Är det någon egenskap du stör dig på hos andra skribenter eller människor i övrigt?
Holland pratar om kärn-kvalitér ("core-qualities") hos människor och när dessa dras till deras extrem blir de fällor (pitfalls).
Har en människa kvalitén att vara "eloquence" (synonym med: ability, appeal, articulation, delivery, dramatic, expressiveness, flow, force, grandiloquence, meaningfulness, power) är pitfallen pratig (talkative).
Hans utmaning (challenge) , dvs den motsatta kvalitén, blir då att veta när han ska vara tyst.
Men när detta dras till sin extrem blir det en allergi (allergy) dvs han förblir tyst.
En människa som är "eloquence" har ofta en allergi för människor som förblir tysta (aldrig pratar ut) En tyst person har en allergi för någon som hela tiden är pratig. Konflikten bryter enligt denna teori upp när bådas allegier eskalerar. Kruxet är att båda erkänner kvaliten hos den andre samtidigt som de inte fastnar i sina egna fällor (pitfalls)
Läs mer:
http://www.zenska-mreza.hr/prirucnik/en/en_read_management_leadership_6.htm
Stör du dig på människor på forumet?
Moderator: Moderatorgruppen
Ofta när jag trivs med mig själv tar jag rollen som den tyste. Att stilla observera och känna vad som pågår omkring mig; ibland flika in med en kommentar eller så. Den pratige blir i dessa sammanhang en underhållare emedan jag tar publikens roll. Funkar oftast finfint för mig.
De gånger jag anser mig ha något viktigt att säga och själv vill ta plats (varning) men inte riktigt lyckas framstår däremot den pratige som en arrogant och självupptagen typ. Mitt omdöme om den pratige blir alltså en spegling av mig själv, dvs det är egentligen jag som är självupptagen och arrogant.
Jag stör mig däremot ännu mer sällan på andra tysta typer, jag förstår dem eftersom jag tillhör deras sort. Den pratiges beteende kan däremot i mina ögon te sig obegripligt. Så något ligger det väl i teorierna men sammantaget måste jag tacka för att vi är så olika. Tack mångfalden.
De gånger jag anser mig ha något viktigt att säga och själv vill ta plats (varning) men inte riktigt lyckas framstår däremot den pratige som en arrogant och självupptagen typ. Mitt omdöme om den pratige blir alltså en spegling av mig själv, dvs det är egentligen jag som är självupptagen och arrogant.
Jag stör mig däremot ännu mer sällan på andra tysta typer, jag förstår dem eftersom jag tillhör deras sort. Den pratiges beteende kan däremot i mina ögon te sig obegripligt. Så något ligger det väl i teorierna men sammantaget måste jag tacka för att vi är så olika. Tack mångfalden.
Man is the missing link between primitive apes and civilized human beings.
- Konrad Lorenz?
- Konrad Lorenz?
Jag känner att jag pendlar extremt mycket mellan den pratige och den tyste. Jag känner att jag antingen har väldigt mycket att säga människor, eller i stort sett ingenting. I vissa sammanhang känner jag mig jätteliten och knappt får luft. Det är något slags emotionell bagage som jag tror ligger kvar. Egentligen känner jag att jag bara vill kunna ha en balans och gå till extremer vid behov.
Jag försöker på något sätt just nu kompensera för all den frustration av att genom hela livet blivit nertryck.
Det väll någon form av mognadsprocess antar jag.
Jag försöker på något sätt just nu kompensera för all den frustration av att genom hela livet blivit nertryck.
Det väll någon form av mognadsprocess antar jag.
När du varit den tyste, har du för stunden trivts med det? Har du uppskattat att lyssna på din omgivning eller mest kännt dig hämmad och blockerad?
Att vara tyst säger inte mycket om vad som egentligen försiggår. Är det pga av hämnad eller förnöjsamhet? Motsvarande gäller de pratiga, är de ett tecken på tvångsmässighet eller generositet?
Att vara tyst säger inte mycket om vad som egentligen försiggår. Är det pga av hämnad eller förnöjsamhet? Motsvarande gäller de pratiga, är de ett tecken på tvångsmässighet eller generositet?
Man is the missing link between primitive apes and civilized human beings.
- Konrad Lorenz?
- Konrad Lorenz?
Tja det beror nog från situation till situation.
De situationer jag personligen blir väldigt hämmad i är situationer med en tydlig maktstruktur i (där makten inte bygger på ömsesidighet och kompetens dvs). Jag vet inte, i min familj har mina plastpappor alltid varit otroligt icke-pedagogiska, väldigt obenängna att förhandla eller förklara saker på ett högre abstrakt plan utan bara kommit med dogmatiska regler "om hur saker bara är" men dessa regler har jag alltid ifrågasatt, vilket gjort att jag blivit dålig på att anpassa mig till regler och ibland spela med i komplexa sociala situationer.
Det är alltså mest i stora grupper jag har problem, där "organisationskulturen" är väldigt "stel".
Jag har ibland problem med att interagera med människor som är överdrivet "konventionella" som hela tiden har massa förväntingar på hur man i sociala situationer ska bete sig, speciellt om det är miljöer jag själv andra människor är "håller på sitt revir". De på något sätt tycker att de står över andra människor. Det är inte de att de "tar plats", utan att de snarare vill bestämma vart andras platser är. Människor som är väldigt manipulativa för att skydda sig själva.
Jag brukar ha väldigt svårt att prata med människor som är både betydligt yngre och äldre än mig som inte har väl utvecklade "intrellektuella kapaciteter", eftersom jag är en väldigt "tänkande" människa. Jag tror att jag ofta har stora krav på att människor ska vara avslappnade och inte utnyttja varandra.
En sak jag dock lärt mig senaste 2 åren kanske är att dra ner lite på mina krav och acceptera att andra människor faktiskt har brister. Jag upplever mig är på något sätt vara så bra på att hitta brister hos andra att jag hämmar mig själv. Jag skaffar ett väldigt starkt "metatänkare".
hmmm
De situationer jag personligen blir väldigt hämmad i är situationer med en tydlig maktstruktur i (där makten inte bygger på ömsesidighet och kompetens dvs). Jag vet inte, i min familj har mina plastpappor alltid varit otroligt icke-pedagogiska, väldigt obenängna att förhandla eller förklara saker på ett högre abstrakt plan utan bara kommit med dogmatiska regler "om hur saker bara är" men dessa regler har jag alltid ifrågasatt, vilket gjort att jag blivit dålig på att anpassa mig till regler och ibland spela med i komplexa sociala situationer.
Det är alltså mest i stora grupper jag har problem, där "organisationskulturen" är väldigt "stel".
Jag har ibland problem med att interagera med människor som är överdrivet "konventionella" som hela tiden har massa förväntingar på hur man i sociala situationer ska bete sig, speciellt om det är miljöer jag själv andra människor är "håller på sitt revir". De på något sätt tycker att de står över andra människor. Det är inte de att de "tar plats", utan att de snarare vill bestämma vart andras platser är. Människor som är väldigt manipulativa för att skydda sig själva.
Jag brukar ha väldigt svårt att prata med människor som är både betydligt yngre och äldre än mig som inte har väl utvecklade "intrellektuella kapaciteter", eftersom jag är en väldigt "tänkande" människa. Jag tror att jag ofta har stora krav på att människor ska vara avslappnade och inte utnyttja varandra.
En sak jag dock lärt mig senaste 2 åren kanske är att dra ner lite på mina krav och acceptera att andra människor faktiskt har brister. Jag upplever mig är på något sätt vara så bra på att hitta brister hos andra att jag hämmar mig själv. Jag skaffar ett väldigt starkt "metatänkare".
hmmm
Luipa/
Tja, eller så är det faktiskt ganska självupptaget att inte släppa fram en tyst typ som fär en gångs skull vill säga sin hjärtas mening. Det behöver inte vara svårare än så.
Själv stör jag mig på den överväldigande majoriteten av mänskorna IRL (på nätet är vissa saker enklare, dock).
De gånger jag anser mig ha något viktigt att säga och själv vill ta plats (varning) men inte riktigt lyckas framstår däremot den pratige som en arrogant och självupptagen typ. Mitt omdöme om den pratige blir alltså en spegling av mig själv, dvs det är egentligen jag som är självupptagen och arrogant.
Tja, eller så är det faktiskt ganska självupptaget att inte släppa fram en tyst typ som fär en gångs skull vill säga sin hjärtas mening. Det behöver inte vara svårare än så.
Själv stör jag mig på den överväldigande majoriteten av mänskorna IRL (på nätet är vissa saker enklare, dock).
Jag är omringad och förföljd av seriebabblare, själv är jag nog den tysta typen, mest för att jag inte orkar skrika för att bli hörd, förutom om det gäller något viktigt, då säger jag till.
När jag stöter på människor som är ännu mer tystlåtna än jag själv, så försöker jag dock dra in dem i konversationen, för jag misstänker att vad de har att säga är mer intressant än vad seriebabblarna har att komma med.
När jag stöter på människor som är ännu mer tystlåtna än jag själv, så försöker jag dock dra in dem i konversationen, för jag misstänker att vad de har att säga är mer intressant än vad seriebabblarna har att komma med.
Stefan skrev: Tja, eller så är det faktiskt ganska självupptaget att inte släppa fram en tyst typ som fär en gångs skull vill säga sin hjärtas mening. Det behöver inte vara svårare än så.
En smula lyhödhet kan man förstås begära.
Själv stör jag mig på den överväldigande majoriteten av mänskorna IRL (på nätet är vissa saker enklare, dock).
Din deklaration kan upplevas som dyster men det finns något uppriktigt i den som charmar mig.
En midsommar för många år sedan tilbringade jag på en stor fest i Dalarna. Med i sällskapet var en ung man som höll låda mer eller mindre konstant, han skojade, flamsade och bjöd hejdlöst på sig själv. Det speciella med honom var däremot att han ständigt bjöd in omgivningen och tog liksom inte luft från oss andra, en oerhört underhållande och generös typ med sällsynt social förmåga. Senare slog han igenom som artisten Moneybrother, har däremot ingen aning om hur han är privat nu.
Grejen med umgänge är att många av de bästa stunderna upstår när man inte pratar med varandra. Det är då det blir intimt och ett ärligare möte äger rum. Tystnaden måste däremot komma spontant i naturliga pauser och från insikten att man helt enkelt inte måste fylla ut den hela tiden.
En smula lyhödhet kan man förstås begära.
Själv stör jag mig på den överväldigande majoriteten av mänskorna IRL (på nätet är vissa saker enklare, dock).
Din deklaration kan upplevas som dyster men det finns något uppriktigt i den som charmar mig.
En midsommar för många år sedan tilbringade jag på en stor fest i Dalarna. Med i sällskapet var en ung man som höll låda mer eller mindre konstant, han skojade, flamsade och bjöd hejdlöst på sig själv. Det speciella med honom var däremot att han ständigt bjöd in omgivningen och tog liksom inte luft från oss andra, en oerhört underhållande och generös typ med sällsynt social förmåga. Senare slog han igenom som artisten Moneybrother, har däremot ingen aning om hur han är privat nu.
Grejen med umgänge är att många av de bästa stunderna upstår när man inte pratar med varandra. Det är då det blir intimt och ett ärligare möte äger rum. Tystnaden måste däremot komma spontant i naturliga pauser och från insikten att man helt enkelt inte måste fylla ut den hela tiden.
Man is the missing link between primitive apes and civilized human beings.
- Konrad Lorenz?
- Konrad Lorenz?
En midsommar för många år sedan tilbringade jag på en stor fest i Dalarna. Med i sällskapet var en ung man som höll låda mer eller mindre konstant, han skojade, flamsade och bjöd hejdlöst på sig själv. Det speciella med honom var däremot att han ständigt bjöd in omgivningen och tog liksom inte luft från oss andra, en oerhört underhållande och generös typ med sällsynt social förmåga.
Imponerande. Man kan tala om såna som ger respektive drar energi från en grupp. En person som alltid surar och möjligen tinar upp om nån fixar nåt åt denne drar energi ur en grupp. En person som försöker få andra på gott humör genom skämt (kanske mer manligt) eller ömhet (kanske mer kvinnligt) ger mer energi. Det där var uppebarligen en snubbe som gav energi.
Samtidigt finns alltid risken att dom som ger energi, inte minst genom ömhet/kärlek, själva blir bortglömda eller trampade på. Jag har för mig att feminister analyserar detta som "kärleksstöld" eller "envägskärlek" eller nåt sånt (tror att dom använder nåt annat ord men har tappat det nu). Männen använder sig av kvinnornas kärlek/ömhet (i synnerhet i en relation) men ger inte mycket tillbaks.
Den här snubben kunde uppenbarligen just konsten att ge energi till andra mänskor utan att förminska sig själv. Det är en svår konst, utan tvekan.
Samtidigt finns alltid risken att dom som ger energi, inte minst genom ömhet/kärlek, själva blir bortglömda eller trampade på. Jag har för mig att feminister analyserar detta som "kärleksstöld" eller "envägskärlek" eller nåt sånt (tror att dom använder nåt annat ord men har tappat det nu). Männen använder sig av kvinnornas kärlek/ömhet (i synnerhet i en relation) men ger inte mycket tillbaks.
Felet de gör är att de förväntar och omedvetet begär positiv respons. Den sortens ömhet är inte genuin utan är mer ett sätt för att få något tillbaka. Ganska mänskligt men inte ofarligt.
Felet de gör är att de förväntar och omedvetet begär positiv respons. Den sortens ömhet är inte genuin utan är mer ett sätt för att få något tillbaka. Ganska mänskligt men inte ofarligt.
Man is the missing link between primitive apes and civilized human beings.
- Konrad Lorenz?
- Konrad Lorenz?
-
Advocate
Jag har en mörk basstämma, och samtidigt tycks jag inte förmå skrika/ropa så jag får ofta anstränga mig för att få en syl i vädret bland pratglada människor. Speciellt när det är frågan om en större grupp. Det är sällan jag dock vill göra mig hörd när jag befinner mig i en grupp med pratiga människor. Jag känner mig oftast kvävd och hämmad i dessa situationer, som om jag inte var skapt för dem.
Skämt och liknande tycker jag om men jag är inte särskillt "slagfärdig", utan mer frånvarande och tankspridd.
Skämt och liknande tycker jag om men jag är inte särskillt "slagfärdig", utan mer frånvarande och tankspridd.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst