Vad tänker du på?

[David H]

Jag kommer ihåg en gång att jag satt på balkongen och hade ett filosofiskt samtal med en vän. Och min vän sa då något om universums struktur och paralleller med matematiska mönster. Och medan jag lyssnade till detta kände jag för en kort stund en förundran, men sen blev jag plötsligt också skraj. Och samtidigt som jag kände denna rädsla var det som att något inom mig tvärt stängde av den tankeprocess som jag var på väg att ledas in i. Jag "zoomade ut" och den mentala dörren jag var på väg in igenom stängdes framför nästan på mig. Och det tyckte jag också kändes skönt. För inte helvete ville jag hamna i det där obehagliga solipsistiska tillståndet igen, som typ får mig att uppleva att hela världen är pytteliten och att inget är på riktigt...och som får mig att känna att jag måste fejka för att klara av att hantera sociala situationer utan att väcka för mycket uppmärksamhet. Men det var inte utan att jag också kände mig lite falsk och rutten för att jag stängde ute denna tankeprocess.

Det är nog en kombination av nyfikenhet och fascination som håller liv i processen.
Under resans gång finner man att frågetecknen fortfarande är många.

Min personliga inställning är att acceptera att vi med våra olika bakgrunder inte alltid kan ha/nå
samma uppfattning om det vi diskuterar. Samtidigt leder detta till en avvägning om när en
diskussion är meningsfull att fortsätta. För mig går den gränsen när motparten inte besvarar
mina frågor på ett korrekt sätt, eller som ofta är fallet, helt ignorerar ställda frågor.
De uteblivna svaren är för mig en bekräftelse på att motparten inte förstår mitt budskap.

Merparten av mina frågor har aldrig besvarats.
Pilatus brukar ha invändningar mot detta, men dessa bottnar oftast i att han missförstått frågan.
För att testa om motparten förstått det jag skrivit, har jag i senaste inläggen t ex ställt några frågor.
Ingen har gjort sig besvär att besvarat dem !

Om du läser det ursprungliga konceptet från 2013 (ca sid 23) ang bl a produkt- och kvot-bildning
avseende Eulers formel, och hur detta sedan har betydelse för vxv-modellen, så förstår du
förhoppningsvis hur uppgivet jag uppfattar erhållna kommentarer ang tolkningen av ”i”.

Min slutsats är att ingen förstår det jag under lång tid enträget försökt förklara.

En fråga jag ställt mig är om allt skrivande varit bortslösad tid och möda. Så förhåller det sig dock inte.
Dels har jag fått ett någorlunda bra grepp på/om hur andra ser på mitt koncept, men även en annan mer
omtumlande syn på tillvaron, än jag tidigare haft. Sist, och inte minst viktigt för en pensionerad båtbyggare,
har konceptet bidragit till att hålla demensen i schack.

Så lyfter på hatten, och tackar alla för visad uppmärksamhet !

För att inte röra upp känslorna ytterligare får detta bli min avslutande kommentar i denna tråd.

/ Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum.

Att hela tiden försöka hålla fast vid nyfikenheten och frågorna som man inte anser sig ha svar på, tänker jag är något som hjälper att hålla liv i processen. I exemplet jag nämnde var det som att jag hittade en öppning till något, men jag blev rädd - och öppningen/möjligheten försvann från mitt medvetande. Jag tänker att det har och göra med hur kroppens försvarsmekanismer fungerar. Inom alla människor finns nog många mentala spärrar, som hjälper oss att leva mer "välanpassade" liv, men hindrar oss ibland från att nå djupare förståelse.

Vem som helst kan nog också tycka sig se sådana mentala spärrar hos andra, men desto ovanligare är det nog att upptäcka mentala spärrar inom sig själv. Men mentala spärrarna inom en själv är väl ofta mer intressanta, för dessa är ju något man kan göra något åt. Upptäcker jag mentala spärrar inom mig själv kan jag arbeta med att få bort dessa, men att häva någon annans mentala spärrar? Blir nog svårt, särskilt om man inte först lagt märke till och tagit itu med de egna spärrarna.

Hamnar jag i liknande situation igen som den jag nämnde i exemplet, hoppas och tror jag att jag den gången är mer redo och blir mindre rädd. Att rädslor går att överbrygga är jag övertygad om. Många rädslor har jag redan överbryggt, medan andra rädslor består, och ibland gör sig påminda. Det är en levande process.

[David H]

Ur människans, vår egen, synpunkt finns det bara två "världar".
Den yttre världen, som brukar kallas sinnevärlden.
Och den inre världen, som brukar kallas idevärlden.
Detta verkar vara historiskt etablerat inom filosfin.
Universum som helhet tillhör definitivt sinnevärden, eller som man också kan säga, den fysiska världen som finns utanför oss.
Alla former av tänkande och känslor tillhör idevärlden, eller som man kan säga, en metafysiska värden, tankevärlden vi bär inom oss.

Vad tänker du om taoismens yin-yang symbol? Ett större svart fält med en vit prick inuti, kombinerat med ett större vit fält med en svart prick inuti. Är det något som symboliserar och eventuellt hjälper oss att få bättre förståelse för relationen mellan yttre och inre värld? Att något av det inre så att säga finns mitt i det yttre och tvärtom? Någon slags port mellan de olika världarna?

[Illusionen]

Matematikens regelverk är inte alls utformat för att återspegla en förnimbar verklighet.
Det regelverket speglar är den mänskliga kunskapsförmågan, det är alltigenom analytiskt och utvecklas i enlighet med sin inre logik.

Det negativa tecknet i √‒1 är samma negativa tecken som det vi finner i talet -1.
Negativa tal liksom imaginära tal följer logiskt ur våra räkneregler och är således nödvändiga för att beskriva ett komplett talplan.

Om det är din uppfattning respekterar jag det.

Att matematik och fysik är skillda discipliner är mer än min enskilda uppfattning. Och hur skulle det kunna vara på ett annat sätt?
Om matematikens regelverk vore utformat för att återspegla en förnimbar verklighet så skulle den totalt sakna den självständighet
som gör den användbar för att beskriva och förutsäga skeenden.

Det är en intressant kommentar vars filosofiska värde borde kunna motivera en egen tråd.
Tillkomsten av Maxwells ekvationer är t ex en teoretisk skapelse som beskriver metafysiska samband
där det är indirekt detekterbara atomära egenskaper som utgör input till matematiken.
Jag avser att lämna den här tråden nu, men är beredd att förtydliga min syn på detta senare,
om du så önskar (men då i annan tråd).

/ Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum.

[David H]

Jag kommer ihåg en gång att jag satt på balkongen och hade ett filosofiskt samtal med en vän. Och min vän sa då något om universums struktur och paralleller med matematiska mönster. Och medan jag lyssnade till detta kände jag för en kort stund en förundran, men sen blev jag plötsligt också skraj. Och samtidigt som jag kände denna rädsla var det som att något inom mig tvärt stängde av den tankeprocess som jag var på väg att ledas in i. Jag "zoomade ut" och den mentala dörren jag var på väg in igenom stängdes framför nästan på mig. Och det tyckte jag också kändes skönt. För inte helvete ville jag hamna i det där obehagliga solipsistiska tillståndet igen, som typ får mig att uppleva att hela världen är pytteliten och att inget är på riktigt...och som får mig att känna att jag måste fejka för att klara av att hantera sociala situationer utan att väcka för mycket uppmärksamhet. Men det var inte utan att jag också kände mig lite falsk och rutten för att jag stängde ute denna tankeprocess.

Kan säga att liknande svart hål har funnits i mig sen 11 års ålder. Till och från inte så aktivt men periodvis nåt i stil med dementorerna i Harry Potter.

Harry Potter -böckerna har flera dylika paralleller som jag kan relatera till. JK Rowling ska ha berättat att hon skrev delar av böckerna när hon var under en svår period av sitt liv, och det lär ha präglat innehållet i böckerna.

Men även om man befinner sig i ett slags mentalt alienationstillstånd ibland finns det ju inget som säger att man måste fejka i sociala situationer. Här kan jag t ex komma att tänka på Andreas Doppler i Loes bok. Visst må det ha varit så att han kände sig alienerad, men det betyder ju inte att hans eget fejkade beteende är rättfärdigat.

När jag hamnade i solipsistiskt tillstånd kändes det som jag gick runt och dolde diverse saker...och jag ansträngde mig i sociala situationer för att inte verka för konstig/avvikande. Men jag menar inte heller att jag var stolt över mitt eget beteende, eller att jag ansåg det rättfärdigat.

[xion]

Ur människans, vår egen, synpunkt finns det bara två "världar".
Den yttre världen, som brukar kallas sinnevärlden.
Och den inre världen, som brukar kallas idevärlden.
Detta verkar vara historiskt etablerat inom filosfin.
Universum som helhet tillhör definitivt sinnevärden, eller som man också kan säga, den fysiska världen som finns utanför oss.
Alla former av tänkande och känslor tillhör idevärlden, eller som man kan säga, en metafysiska värden, tankevärlden vi bär inom oss.

Vad tänker du om taoismens yin-yang symbol? Ett större svart fält med en vit prick inuti, kombinerat med ett större vit fält med en svart prick inuti. Är det något som symboliserar och eventuellt hjälper oss att få bättre förståelse för relationen mellan yttre och inre värld? Att något av det inre så att säga finns mitt i det yttre och tvärtom? Någon slags port mellan de olika världarna?

Ja, Yin-Yang symbolen verkar vara en TOE. Själva symbolen är helheten. De två fälten representerar sinnevärlden och idevärlden. Prickarna symboliserar att den ena inte kan existera utan den andra.(min tolkning)

[Anders]

När jag hamnade i solipsistiskt tillstånd kändes det som jag gick runt och dolde diverse saker...och jag ansträngde mig i sociala situationer för att inte verka för konstig/avvikande. Men jag menar inte heller att jag var stolt över mitt eget beteende, eller att jag ansåg det rättfärdigat.

Menar du beteendet att hamna i det tillståndet eller ansträngningen att inte verka avvikande och att dölja? Inget av dem känns som något man nödvändigtvis behöver skämmas för. Beror ju lite vad det handlade om förstås. Men mina djupare existentiella problem är inget jag torgför mer än i vissa givna situationer.

[David H]

När jag hamnade i solipsistiskt tillstånd kändes det som jag gick runt och dolde diverse saker...och jag ansträngde mig i sociala situationer för att inte verka för konstig/avvikande. Men jag menar inte heller att jag var stolt över mitt eget beteende, eller att jag ansåg det rättfärdigat.

Menar du beteendet att hamna i det tillståndet eller ansträngningen att inte verka avvikande och att dölja? Inget av dem känns som något man nödvändigtvis behöver skämmas för. Beror ju lite vad det handlade om förstås. Men mina djupare existentiella problem är inget jag torgför mer än i vissa givna situationer.

Ansträngningen att inte verka avvikande och att dölja. Vet man om något som är viktigt och sant, har man ett ansvar att också säga det tänker jag. Men det är klart att det också kan göras på olika sätt. Man behöver inte alltid vara jätteexplicit.

[Illusionen]

Om det är din uppfattning respekterar jag det.

Att matematik och fysik är skillda discipliner är mer än min enskilda uppfattning. Och hur skulle det kunna vara på ett annat sätt?
Om matematikens regelverk vore utformat för att återspegla en förnimbar verklighet så skulle den totalt sakna den självständighet
som gör den användbar för att beskriva och förutsäga skeenden.

Det är en intressant kommentar vars filosofiska värde borde kunna motivera en egen tråd.
Tillkomsten av Maxwells ekvationer är t ex en teoretisk skapelse som beskriver metafysiska samband
där det är indirekt detekterbara atomära egenskaper som utgör input till matematiken.
Jag avser att lämna den här tråden nu, men är beredd att förtydliga min syn på detta senare,
om du så önskar (men då i annan tråd).

Har nyligen kommenterat detta i tråden, DELTA-KONCEPTET, växelverkan.

/ Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum.

https://www.youtube.com/watch?v=QvsQ9hYKq7c

[Vertumnus]

Att matematik och fysik är skillda discipliner är mer än min enskilda uppfattning. Och hur skulle det kunna vara på ett annat sätt?
Om matematikens regelverk vore utformat för att återspegla en förnimbar verklighet så skulle den totalt sakna den självständighet
som gör den användbar för att beskriva och förutsäga skeenden.

Det är en intressant kommentar vars filosofiska värde borde kunna motivera en egen tråd.
Tillkomsten av Maxwells ekvationer är t ex en teoretisk skapelse som beskriver metafysiska samband
där det är indirekt detekterbara atomära egenskaper som utgör input till matematiken.
Jag avser att lämna den här tråden nu, men är beredd att förtydliga min syn på detta senare,
om du så önskar (men då i annan tråd).

Har nyligen kommenterat detta i tråden, DELTA-KONCEPTET, växelverkan.

/ Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum.

https://www.youtube.com/watch?v=QvsQ9hYKq7c

Personligen har jag, som novis inom området matematik, via egna resonemang kommit till slutsatsen att
matematikens regelverk är utformat för att återspegla den förnimbara verkligheten.

Maxwells ekvationer beskriver fysikaliska samband. Det Maxwell gör är att med hjälp av vektoranalys beskriva elektriska och magnetiska fält som vektorfält. Matematiken står helt på egna ben och finner inget som helst stöd i den fysikaliska beskrivningen. Det är inom fysiken man observerar och försöker skapa teorier som kan rekonstruera den förnimbara verkligheten.

[Illusionen]

Det är en intressant kommentar vars filosofiska värde borde kunna motivera en egen tråd.
Tillkomsten av Maxwells ekvationer är t ex en teoretisk skapelse som beskriver metafysiska samband
där det är indirekt detekterbara atomära egenskaper som utgör input till matematiken.
Jag avser att lämna den här tråden nu, men är beredd att förtydliga min syn på detta senare,
om du så önskar (men då i annan tråd).
Har nyligen kommenterat detta i tråden, DELTA-KONCEPTET, växelverkan.

Personligen har jag, som novis inom området matematik, via egna resonemang kommit till slutsatsen att
matematikens regelverk är utformat för att återspegla den förnimbara verkligheten.

Maxwells ekvationer beskriver fysikaliska samband. Det Maxwell gör är att med hjälp av vektoranalys beskriva elektriska och magnetiska fält som vektorfält. Matematiken står helt på egna ben och finner inget som helst stöd i den fysikaliska beskrivningen. Det är inom fysiken man observerar och försöker skapa teorier som kan rekonstruera den förnimbara verkligheten.

En sista kommentar!

Bli inte irriterad nu, men jag tror att du, liksom tidigare Hakkapeliitta, har för bråttom igen.
I stort kan jag acceptera det du skriver här senast, men det finns en fortsättning du missar.
Det du beskriver är verkligheten sedd ur ett individuellt förankrat MP-perspektiv.
När DRP och MP förs in i resonemanget framstår den relativa ”ömsesidiga” verkligheten atomärt
som en typ av komplex differens mellan sinsemellan förskjutna oscillation-relationer.
Det jag i tidigare inlägg benämner det ”imaginära navet” representerar det här ”reaktans-skiftet” (j/j).

Citat från DELTA-KONCEPTET, växelverkan,

”Väsentliga delar av detta resonemang bör sannolikt, i filosofisk mening, vara beroende av vad som är
bevisbart, såsom varande absolut sant.
Tillkomsten av Maxwells ekvationer är t ex teoretiska matematiska skapelser, som beskriver metafysiska
samband, där det är indirekt detekterbara atomära egenskaper, som utgör grund/input.
En i sammanhanget viktig egenskap ekvationerna anger, är att det magnetiska och elektriska
fält-komponenterna, ur det atomära perspektivet, har en oscillation-relation relativt varandra.
De indirekt påvisade egenskaperna medför intuitivt en känsla av att de, via ekvationerna teoretiskt
verifierade fälten, ur det atomära perspektivet, utgör den yttersta utposten mot det okända.

Kännetecknande för den metafysik som kommer till användning inom konceptet och dess växelverkan,
är att olika/skilda referenser tillämpas med hjälp av principerna DRP och MP.
De enligt konceptet, via MP, skilda individuella referenserna, leder till att den av Maxwells ekv beskrivna
oscillation-relationen (ur atomärt perspektiv) uppträder ”förskjuten” ur respektive MP-perspektiv, vilket
utgör grund för balanskriteriet ΔØ, och således även för vår verklighetsuppfattning.
Den intressanta konsekvensen av detta bör vara att verkligheten, på metafysiska nivå, baseras på
vxv-kombination av olika/skilda metafysiska ”sanningar”. Inom ramen för den ”atomära” verkligheten
bör följden bli att det är omöjligt att definiera vad som utgör "ABSOLUT SANNING".”

/ Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum.

[David H]

Jag tänkte att en sudoku skulle gå snabbt att lösa när man väl fått in snitsen, men ofta har jag märkt att det inte är så. Det kan rassla till och man löser en massa, men plötsligt så tar det tvärstopp igen. Att få sista siffrorna på plats är dock tämligen enkelt. Om det sen finns bara en eller kan tänkas finnas flera lösningar? Det beror väl på. Men oavsett löses problemen knappast med något godtyckligt tyckande.

Och där en parallell till filosofi, i linje med Illusionen har jag svårt att förstå poängen med godtyckligt tyckande. Både inom filosofi och när det kommer till att lösa sudokus. Men ofta är det väl så att inte förrän allt är löst som det går att förstå eller få andra att förstå vad som var välgrundat och vad som bara var godtyckligt tyckande.

[Pilatus]

Och där en parallell till filosofi, i linje med Illusionen har jag svårt att förstå poängen med godtyckligt tyckande.

Om det är ett problem här på filosofigruppen med godtyckligt tyckande borde det vara angeläget att ta upp det till diskussion. Illusionen anser uppenbarligen att ett sådant problem finns. Vad som skulle vara godtyckligt är inte lika klart utpekat, att det är svårt att svara på de frågor han ställer kanske? Men vad är det som är så svårt, Illusionen har fått mängder av svar, i många fall långt från godtyckliga. Så ...?

[David H]

Och där en parallell till filosofi, i linje med Illusionen har jag svårt att förstå poängen med godtyckligt tyckande.

Om det är ett problem här på filosofigruppen med godtyckligt tyckande borde det vara angeläget att ta upp det till diskussion. Illusionen anser uppenbarligen att ett sådant problem finns. Vad som skulle vara godtyckligt är inte lika klart utpekat, att det är svårt att svara på de frågor han ställer kanske? Men vad är det som är så svårt, Illusionen har fått mängder av svar, i många fall långt från godtyckliga. Så ...?

Jo, det är en bra fråga tycker jag. Man kan fråga sig om de som påstår att andra bara ägnar sig åt godtyckligt tyckande har belägg för detta, eller om det bara är ett godtyckligt tyckande från de som påstår sådant...

[Anders]

Och där en parallell till filosofi, i linje med Illusionen har jag svårt att förstå poängen med godtyckligt tyckande.

Om det är ett problem här på filosofigruppen med godtyckligt tyckande borde det vara angeläget att ta upp det till diskussion. Illusionen anser uppenbarligen att ett sådant problem finns. Vad som skulle vara godtyckligt är inte lika klart utpekat, att det är svårt att svara på de frågor han ställer kanske? Men vad är det som är så svårt, Illusionen har fått mängder av svar, i många fall långt från godtyckliga. Så ...?

Jo, det är en bra fråga tycker jag. Man kan fråga sig om de som påstår att andra bara ägnar sig åt godtyckligt tyckande har belägg för detta, eller om det bara är ett godtyckligt tyckande från de som påstår sådant...

Vad är "godtyckligt tyckande" vs "visdom"?

[xion]

Om det är ett problem här på filosofigruppen med godtyckligt tyckande borde det vara angeläget att ta upp det till diskussion. Illusionen anser uppenbarligen att ett sådant problem finns. Vad som skulle vara godtyckligt är inte lika klart utpekat, att det är svårt att svara på de frågor han ställer kanske? Men vad är det som är så svårt, Illusionen har fått mängder av svar, i många fall långt från godtyckliga. Så ...?

Jo, det är en bra fråga tycker jag. Man kan fråga sig om de som påstår att andra bara ägnar sig åt godtyckligt tyckande har belägg för detta, eller om det bara är ett godtyckligt tyckande från de som påstår sådant...

Vad är "godtyckligt tyckande" vs "visdom"?

Godtyckligt tyckande är en nedsättande kommentar till sådant som inte överensstämmer med det man själv tycker.