ett försök till kritik av deltakonceptet [trådskapare moderator]

[Pilatus]

Är det något annat i verkligheten som är mer mystiskt än matematiken? Eller är verkligheten som helhet utan mystik? Om vi tänker oss existensen som sådan, är den simpel och banal?

Visst finns det sådant i vår verklighet som är svårgripbart. Där finns problem som inte är lösta, senast tycks man via James Webb Telescope sett galaxer vars ursprung verkar befinna sig i tid bortom Big Bang. Alltså att de är äldre. Alternativa förklaringar söks, men det ställer frågor om universums verkliga ålder är äldre än existerande modell antar.

Kanske konstiga frågor, och jag vet inte hur, om de är relevanta för den här tråden. Men rent allmänt tänker jag att det är mer intressant att försöka "nysta" där man finner något "mystiskt" eller oklart, än att försöka ge svar på vad som inte är mystiskt eller oklart.

Matematikens metoder kan säkert ses som krävande och Eulers formel har även satt myror i huvudet på matematiker, i alla fall tidigare. Men jag ser inte någon mystik i matematiska metoder. Kvantmekaniken däremot framstår för många, eller kanske för de flesta, som litet mystisk (t ex Schrödingers katt och quantum entanglement).

Jag kan tänka mig att en del mystik kan uppkomma då våra begrepp inte förmår att beskriva ett fenomen med tillräcklig klarhet, alltså att vår begreppsförmåga inte till fullo kan satta ord på observerade fenomen. Kvantmekaniken verkar kunna beskrivas bra i matematikens ekvationer, men det som observeras är inte sådant vi kan förklara på ett sätt som framstår som logiskt rättframt. Däremot finns det ett stort antal experiment som tydliggör kvantmekanikens sätt att fungera.

Man kan förstås även tänka sig rent hypotetiska tanke-experiment, Einstein gjorde ju flera sådana för att belysa de begrepp och fenomen som används och beskrivs i relativitetsteorierna. De är ganska välkända. Kanske kan man tycka att sådana här resonemang borde kunna ha vissa kopplingar (metodologiskt) till delta-projektet. Men ... i dag skulle jag vara nöjd om jag visste huruvida Illusionens patentansökan blivit antagen.

[Vertumnus]

När jag en gång i tiden läste matematik på gymnasienivå minns jag hur våran lärare inledde kursen med att tala om Eulers formel. Hon nämnde något om en mystisk lite spöklik enhet som symboliserades med bokstaven i och försäkrade oss därefter om att vi vid kursens slut skulle komma att behärska och kunna använda oss av denna märkliga formel med sin spöklika enhet. Avsikten var förstås inte att mystifiera utan att fånga intresset hos en grupp elever för ett ämne vars rykte löd torrt och tråkigt.
Nej, matematiken behöver inget hokus pokus men tricket hade nog en viss verkan och lektionerna blev efterhand uppskattade.

Är det något annat i verkligheten som är mer mystiskt än matematiken? Eller är verkligheten som helhet utan mystik? Om vi tänker oss existensen som sådan, är den simpel och banal?

Kanske konstiga frågor, och jag vet inte hur, om de är relevanta för den här tråden. Men rent allmänt tänker jag att det är mer intressant att försöka "nysta" där man finner något "mystiskt" eller oklart, än att försöka ge svar på vad som inte är mystiskt eller oklart.

Är det inte snarare existensen själv som är det mest mystiska?

Till skilnad från existensen så som den förmedlas till oss genom våra sinnen så är matematiken begriplig.

Vill vi förstå måste vi använda logik, det vi förstår och det vi kan förstå - till skillnad från det vi ser - är det som sammanfogats med logik. Det vi förstår är våra egna tankar, det vi skapat själva.

Förefaller inte metafysiken på så vis långt mer begriplig än sinnevärlden?

[David H]

När jag en gång i tiden läste matematik på gymnasienivå minns jag hur våran lärare inledde kursen med att tala om Eulers formel. Hon nämnde något om en mystisk lite spöklik enhet som symboliserades med bokstaven i och försäkrade oss därefter om att vi vid kursens slut skulle komma att behärska och kunna använda oss av denna märkliga formel med sin spöklika enhet. Avsikten var förstås inte att mystifiera utan att fånga intresset hos en grupp elever för ett ämne vars rykte löd torrt och tråkigt.
Nej, matematiken behöver inget hokus pokus men tricket hade nog en viss verkan och lektionerna blev efterhand uppskattade.

Är det något annat i verkligheten som är mer mystiskt än matematiken? Eller är verkligheten som helhet utan mystik? Om vi tänker oss existensen som sådan, är den simpel och banal?

Kanske konstiga frågor, och jag vet inte hur, om de är relevanta för den här tråden. Men rent allmänt tänker jag att det är mer intressant att försöka "nysta" där man finner något "mystiskt" eller oklart, än att försöka ge svar på vad som inte är mystiskt eller oklart.

Är det inte snarare existensen själv som är det mest mystiska?

Till skilnad från existensen så som den förmedlas till oss genom våra sinnen så är matematiken begriplig.

Vill vi förstå måste vi använda logik, det vi förstår och det vi kan förstå - till skillnad från det vi ser - är det som sammanfogats med logik. Det vi förstår är våra egna tankar, det vi skapat själva.

Förefaller inte metafysiken på så vis långt mer begriplig än sinnevärlden?

Jag ser ingen tydlig distinktion däremellan. Lite som Euler m fl varit inne på förefaller gränsen mellan fysik och metafysik luddig för mig, och det är kanske snarast detta gränsområde som jag skulle säga är det mest mystiska i sammanhanget.

För att något ska vara verkligt intressant är jag benägen att säga att det behöver involvera både metafysiken och sinnevärlden, eller: det behövs både subjektsförankring samt objektsförankring.

[Pilatus]

Jag ser ingen tydlig distinktion däremellan. Lite som Euler m fl varit inne på förefaller gränsen mellan fysik och metafysik luddig för mig, och det är kanske snarast detta gränsområde som jag skulle säga är det mest mystiska i sammanhanget.

För att något ska vara verkligt intressant är jag benägen att säga att det behöver involvera både metafysiken och sinnevärlden, eller: det behövs både subjektsförankring samt objektsförankring.

Misstaget är att metafysik-begreppet inte är tillräckligt klargjort i diskussionerna på forumet. Det blir till allt möjligt ogripbart tankegods. Begreppet ontologi är bättre, det som inte ryms där av metafysiken kan i stället beskrivas för vad det är. Allt tankegods får inte rum på sopskyffeln, det finns ju det som är bra och nödvändigt med metafysik. T ex etik, logik, Kants förståndskategorier och matematik. Ett påstående är meningsfullt om och endast om det är i princip verifierbart.

[David H]

Jag ser ingen tydlig distinktion däremellan. Lite som Euler m fl varit inne på förefaller gränsen mellan fysik och metafysik luddig för mig, och det är kanske snarast detta gränsområde som jag skulle säga är det mest mystiska i sammanhanget.

För att något ska vara verkligt intressant är jag benägen att säga att det behöver involvera både metafysiken och sinnevärlden, eller: det behövs både subjektsförankring samt objektsförankring.

Misstaget är att metafysik-begreppet inte är tillräckligt klargjort i diskussionerna på forumet. Det blir till allt möjligt ogripbart tankegods. Begreppet ontologi är bättre, det som inte ryms där av metafysiken kan i stället beskrivas för vad det är. Allt tankegods får inte rum på sopskyffeln, det finns ju det som är bra och nödvändigt med metafysik. T ex etik, logik, Kants förståndskategorier och matematik. Ett påstående är meningsfullt om och endast om det är i princip verifierbart.

Kan hålla med om att begreppet inte är helt klargjort, och kan hålla med om att det är ett problem, men jag skulle ändå inte vilja dryfta mig så långt som att säga att det är ett "misstag". Misstag kan man tala om först när man vet vad som faktiskt är korrekt, och där är vi inte än tänker jag, eftersom det fortfarande finns sådant som inte är klargjort.

[Pilatus]

Misstaget är att metafysik-begreppet inte är tillräckligt klargjort i diskussionerna på forumet. Det blir till allt möjligt ogripbart tankegods. Begreppet ontologi är bättre, det som inte ryms där av metafysiken kan i stället beskrivas för vad det är. Allt tankegods får inte rum på sopskyffeln, det finns ju det som är bra och nödvändigt med metafysik. T ex etik, logik, Kants förståndskategorier och matematik. Ett påstående är meningsfullt om och endast om det är i princip verifierbart.

Kan hålla med om att begreppet inte är helt klargjort, och kan hålla med om att det är ett problem, men jag skulle ändå inte vilja dryfta mig så långt som att säga att det är ett "misstag". Misstag kan man tala om först när man vet vad som faktiskt är korrekt, och där är vi inte än tänker jag, eftersom det fortfarande finns sådant som inte är klargjort.

Men jag förmodar att någonting räknar du som fysik och som tillhör den sinnliga världen och allt övrigt tankegods som vi behöver för att reda ut vad som är giltiga satser och produktivt tänkande?

[David H]

Misstaget är att metafysik-begreppet inte är tillräckligt klargjort i diskussionerna på forumet. Det blir till allt möjligt ogripbart tankegods. Begreppet ontologi är bättre, det som inte ryms där av metafysiken kan i stället beskrivas för vad det är. Allt tankegods får inte rum på sopskyffeln, det finns ju det som är bra och nödvändigt med metafysik. T ex etik, logik, Kants förståndskategorier och matematik. Ett påstående är meningsfullt om och endast om det är i princip verifierbart.

Kan hålla med om att begreppet inte är helt klargjort, och kan hålla med om att det är ett problem, men jag skulle ändå inte vilja dryfta mig så långt som att säga att det är ett "misstag". Misstag kan man tala om först när man vet vad som faktiskt är korrekt, och där är vi inte än tänker jag, eftersom det fortfarande finns sådant som inte är klargjort.

Men jag förmodar att någonting räknar du som fysik och som tillhör den sinnliga världen och allt övrigt tankegods som vi behöver för att reda ut vad som är giltiga satser och produktivt tänkande?

På sätt och viss kanske, men jag ifrågasätter tvära gränsdragningar. Ta bara detta om "sinnen", då brukar det talas om fem sinnen: syn, hörsel, känsel, lukt och smak...men ingen som studerat ämnet på djupare nivå skulle säga att det är så enkelt. Det finns många fler än bara fem sinnen, och det finns ingen tydlig gränsdragning mellan vad som kan räknas som ett sinne eller inte. Det finns gråzoner. För att bättre förstå tänker jag då t ex att Wittgensteins begrepp "familjelikheter" kan komma väl till hands.
Ibland måste man hantera begrepp som inte är helt entydiga, det är svårt och innebär problem, men måste ändå kunna accepteras, menar jag. Samtidigt är det också hedervärt att sträva efter mindre tvetydighet.

[Pilatus]

På sätt och viss kanske, men jag ifrågasätter tvära gränsdragningar. Ta bara detta om "sinnen", då brukar det talas om fem sinnen: syn, hörsel, känsel, lukt och smak...men ingen som studerat ämnet på djupare nivå skulle säga att det är så enkelt. Det finns många fler än bara fem sinnen, och det finns ingen tydlig gränsdragning mellan vad som kan räknas som ett sinne eller inte. Det finns gråzoner. För att bättre förstå tänker jag då t ex att Wittgensteins begrepp "familjelikheter" kan komma väl till hands.
Ibland måste man hantera begrepp som inte är helt entydiga, det är svårt och innebär problem, men måste ändå kunna accepteras, menar jag. Samtidigt är det också hedervärt att sträva efter mindre tvetydighet.

Men det finns något som är gemensamt med allt det som vi sopar ihop som metafysik och likadant med fysik. Där har vi två stora grupper av lätt avskiljbara kategorier. Annat som t ex talen kan kännas något mer svajigt, finns de? frågade man en gång på Filosofiska rummet. Finns talet fem? Eller är det endast något vi tänker? Det kan ju lätt konkretiseras, som bestämning av en mängd med fem element. Så visst finns det en massa saker och ord som kan få oss att undra. Men dessa ting är ju inte huvudsaken. Vi kan ju kommunicera med varann på ett konstruktivt sätt lösa problem och producera fantastiska ting och kunskaper.

Kom att tänka på Robert Broberg och bättre vara ute på hal is å ha de´ glatt än att gå i lera å sörja!

[Vertumnus]

Är det något annat i verkligheten som är mer mystiskt än matematiken? Eller är verkligheten som helhet utan mystik? Om vi tänker oss existensen som sådan, är den simpel och banal?

Kanske konstiga frågor, och jag vet inte hur, om de är relevanta för den här tråden. Men rent allmänt tänker jag att det är mer intressant att försöka "nysta" där man finner något "mystiskt" eller oklart, än att försöka ge svar på vad som inte är mystiskt eller oklart.

Är det inte snarare existensen själv som är det mest mystiska?

Till skilnad från existensen så som den förmedlas till oss genom våra sinnen så är matematiken begriplig.

Vill vi förstå måste vi använda logik, det vi förstår och det vi kan förstå - till skillnad från det vi ser - är det som sammanfogats med logik. Det vi förstår är våra egna tankar, det vi skapat själva.

Förefaller inte metafysiken på så vis långt mer begriplig än sinnevärlden?

Jag ser ingen tydlig distinktion däremellan. Lite som Euler m fl varit inne på förefaller gränsen mellan fysik och metafysik luddig för mig, och det är kanske snarast detta gränsområde som jag skulle säga är det mest mystiska i sammanhanget.

För att något ska vara verkligt intressant är jag benägen att säga att det behöver involvera både metafysiken och sinnevärlden, eller: det behövs både subjektsförankring samt objektsförankring.

Vad är det exakt som Euler har varit inne på?

När vi försöker förstå intryck från sinnevärlden så är vi hänvisade till ett metafysiskt plan.

[David H]

Vad är det exakt som Euler har varit inne på?

Jag vet inte.

[David H]

Kom att tänka på Robert Broberg och bättre vara ute på hal is å ha de´ glatt än att gå i lera å sörja!

Wittgensteins svar på detta:
“The more narrowly we examine language, the sharper becomes the conflict between it and our requirement. (For the crystalline purity of logic was, of course, not a result of investigation; it was a requirement. ) The conflict becomes intolerable; the requirement is now in danger of becoming empty. —We have got onto slippery ice where there is no friction and so in a certain sense the conditions are ideal, but also, just because of that, we are unable to walk. We want to walk; so we need friction. Back to the rough ground!”

Syntesen borde väl rimligtvis bli att idealförhållandet är varken ren is eller lera, utan något däremellan, något lagom hårt med lagom mycket friktion.

Detta Wittgenstein-citat har förövrigt inspirerat till flera senare böcker:
https://www.adlibris.com/se/bok/back-to ... 0268007058
https://www.adlibris.com/se/bok/wittgen ... 1402041129

[Vertumnus]

Vad är det exakt som Euler har varit inne på?

Jag vet inte.

Och vi vet inte heller varifrån logiken kommer, bara att den är en och densamma för var och en av oss. Det finns ingen alternativ logik, logiken kommer till oss som fakta på samma vis som sinnesintryck.

[David H]

Vad är det exakt som Euler har varit inne på?

Jag vet inte.

Och vi vet inte heller varifrån logiken kommer, bara att den är en och densamma för var och en av oss. Det finns ingen alternativ logik, logiken kommer till oss som fakta på samma vis som sinnesintryck.

Jo, kanske skulle även logiken kunna klassas som ett sinne då? Vi har ju andra mer abstrakta sinnen som till exempel "balans"... skulle då också logisk slutledningsförmåga kunna räknas som ett sinne?

[Vertumnus]

Jag vet inte.

Och vi vet inte heller varifrån logiken kommer, bara att den är en och densamma för var och en av oss. Det finns ingen alternativ logik, logiken kommer till oss som fakta på samma vis som sinnesintryck.

Jo, kanske skulle även logiken kunna klassas som ett sinne då? Vi har ju andra mer abstrakta sinnen som till exempel "balans"... skulle då också logisk slutledningsförmåga kunna räknas som ett sinne?

Vi har ju det här uttrycket att se med sitt inre öga.

[Illusionen]

Vertumnus skrev tidigare citat,

”Varför inte bara svara på Hackas enkla fråga.
Det borde ju inte vara alltför svårt att förklara?
Din hänvisning till ditt koncept uttrycker inte annat än nonchalans och ringaktning.”

Jag är fortfarande lite konfunderad över anklagelserna, och vet inte vad man har rätt att kräva
av en pensionerad båtbyggare, som lagt ned oförsvarligt mycket tid på att skriva och förklara.
Tyvärr är problemet inte så enkelt. Ett första steg på vägen kan kanske nedanstående text vara.
Notera att allt redan finns beskrivet i konceptet och tidigare inlägg.

Anders frågade någon gång om vad som utgjorde startpunkten för konceptet.
Kanske det även i hans fall var/är något som nedanstående text, han efterlyste ?

Anne funderar på om tid inte finns, och även det är en lurig fråga, som saknar enkelt svar.
I ett överordnat universum förekommer sannolikt inte den växelverkan som konceptet beskriver.
Då existerar troligen ej heller tid i den skepnad som verkligheten förespeglar oss.

Detta inlägg är ett senkommet förtydligande tillägg med anledning av dessa frågor och
den mer basala bakgrunden till Eulers formel.
Texten har även infogas i det tidigare inlägget daterat 05 jan 2024. Då konceptet av Pilatus beskrivs som
”hemsnickrade metafysiska spekulationer och gamla skolkunskaper” är det av intresse att få detta
förklarat med hänvisning till var motsvarigheten till konceptet är att finna i litteraturen.

Rummets i vissa avseenden SYMMETRISKA egenskaper är en atomär ledtråd som antyder
att den CIRKULÄRA formen är av fundamental betydelse för såväl konceptet som VERKLIGHETEN.
Naturkonstanterna εο och μο är verifierande exempel på detta.
Den cirkulära formens symmetri återfinns t ex såväl hos cirkelns/sfärens omkrets, yta som volym.
Gemensamt för dessa cirkulära varianter är att symmetrin kvarstår vid förändrad storlek.
Observera att detta även innefattar den perifera dubbelriktade ”tänjnings-rotationen”.
Eulers sin- och cos-termer emanerar från denna ”rotation”.
Förändrad cirkulär storlek beskrivs i konceptet som ett metafysiskt tänjningsfenomen.
Fenomenen RUM och TID härrör principiellt från dessa tänjningsfenomen inkl differenser.
Tänjningen beskrivs i patentansökan atomärt via begreppet skalfaktor, SKF.

Uppfattas ”rotationen” som svår att förstå, tänk er då två lika stora cirklar, A respektive B.
Cirklarna får representerar perifera cirkulära former av ”tänjningar”.
Tänjningarna är identiska p g a att cirklarna är lika stora i A och B, (SKFA= SKFB).
Det råder m a o en typ av ”tänjnings-balans mellan cirklarna”.
I nästa steg gör vi cirklarna olika stora (SKFA ≠ SKFB), vilket rubbar tänjnings-balansen !
Den uppkomna OBALANS-TÄNJNINGEN resulterar i en FÖRSKJUTNINGS-EFFEKT.
Inom växelverkan” uppfattas” förskjutnings-effekten ur skilda ”tänjnings-positioner”, p g a de
individuella MP-förankringarna.

ROTATIONEN kan betraktas som en komplex funktion av ovanstående, vilket Eulers formel inkluderar.

Eulers formel vilar enligt min uppfattning på denna grund.

Förändring av SKF med avseende på radien r erhålls via derivering.
I dess mest primitiva form ges detta av, y = x^n .... dy/dx = n x^n‒1 ... och således,
Cirkelns yta, y = πr^2 .... dy/dr = 2πr = πd = cirkelns omkrets.
Omkretsen representerar här något vi kan benämna ”rotation-tänjnings-förändring”.
Växelverkan, VXV, (via principerna DRP och MP) innefattar ömsesidig KOMBINATION.
Betraktar vi sfären som 3-dimensionell så är det m a o kombinationen som lägger grunden
till de symmetriska dimensionerna.
Sfärens volym, v = 4πr^3/3 .... dv/dr = 3·4πr^2/3 = 4πr^2 = sfärens yta.
Ytan representerar alltså här på motsvarande sätt ”kombinations-tänjnings-förändring”.
Balanskriteriet 2Ư har sin principiella grund i dessa samband.

Eulers formel beskriver sedan via basen e hur kombinationer av dessa närmast rudimentära
samband kan utökas till komplex form och ömsesidighet (bas för VXV) när principerna DRP
och MP involveras.
Notera gärna hur funktionerna y = e^+x och y = e^‒x ”speglar” varandra.
TID och AVSTÅND (RUM) erhålls därefter via 2∆Ø.

Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum.

https://www.youtube.com/watch?v=M0_HYBCgW9Q