behöver inte vara direkt "aktivt", tänker jag, men jag vill insistera om att det ändå finns ett subjekt närvarande. Och lösningen, som jag ser det, är genom att tillämpa idén om det undermedvetna*. Att det kan finnas en subjektiv faktor bortom medvetandet.

En anledning till att jag inte vill koppla bort subjektiva faktorn är på grund av den erfarenhet jag har om hur värdediskussioner brukar arta sig i verkliga livet, dvs när värdediskussionerna "uppstår naturligt". Väldigt ofta görs då värdeanspråk utan att det involveras någon medveten subjektiv aspekt. T ex någon som säger "du borde sluta äta kött" eller "du behöver äta mindre godis", utan att grunda dessa påståenden i någon subjektiv faktor. Och när grunden för dessa påståenden ifrågasätts, så motiveras det oftast först utifrån objektiv grund - t ex "om du äter kött får djur lida" eller "om du äter godis blir du tjock och får hål i tänderna", dvs fortsatt utan att något subjekt direkt involveras.
Ofta är det först efter ett djupare samtal och de involverade personerna utvecklar en personlig och förtroendefull relation, som det avslöjas att det också finns ett subjekt involverat i detta. Det finns någon, som tycker något. Den ena personen som tycker att den andra personen inte ska äta kött eller godis. Men ofta det är alltså först efter bearbetande samtal som detta tyckande, denna subjektiva faktor, kommer fram.
En rimlig slutsats som jag ser det är då att anta att den subjektiva faktorn fanns där redan innan, men den befann sig i det undermedvetna dvs bortom medvetandet, innan den blev påtalad och uppmärksammad.

***Inkopplande av det undermedvetna kanske kan jämföras vid imaginära tal inom matematiken. Vi kan inte ge något konkret svar på vad de imaginära talen är, men vi vet att vi ibland behöver dem för att lösa våra ekvationer.

Moraliska värden kommer ur föreställningar om vad som är och därmed vad som ger förutsättningar för ett gott liv. Vill vi veta vad som är ett gott liv är och på så vis ställa moralen inför skranket måste vi utgå från frågan om vad som är det artspecifikt mänskliga - i vad mån ger moralen utrymme för det mänskliga.

[xion]

Kungen av såna här frågeställningar just nu torde väl vara global uppvärmning. Där vissa habitat säger "vi måste ändra livsstil" och andra säger "skall vi tillbaka till stenåldern". Det finns ett gäng "mätvärden", och ännu mer modeller för hur klimatet skulle kunna utveckla sig.
Det finns än mer - "värderingar", hur man uppfattar vad som är värdefullt nu och senare i det här sammanhanget, ett gott liv, framtida generationers liv, människors frihet, viljor att t.ex. inte käka köttfärs 3 gånger i veckan som 2010.

I slutändan - är inte en värdering intressant först då den sätts i samband med mänsklig handling?

Kungen av frågeställningarna är snarare den mänskliga grymheten är jag benägen att säga. Visst för att naturen kan vara grym, men vad står det inför mänskliga handlingar? Om vi jämför ett par graders global temperaturförhöjning med globalt kärnvapenkrig, vad orsakar då största skadan? Jag menar inte att förminska klimatfrågan, och menar inte heller förneka att detta om antropogent orsakade klimatförändringar och mänsklig grymhet, är två aspekter som hör samman. Men att lokalisera problemen till bara något som händer ute i naturen tror jag kan vara farligt vilseledande.

Att det generellt så är att värderingar är intressanta först då de sätts i samband med mänskliga (dvs arten homo sapiens) handlingar, kan jag instämma i. Men i en filosofisk diskussion tänker jag också att det är viktigt att se bortom ego-perspektivet. Allt behöver inte kretsa kring mig och den art som jag tillhör, likt att det vore jag och vi som är universums krona på verket. Vi behöver också kunna resonera utifrån mer generella termer... och det är då jag tänker att begrepp som medvetande och subjekt kan komma väl till hands. När vi resonerar utifrån medvetande-perspektiv och subjektsperspektiv behöver vi inte begränsa oss till specifikt homo sapiensiska spörsmål...

Ja, där kom du in på "människovärdet".
Hur stort skulle detta värde vara om det inte fanns människor som satte värde på andra människor.
Vi sätter värde på människor därför att dom är en av oss.
Ju närmare mig själv en människa står dess värdefullare för mig.
En människa har inget värde "i sig". Det är från oss själva värdet har sitt ursprung.
Därför har människan ett instrumentellt värde för oss.
För en älg t.ex. har en människa inget värde. Tvärtom.

[David H]

Moraliska värden kommer ur föreställningar om vad som är och därmed vad som ger förutsättningar för ett gott liv. Vill vi veta vad som är ett gott liv är och på så vis ställa moralen inför skranket måste vi utgå från frågan om vad som är det artspecifikt mänskliga - i vad mån ger moralen utrymme för det mänskliga.

Jag har dock fortfarande svårt att förstå detta människofokus. Den gängse uppfattningen är vi som skriver här på forumet är människor, och att våra förfäder var amöbor. Men vad vet vi om våra ättlingar en miljard år från nu, och våra kusiner på andra planeter? Vad är det som gör just homo sapiens så speciellt, om vi bortser från aspekten att det jag/vi befinner oss/mig just nu?

[Vertumnus]

Moraliska värden kommer ur föreställningar om vad som är och därmed vad som ger förutsättningar för ett gott liv. Vill vi veta vad som är ett gott liv är och på så vis ställa moralen inför skranket måste vi utgå från frågan om vad som är det artspecifikt mänskliga - i vad mån ger moralen utrymme för det mänskliga.

Jag har dock fortfarande svårt att förstå detta människofokus. Den gängse uppfattningen är vi som skriver här på forumet är människor, och att våra förfäder var amöbor. Men vad vet vi om våra ättlingar en miljard år från nu, och våra kusiner på andra planeter? Vad är det som gör just homo sapiens så speciellt, om vi bortser från aspekten att det jag/vi befinner oss/mig just nu?

Menar du att det vore rimligare att dröja vid frågor som "kusiner på andra planeter" eller eventuella "ättlingar en miljard år från nu"?

Det speciella är att vi befinner oss i mysteriet homo sapiens och att det är det som pågår här och nu.

[David H]

Jag har dock fortfarande svårt att förstå detta människofokus. Den gängse uppfattningen är vi som skriver här på forumet är människor, och att våra förfäder var amöbor. Men vad vet vi om våra ättlingar en miljard år från nu, och våra kusiner på andra planeter? Vad är det som gör just homo sapiens så speciellt, om vi bortser från aspekten att det jag/vi befinner oss/mig just nu?

Menar du att det vore rimligare att dröja vid frågor som "kusiner på andra planeter" eller eventuella "ättlingar en miljard år från nu"?

Det speciella är att vi befinner oss i mysteriet homo sapiens och att det är det som pågår här och nu.

Nja, men om vi dröjer oss vid dessa frågor en kort sekund, tänker jag att det kan hjälpa oss förstå det tillfälliga med den mänskliga tillvaron.
Frågor om värde behöver inte handla om våra kusiner på andra planeter för att vara intressanta. Kanske är det något som de själva tycker och tänker, men då menar jag att de har fastnat i ett slags ego-tänk, och förmår inte skilja mellan det mer tillfälliga och det mer universella. Och enligt samma resonemang tänker jag att frågor om värde inte heller behöver handla om homo sapiens för att vara intressanta.

Att vi är människor av arten homo sapiens, att vi är män, att vi bor i Sverige och Europa och att vi lever under 2000-talet tänker jag är att betrakta som tillfälligheter. Men däremot frågor om medvetande och att det finns något subjekt involverat i värdefrågor, tänker jag är mer universella aspekter. Att värdefrågor behöver involvera något subjekt/medvetande för att vara intressanta tänker jag rimligtvis även borde gälla för våra kusiner på andra planeter och våra ättlingar en miljard år från nu.

Sen menar jag också att kungen av frågeställningar om värde som gäller för oss just nu naturligt nog rör oss människor. Anders nämnde här globala uppvärmningen och jag nämnde hotet om globalt kärnvapenkrig. Sådana mer specifika frågor är viktiga att fördjupa sig i, tänker jag, men det gäller på något sätt att kunna resonera både enligt mer specifka och mer universella perspektiv, tänker jag...

[Smisk]

I slutändan - är inte en värdering intressant först då den sätts i samband med mänsklig handling?

Värderingar existerar endast i samband med medvetna handlingar skulle jag säga.

[Smisk]

Ja, där kom du in på "människovärdet".
Hur stort skulle detta värde vara om det inte fanns människor som satte värde på andra människor.
Vi sätter värde på människor därför att dom är en av oss.
Ju närmare mig själv en människa står dess värdefullare för mig.
En människa har inget värde "i sig". Det är från oss själva värdet har sitt ursprung.
Därför har människan ett instrumentellt värde för oss.
För en älg t.ex. har en människa inget värde. Tvärtom.

Helt korrekt uppfattat anser jag.

Vidare så har vi förmågan till detta för att den förmågan har värde. Det är en användbar förmåga att kunna sortera saker så att vi kan navigera mellan dem på ett meningsfullt sätt. Det är en helt överlägsen förmåga att kunna föreställa sig simuleringar och välja vilken av dem man vill manifestera i världen. Vi formulerar berättelser vi lever oss in så att vi med den förmågan kan välja mellan bättre och sämre.

Fysiska saker i världen är av en typ av existens och inlevelser och berättelser samt erfarenheter och känslor är av en annan.
Blandar vi dem gör vi filosofiska felslut som jag ser det.

[Pilatus]

En människa har inget värde "i sig". Det är från oss själva värdet har sitt ursprung. Därför har människan ett instrumentellt värde för oss.

Helt korrekt uppfattat anser jag.

Helsnurrigt som jag ser det. En slav som arbetar på bomullsfältet hade instrumentellt värde för sin ägare. Slavens möda ger ägaren bomull som han kan sälja.

Arbete har instrumentellt värde så snart någon betalar lön för att arbetet utförs.

En människa som vi har en positiv relation med har ett intrinsikalt värde. Flertalet människor blir glada och lyckliga av att någon älskar dem.

En skulptur av Camille Claudel har estetiskt värde och därmed ett intrinsikalt värde.

Camille Claudel L'Implorante.jpg (17.21 KiB) Visad 278 gånger