Jag har aldrig levt i ett öppet förhållande men är nyfiken av flera orsaker. Habegäret i den egna relationen till den älskande utmanas och konfronteras i större utsträckning i ett öppet förhållande. Möjligheten att själv vara ärlig med sina egna impulser för sin partner underlättas också, mindre moraliserande och mer direkthet.
Nackdelen kan vara att man inte tar ansvar och arbetar med varandra i samma grad, tillåter varandra att glida isär utan att anstränga sig. Eller att man helt enkelt inte klarar av att se in i den andres alla skrymslen och vrår. Ett öppet förhållande är säkert oftast inte den bästa lösningen men ibland så ... !
Har du några tankar eller t.o.m. erfarenheter kring detta ämne?
Välkommen att dela dem här!
luipa
Har ni egna erfarenheter av öppna förhållanden?
Moderator: Moderatorgruppen
Har ni egna erfarenheter av öppna förhållanden?
Man is the missing link between primitive apes and civilized human beings.
- Konrad Lorenz?
- Konrad Lorenz?
Okej här kommer ett väldgit kladdigt inlägg.. Borde egentligen vara tydligare i det jag skriver som vanligt... men men...
Jag har som sagt propagerat för det enda sedan jag läste "Kvinnan och Kärlekens Tao".
Jag tyckte att det polygama förhållandet var en signal hur mycket jag älskade min partner, att jag tillåt henne få göra precis vad hon ville.
Problemet som jag stötte på är att de tjejer jag var ihop med inte gillade förslaget (eftersom de trodde att det var en dålig ursäkt för mig att vara med andra), men det slutade alltid med att de själva låg med andra killar någon gång (fast det var bara för att de eller jag varit bortresta under en längre tid). Jag ser inget som helst problem i detta.
Men vad jag var för omogen att förstå är att mina parters aldrig förstod mig. De tolkade mitt förespråkade för polygami som att jag inte brydde mig om dem.
Jag tror alltså att det är väldigt dåligt att förespåka polygami (villkorslös kärlek) för en partner som har en väldigt stor inre osäkerhet som föder väldiga kontrollbegär.
Saken är den att oavsett vad jag sa gå gick mina ideer om villkorslös kärlek aldrig fram. Jag erkänner att mina partners på många sätt var omogna eftersom de inte förstod mig, men samtidigt inser jag nu att mycket av problemet också ligger hos mig, eftersom jag bode förstått att de inte förstod.
Det handlar om att jag inte fått en uppforstran med regler/gränser vilket gjort att jag inte vill sätta regler hos andra. Men det har slutat med att mitt liv blivit väldigt betydelselöst. Jag har mer och mer kommit att inse att betydelsen kommer genom gränserna. Så egentligen ångrar jag att jag överhuvudtaget föreslog polygami för mina partners, de vore bättre om jag hållt mig till monogami, eftersom jag aldrig var med någon annan ändå. Det är alltså genom regler som förväntingar och spänning skapas. Detta är en inskt jag fått genom att studera bdsm kulturen ett tag.
Jag inser nuförtiden att asymetriska maktförhållanden inte behöver vara något dåligt, och att den gamla familjestrukturen då kvinnan är underordnad inte är det heller (mannen kan lika gärna vara underordnad, det spelar ingen roll för mig). Alltså, det BEHÖVER inte vara dåligt, om båda accepterar den. Men jag säger naturligtvis samtidigt att det inte finns något tvång mellan att ena partnern är underordnad. Det får bara olika konsekvenser.
Jag är alltså samtdigit som jag är en föresrpåkare för öppna förhållanden utan maktsturkturer samtidgit förespråkare för motsatsen. Man får helt enkelt bestämma vad som funkar bäst för en själv. MEN: det är viktigt att BÅDA partners är överrens. Detta är A och O. Kommunikationen och ömsesidigheten... Som vanligt.
Men samtidigt så inser inte människor fördelarna med polygami, det är oftast självmedvetna och öppna människor som förespåkar detta. Genom att ha olika partners så kan man få ut helt olika saker genom att olika människor helt enkelt har olika läggningar/intressen.
Människor är komplexa varelser med komplexa behov och det är inte alltid en partner är intresserad av att gå med på alla alternativ.
Det ultimata och enklaste är om båda partners funkar på alla nivåer: emotionellt, värderingsmässigt, kognitvt,etc etc etc, men det är inte alltid så lätt att hitta en partner som är synkade på ALLA nivåer med en själv, och då är polygami en fördel, om man blir frustrerad av att förhållandet inte tillfredställer en.
Men det som man kanske inte får glömma bort i polygama förhållanden är att de inte handlar lika mycket om att utvecklas tillsammans.
I monogama förhållanden är det ett starkt band mellan parterna och det är som sagt bra och dåligt i olika sammanhang.
Men en sak jag lärt mig är att kommunikationen är viktig. Det är viktigt att lyssna på varandra och prata.
Jag har personligen aldrig varit svartsjuk på min partner, eftersom jag hela tiden resonerat så att hon kommer tillbaka till mig. Genom att ge henne mycket kärlekt och öppenhet så vet jag att det kommer vara ett starkt känslomässigt band mellan oss, eftersom hon vet att jag alltid erbjuder henne villkorslös kärlek.
Men som sagt. Det jag på senaste tiden insett är att villkorslös kärlek måste balanseras upp med villkor, annars är det lätt hänt att saker inte synkar på ett mera organisatoriskt plan. Men vilkoren handlar alltså om en explicit tydlighet i hur parterna ska förhålla sig till varandra. Så egentligen är villkorslös kärlek ett villkor för mig.
Här är en del av den sexualfilosofi Chang skrev om i sin bok "kärlekens tao":
Men som sagt, jag har mer och mer insett att det är MAN SJÄLV som ger sin egna betydelse hos sakerna i tillvaron.
Alla samhällets regel är bara ett stöd för att inte göra oss förvirrade. Sen får nyfikna människor göra precis vad de vill, så länge alla partner är med på det.
Jag har som sagt propagerat för det enda sedan jag läste "Kvinnan och Kärlekens Tao".
Jag tyckte att det polygama förhållandet var en signal hur mycket jag älskade min partner, att jag tillåt henne få göra precis vad hon ville.
Problemet som jag stötte på är att de tjejer jag var ihop med inte gillade förslaget (eftersom de trodde att det var en dålig ursäkt för mig att vara med andra), men det slutade alltid med att de själva låg med andra killar någon gång (fast det var bara för att de eller jag varit bortresta under en längre tid). Jag ser inget som helst problem i detta.
Men vad jag var för omogen att förstå är att mina parters aldrig förstod mig. De tolkade mitt förespråkade för polygami som att jag inte brydde mig om dem.
Jag tror alltså att det är väldigt dåligt att förespåka polygami (villkorslös kärlek) för en partner som har en väldigt stor inre osäkerhet som föder väldiga kontrollbegär.
Saken är den att oavsett vad jag sa gå gick mina ideer om villkorslös kärlek aldrig fram. Jag erkänner att mina partners på många sätt var omogna eftersom de inte förstod mig, men samtidigt inser jag nu att mycket av problemet också ligger hos mig, eftersom jag bode förstått att de inte förstod.
Det handlar om att jag inte fått en uppforstran med regler/gränser vilket gjort att jag inte vill sätta regler hos andra. Men det har slutat med att mitt liv blivit väldigt betydelselöst. Jag har mer och mer kommit att inse att betydelsen kommer genom gränserna. Så egentligen ångrar jag att jag överhuvudtaget föreslog polygami för mina partners, de vore bättre om jag hållt mig till monogami, eftersom jag aldrig var med någon annan ändå. Det är alltså genom regler som förväntingar och spänning skapas. Detta är en inskt jag fått genom att studera bdsm kulturen ett tag.
Jag inser nuförtiden att asymetriska maktförhållanden inte behöver vara något dåligt, och att den gamla familjestrukturen då kvinnan är underordnad inte är det heller (mannen kan lika gärna vara underordnad, det spelar ingen roll för mig). Alltså, det BEHÖVER inte vara dåligt, om båda accepterar den. Men jag säger naturligtvis samtidigt att det inte finns något tvång mellan att ena partnern är underordnad. Det får bara olika konsekvenser.
Jag är alltså samtdigit som jag är en föresrpåkare för öppna förhållanden utan maktsturkturer samtidgit förespråkare för motsatsen. Man får helt enkelt bestämma vad som funkar bäst för en själv. MEN: det är viktigt att BÅDA partners är överrens. Detta är A och O. Kommunikationen och ömsesidigheten... Som vanligt.
Men samtidigt så inser inte människor fördelarna med polygami, det är oftast självmedvetna och öppna människor som förespåkar detta. Genom att ha olika partners så kan man få ut helt olika saker genom att olika människor helt enkelt har olika läggningar/intressen.
Människor är komplexa varelser med komplexa behov och det är inte alltid en partner är intresserad av att gå med på alla alternativ.
Det ultimata och enklaste är om båda partners funkar på alla nivåer: emotionellt, värderingsmässigt, kognitvt,etc etc etc, men det är inte alltid så lätt att hitta en partner som är synkade på ALLA nivåer med en själv, och då är polygami en fördel, om man blir frustrerad av att förhållandet inte tillfredställer en.
Men det som man kanske inte får glömma bort i polygama förhållanden är att de inte handlar lika mycket om att utvecklas tillsammans.
I monogama förhållanden är det ett starkt band mellan parterna och det är som sagt bra och dåligt i olika sammanhang.
Men en sak jag lärt mig är att kommunikationen är viktig. Det är viktigt att lyssna på varandra och prata.
Jag har personligen aldrig varit svartsjuk på min partner, eftersom jag hela tiden resonerat så att hon kommer tillbaka till mig. Genom att ge henne mycket kärlekt och öppenhet så vet jag att det kommer vara ett starkt känslomässigt band mellan oss, eftersom hon vet att jag alltid erbjuder henne villkorslös kärlek.
Men som sagt. Det jag på senaste tiden insett är att villkorslös kärlek måste balanseras upp med villkor, annars är det lätt hänt att saker inte synkar på ett mera organisatoriskt plan. Men vilkoren handlar alltså om en explicit tydlighet i hur parterna ska förhålla sig till varandra. Så egentligen är villkorslös kärlek ett villkor för mig.
Här är en del av den sexualfilosofi Chang skrev om i sin bok "kärlekens tao":
Ett alternativ och kanske lite av ett ljus i mörkret är den kinesiske författaren och filosofen Jolan Chang, sedan drygt tio år bosatt i Stockholm. I tre böcker: "Kärlekens tao", "Kvinnan och kärlekens tao" samt "Vägen till kärlekens tao" har han sammanfattat ett helt livs sökande efter en lösning på sexualitetens problem (7). Genom att studera de gamla kinesiska läkarnas taoistiska skrifter har han syntetiserat fram en praktisk, livsbejakande syn på sexualiteten.
Grundinställningen till sin livssyn fick han genom tragiska och hårda erfarenheter i ungdomen. Jolan Changs far var general i Kinas armé, en brutal far som ständigt gav unge Jolan stryk. Senare i livet förstod han att det var faderns brist på kärlek som gjorde honom våldsam. "...den som är svältfödd på kärlek (kan) lätt förälska sig i vapen, d.v.s. makt", skriver författaren i sin självbiografi "Vägen till Kärlekens tao".
Kärlekens tao vill framför allt vara en filosofi om balans mellan yin och yang, det manliga och det kvinnliga. Tao är naturens oändliga kraft. För att leva ett lyckligt liv måste man kunna bli en del av denna kraft, leva i samklang med naturen.
Det finns tre grundläggande principer i Jolan Changs sexualfilosofi:
1. Mannen måste lära sig kontroll av sädesuttömningen och finna de intervaller för sädesuttömning som passar hans ålder.
2. Mannens orgasm och sädesuttömning är inte nödvändigtvis samma sak.
3. Kvinnans tillfredsställelse är av största vikt.
För en orgasminriktad västerlänning kan denna filosofi till en början te sig som att ta bort russinet ur kakan. Men Jolan Chang menar att när man lärt sig det här sättet att älska, då blir erotiken ännu mer njutbar för att inte säga hälsobringande! Dessutom blir mannen och kvinnan sexuellt jämställda i och med att mannens sexuella förmåga blir i princip oändlig. Och man slipper tänka på preventivmedel.
Alla gamla taoistiska texter betonar hur viktigt det är att älska ofta men att sällan ha sädesuttömning. Den gamle läkaren Sun S'su-Mo, som levde under 500- och 600-talet, påpekar i boken "Den oskattbara föreskriften" att ett rikt och riktigt genomfört kärleksliv är precis lika viktigt som rätt kost och motion för att hålla sig i fysisk och psykisk god form.
Jolan Chang anser att det gäller för mannen att hitta sin egen harmoniska frekvens för sädesuttömning. När man lärt sig tekniken, kommer kroppen att anpassa sig till den och det blir den naturligaste sak i världen. Följden blir att mannen kan älska hur ofta och hur länge som helst utan att bli utmattad och vilja sova.
De taoistiska texterna säger att när man kan älska ofta och länge, så tillgodogör sig parterna varandras livskraft fullt ut. Mannen får del av kvinnans yin-väsen och hon av hans yang-väsen. Båda blir därför starka, friska och harmoniska och uppnår en sällsynt stor sinnesfrid. Genom oräkneliga citat visar Jolan Chang att kärlek och erotik var en viktig del av den gamla kinesiska läkekonsten.
Kärlekens tao är en fascinerande blandning av rationalitet och romantik. Samtidigt som den är starkt teknikinriktad har den en närmast mystisk-romantisk syn på mannens och kvinnans sexuella förening. I ett förord till första delen rekommenderas boken varmt av den kanske främste kännaren av kinesisk kultur och historia, professor Joseph Needham.
Om sin vän Jolan Chang skriver också den välkände författaren Lawrence Durrell i sitt lilla självbiografiska verk "A smile in the minds eye". Öhuvud taget har böckerna om kärlekens tao fått ett positivt mottagande i de flesta länder, medan vi kyliga nordbor varit något mera reserverade.
Jolan Chang lever som han lär. Idag, 67 år gammal, är han fortfarande lika sexuellt aktiv som i trettioårsåldern. Under mer än halva sitt liv har han praktiserat kärlekens tao och menar att vår värld skulle kunna förändras till oigenkännlighet inom en generation om vi kunde sprida kunskapen om kärlekens tao till alla skolelever. Ingen lösning på världens problem är möjlig utan en sund inställning till kärlek och erotik, påpekar han ofta.
Han ser med fasa på hur livsfientliga religioner vinner alltmera terräng i bäde öst och väst. I sin självbiografi skriver han: "Jag insåg också hur fåfänga både Tolstoys och Buddhas läror var. Det var som att försöka hejda en flodvåg med bara händerna."
Men Jolan Chang behandlar inte bara den tekniska sidan av kärlekens tao. Det är en del i en helhet som omfattar barnuppfostran, mat, konst, fred, födelsekontroll, andningsteknik och konsten att utveckla en mera kärleksfull sensivitet inte bara till kärlekspartners, utan till hela naturen och tillvaron. Sin andra bok tillägnar författaren "alla som arbetar för att rädda vår värld från förintelse".
Men som sagt, jag har mer och mer insett att det är MAN SJÄLV som ger sin egna betydelse hos sakerna i tillvaron.
Alla samhällets regel är bara ett stöd för att inte göra oss förvirrade. Sen får nyfikna människor göra precis vad de vill, så länge alla partner är med på det.
En annan sak är att jag helt och hållet slutade med alla former av preventilmedel, det behövdes helt eneklt inte. Jag har naturligtvis varit väldigt försiktig, men aldrig kommit okontrollerat in en tjej. Jag kan naturligtvis inte rekommendera att alla slutar anvädna preventilmedel, men jag har iprincip inte behövt några. Men det kräver som sagt självkontroll och försiktighet, precis som med tex. .... drogbrukande 
Alltså jag är ganska otydlig i det jag skriver. Jag förstår inte på vilket sätt du menar att den är malplacerad? Min poäng jag försöker föra fram är att jag förespråkade polygami för mina partners, och genom detta så skapades en konflikt mellan oss som grundade sig i att mina partners var misstänksamma mot min sanningsenlighet. De flesta människor man möter ser som sagt med stor skeptis på polygami, eftersom detta är något som är så djupt förankrat hos oss genom bl.a. kristendomen.Varney skrev:"de vore bättre om jag hållt mig till monogami, eftersom jag aldrig var med någon annan ändå"
det där kändes som det inte riktigt hörde ihop med nåt. av det övriga i texten. tänker jag fel eller är det aningen malplacerat?
Min poäng är att vill man föreslå polygami för sin partner så bör man göra det på "ett snyggt sätt", kanske inte säga det rakt ut, utan att man först börjar rota lite i hur partnern tycker om frågan. För många är detta en väldigt laddad punkt, eftersom det är en föreställning som är så central för de flesta (ungefär som med heteronormen).
Har man själv inga planer på att ligga med andra personer och människan man är ihop med inte heller har det, ja då kanske det är onödigt att börja prata om polygami.
Alltså för att sammanfatta det: Även fast man själv VILL ge friheten att vara med andra till ens partner, trots att man själv inte kommer behöva det, så bör man fundera på om man över huvud taget ska föra fram förslaget om polygami, eftersom de flesta tar det väldigt kontroversiellt.
Nej men jag kom på en sak som är väldigt central: jag brukar ofta uppleva mig kvävd i reglerna, när andra försöker tvinga på mig vad jag får och inte får. Det är mycket p.g.a. min regelfria uppväxt tror jag. Förut om jag var ihop med en tjej så kände jag mig väldit "fängslad" i mina möjligheter.
Men jag har på senare tid alltså förstått det "fina" med gränser/regel. Så i dagens läge tror jag att jag skulle kunna tänka mig att ha ett monogamt förhållande (om jag hittar någon som är helt synkad dvs).
Jag vet inte om det jag säger på något sätt ordnar klarhet i din fråga? Jag förstod nämligen inte varför du tyckte det var malplacerat...
-
Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5803
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Beklagar först till ärade Luipa i det att jag går på sköna Skogsälvans spår och inte direkt delar med mig av mina erfarenheter. Vid en tid la jag ut mig på ett annat forum likt (kanske inte i klass med, men nog) PopJimmy gör här och jag kan säga att jag har lite sår kvar från den tiden. Inte så allvarliga kanske, men svårläkta är de i och med att texten är där än, i offentlighetens slumområden.
Ändå är det en sak jag skulle vilja försöka få fram eftersom det är en central fråga för mig och jag anser det symptomatiskt för den kultur vi lever i. Dessutom bär den präg på en bitterhet inför feminismrörelsen, menar inte bara som politik, men också den mer djupa underliggande. Jag känner mig lurad.
Så till inläggets huvudbudskap: Varför har det ännu inte tagits upp något om de faktiska möjliga fysiska, livsverkliga konsekvenserna av det öppna förhållandet? (Vilka de är vet du!)
Nu kan man argumentera, och kanske du gör det nu, att dessa är ovesäntliga i och med att UTVECKLINGEN har frigjort oss från dem med metoder som p-piller och övriga preventinmedel, samt abbort, samhällets förändrade hållning till vad som tidigare kallades oäkta barn mm mm.
Mitt argument är då (jag talar mitt och mäns perspektiv) att de känslor (avgrundssmärtor) som sitter i en sund mans hjärta, kopplade till risken att bli genetiskt lurad och ovetandes föda en annan mans barn är morderna, att ta på högsta allvar och fortsatt berättigade. Det är där 'feministen' fortsätter argumentering a la paragrafen ovan och menar att UTVECKLINGEN har gått förbi det stadiet, inte bara på teknisk väg utan också kulturelt, samhällsbyggligt och under det ofta en närmast religiös tro på en revolutionär värdemässig evolution av människan och männskligheten som sådan.
Men så är det inte, feministen själv är insnörd i precis de samma urgammla kulturella, biologiskt rotfästade trådarna som håller den bedragna mannens hjärteknip, uppkastslust, de hämndlystna tankarna och det föredmjukade könets krossade stående stolthet. På ideal mannen, han vi ser i dress-man reklamen, är dessa trådar verkanslösa. Kanske han inte mer än kan ana dem själv och med hjälp av feminismkulturens dimma kan han enkelt hålla fingrarna för ögonen och kringse dem och dess följder. Och idealmannen är också den som får idealkvinnan och är således hela samhällets ideal (hata reklam!). Annat än idealet vill vi helst inte se, sådan är naturen och vår natur, de utanför idealet ska sollas bort, generna ur fysiken och avtrycken i kulturen, mediaklimatet och debatten.
Av erfarenhet vet jag att många här fortfarande har kvar den underliggande känslomässiga argumenteringen, eftersom det jag säger här just går emot vår kulturs sätt att resonera. Men vi har fortfarande en Kung (ärad vare han), ritualiserar i kyrkan i livets största övergångsfaser osv. Dessa känslor sitter än djupare än dessa exempel och har ju också sin rena fysiska (verkliga för helvete) rot.
Ignoransen för detta är ett av vårt samhälles och individerna i dets djupaste sår. Det är ren disrespekt mot män i allmänhet och de svaga av oss i synnerhet. Detta är också grunden till att bland annat Islam är i sådan växt.
Utveckling my ass!
... hur var det nu med att exponera sig i offentlighetens oglömmande slumområden?
...
Till slut, tack för boktipset PopJimmy. Ska köpa mig ett ex själv och ett annat till mitt nyblivna ex i födelsedagspresent.
Ändå är det en sak jag skulle vilja försöka få fram eftersom det är en central fråga för mig och jag anser det symptomatiskt för den kultur vi lever i. Dessutom bär den präg på en bitterhet inför feminismrörelsen, menar inte bara som politik, men också den mer djupa underliggande. Jag känner mig lurad.
Så till inläggets huvudbudskap: Varför har det ännu inte tagits upp något om de faktiska möjliga fysiska, livsverkliga konsekvenserna av det öppna förhållandet? (Vilka de är vet du!)
Nu kan man argumentera, och kanske du gör det nu, att dessa är ovesäntliga i och med att UTVECKLINGEN har frigjort oss från dem med metoder som p-piller och övriga preventinmedel, samt abbort, samhällets förändrade hållning till vad som tidigare kallades oäkta barn mm mm.
Mitt argument är då (jag talar mitt och mäns perspektiv) att de känslor (avgrundssmärtor) som sitter i en sund mans hjärta, kopplade till risken att bli genetiskt lurad och ovetandes föda en annan mans barn är morderna, att ta på högsta allvar och fortsatt berättigade. Det är där 'feministen' fortsätter argumentering a la paragrafen ovan och menar att UTVECKLINGEN har gått förbi det stadiet, inte bara på teknisk väg utan också kulturelt, samhällsbyggligt och under det ofta en närmast religiös tro på en revolutionär värdemässig evolution av människan och männskligheten som sådan.
Men så är det inte, feministen själv är insnörd i precis de samma urgammla kulturella, biologiskt rotfästade trådarna som håller den bedragna mannens hjärteknip, uppkastslust, de hämndlystna tankarna och det föredmjukade könets krossade stående stolthet. På ideal mannen, han vi ser i dress-man reklamen, är dessa trådar verkanslösa. Kanske han inte mer än kan ana dem själv och med hjälp av feminismkulturens dimma kan han enkelt hålla fingrarna för ögonen och kringse dem och dess följder. Och idealmannen är också den som får idealkvinnan och är således hela samhällets ideal (hata reklam!). Annat än idealet vill vi helst inte se, sådan är naturen och vår natur, de utanför idealet ska sollas bort, generna ur fysiken och avtrycken i kulturen, mediaklimatet och debatten.
Av erfarenhet vet jag att många här fortfarande har kvar den underliggande känslomässiga argumenteringen, eftersom det jag säger här just går emot vår kulturs sätt att resonera. Men vi har fortfarande en Kung (ärad vare han), ritualiserar i kyrkan i livets största övergångsfaser osv. Dessa känslor sitter än djupare än dessa exempel och har ju också sin rena fysiska (verkliga för helvete) rot.
Ignoransen för detta är ett av vårt samhälles och individerna i dets djupaste sår. Det är ren disrespekt mot män i allmänhet och de svaga av oss i synnerhet. Detta är också grunden till att bland annat Islam är i sådan växt.
Utveckling my ass!
... hur var det nu med att exponera sig i offentlighetens oglömmande slumområden?
...
Till slut, tack för boktipset PopJimmy. Ska köpa mig ett ex själv och ett annat till mitt nyblivna ex i födelsedagspresent.
Loke:
Du, jag tror man ska ta rätt lätt på orden "feminist". Området är rätt minerat. Vill man börja gräva i det så finns väldgit mycket på wikipedia http://sv.wikipedia.org/wiki/Kategori:Feminism
Sen du. Det finns som sagt tre olika böcker och jag har läst två: "Kärlekens Tao" och "Kvinnan och Kärlekens Tao". Den första är mycket enklare att få tag på och den är väldigt mycket mer inriktad på bara området Kärlek/Erotik.
Kvinnan och Kärlekens Tao hade mer blandade texter, några handlade t.ex. om matlagning osv (kommer inte riktigt ihåg vad det stod mer, det var runt 6 år sedan jag läste den). Men det var bara i Kvinnan och Kärlekens Tao som det stod om Polygami.
Är det just Polygami du var intresserad av eller var det mer just sexualfilosofin/teknikerna?
Jag kan rekommendera "Kärlekens Tao", men "Kvinnan och Kärlekens Tao" hade som sagt inte lika mycket intressant innehåll utöver det med polygamin (om du inte känner dig fasligt intresserad av gamla recept dvs)
Men killen som skrev böckerna verkar vara en skön kines.
Du, jag tror man ska ta rätt lätt på orden "feminist". Området är rätt minerat. Vill man börja gräva i det så finns väldgit mycket på wikipedia http://sv.wikipedia.org/wiki/Kategori:Feminism
Sen du. Det finns som sagt tre olika böcker och jag har läst två: "Kärlekens Tao" och "Kvinnan och Kärlekens Tao". Den första är mycket enklare att få tag på och den är väldigt mycket mer inriktad på bara området Kärlek/Erotik.
Kvinnan och Kärlekens Tao hade mer blandade texter, några handlade t.ex. om matlagning osv (kommer inte riktigt ihåg vad det stod mer, det var runt 6 år sedan jag läste den). Men det var bara i Kvinnan och Kärlekens Tao som det stod om Polygami.
Är det just Polygami du var intresserad av eller var det mer just sexualfilosofin/teknikerna?
Jag kan rekommendera "Kärlekens Tao", men "Kvinnan och Kärlekens Tao" hade som sagt inte lika mycket intressant innehåll utöver det med polygamin (om du inte känner dig fasligt intresserad av gamla recept dvs)
Men killen som skrev böckerna verkar vara en skön kines.
Jo jag ska kolla upp böckerna, tyckte mest det var ett mycket vettigt citat du la fram där. Jag vill påpeka att jag nu fortfarande är lite stenad och var det på sin höjd när jag skrev inlägget.
Med det vill jag dock inte lika mycket undskylla vad jag skrev som jag vill ge grunden för att läsa mitt förra inlägg med lite andra glasögon. Jag får en känsla av att du inte läste helt vad jag skrev PopJimmy sedan du väljer att fråga lite allmänt, haka upp dig på ordbruk och inte ger någon kommentar till någon av mina poänger eller det huvudbudskap som jag försökte få fram.
Kan gott vara att du läste och var med på det jag skrev ändå och liksom jag läste det du skrev och berördes, tänkte och reflekterade, men ändå inte kommenterade? goes around comes around ^^
Med det vill jag dock inte lika mycket undskylla vad jag skrev som jag vill ge grunden för att läsa mitt förra inlägg med lite andra glasögon. Jag får en känsla av att du inte läste helt vad jag skrev PopJimmy sedan du väljer att fråga lite allmänt, haka upp dig på ordbruk och inte ger någon kommentar till någon av mina poänger eller det huvudbudskap som jag försökte få fram.
Kan gott vara att du läste och var med på det jag skrev ändå och liksom jag läste det du skrev och berördes, tänkte och reflekterade, men ändå inte kommenterade? goes around comes around ^^
Loke behöver inte beklaga sig, tvärtom. Men ärligt talat så är mina egna tankar kring detta ämne så uppe i det blå att konsekvenserna av en oplanerad graviditet inte övervägts. Angående PJ:s inlägg ser jag samförstånd som en absolut förutsättning, skulle inte drömma om att ge mig in i dylikt projekt om enbart ena parten drev frågan.
I likhet med PJ ser jag heller inte möjligheten till sexuell utlevelse som den främsta poängen utan det är konfrontationen av ägandet jag vill åt plus underlättning av ärligheten. Upplever att vi människor bär på en hel del förbjudna tankar och känslor som vi i parförhållanden har en tendens att dölja, resultatet blir ett fjärmande och skuldbeläggande - inte bra. Läste i en relationsbok om ett par som lovade varandra total ärlighet. Låter kanske banalt men det är enligt mig ett mycket djupt löfte som verkligen kräver mod för att hållas.
Har ni några tankar kring detta med total ärlighet i parförhållanden?
luipa
I likhet med PJ ser jag heller inte möjligheten till sexuell utlevelse som den främsta poängen utan det är konfrontationen av ägandet jag vill åt plus underlättning av ärligheten. Upplever att vi människor bär på en hel del förbjudna tankar och känslor som vi i parförhållanden har en tendens att dölja, resultatet blir ett fjärmande och skuldbeläggande - inte bra. Läste i en relationsbok om ett par som lovade varandra total ärlighet. Låter kanske banalt men det är enligt mig ett mycket djupt löfte som verkligen kräver mod för att hållas.
Har ni några tankar kring detta med total ärlighet i parförhållanden?
luipa
Man is the missing link between primitive apes and civilized human beings.
- Konrad Lorenz?
- Konrad Lorenz?
luipa skrev:Loke behöver inte beklaga sig, tvärtom. Men ärligt talat så är mina egna tankar kring detta ämne så uppe i det blå att konsekvenserna av en oplanerad graviditet inte övervägts.
Nej nej nej, jag förstår att jag inte var helt tydlig, grötade ihop det med lite annat, men det var ju just det här som jag inte menade Luipa! Just det jag menade vår kultur missar, som du också missar här.
Jag talar om sanskara's om jag får lov att använda ett sanskrit ord. De sublimära aktivatorerna av känslor, tankar, reaktioner osv. Läs den andra publicerade översättningen av Patanjali (<- länk), den av Vyaas Huoston om du är intresserad av att få en bättre bild av det ordet i sitt rätta sammanhang, ordet förekommer för första gången i sutra 18 och sen ett par gånger vidare. Vi tänker så praktiskt materielt och är ignoranta och respektlösa mot det mer subtila. Dessa sanskaras var vad jag menade med det jag kallade trådarna i mitt förra inlägg.
Alltså det som ligger bakom och aktiverar. Det är det vi alla har, det som man kan få en närmare titt på vid bruk av svampar/ayahuasca och andra medicinplantor till exempel, eller utan genväg genom längre tids meditation. Det som totalt kan ignoreras i en tid fylld av konstant reklam-finansierat mediabrus.
Ta en titt på mitt inlägg igen är du snäll. Den där missuppfattningen tycker jag var lite väl grov. Vad tycker du?
Bäste Loke. Tack för att du uppmärksammar mina misstolkningar men jag ber dig här om hjälp. Vad exakt din poäng är kan jag inte påstå mig förstå och redogör här tydligare för mitt resonemang så att du kan se var det brister.
Jag tolkade detta som att de känslor som väcks vid risken för eller realiteten av att flickvännen blir gravid med tredje person är avgrundssmärtor. Du säger dessutom 'ovetandes föda en annans mans barn' vilket jag nu tolkar som att denna rädsla enligt dig är ständigt närvarande vilket då även bör gälla under traditionell tvåsamhet.
Jag tolkar detta stycke som att den självutnämnt frisinnade och moderna kvinnan också är mer eller mindre slav under beteenden och känslor som skapats under hela människans historia (och längre tillbaka).
Att vi bär på ett bagage som inte i en handvändning går att avsäga sig utan snarare präglar oss så djupt att vi i viss mening kan klassas som slavar.
luipa
Loke skrev:de känslor (avgrundssmärtor) som sitter i en sund mans hjärta, kopplade till risken att bli genetiskt lurad och ovetandes föda en annan mans barn är morderna, att ta på högsta allvar och fortsatt berättigade.
Jag tolkade detta som att de känslor som väcks vid risken för eller realiteten av att flickvännen blir gravid med tredje person är avgrundssmärtor. Du säger dessutom 'ovetandes föda en annans mans barn' vilket jag nu tolkar som att denna rädsla enligt dig är ständigt närvarande vilket då även bör gälla under traditionell tvåsamhet.
Loke skrev:feministen själv är insnörd i precis de samma urgammla kulturella, biologiskt rotfästade trådarna som håller den bedragna mannens hjärteknip, uppkastslust, de hämndlystna tankarna och det föredmjukade könets krossade stående stolthet.
Jag tolkar detta stycke som att den självutnämnt frisinnade och moderna kvinnan också är mer eller mindre slav under beteenden och känslor som skapats under hela människans historia (och längre tillbaka).
Att vi bär på ett bagage som inte i en handvändning går att avsäga sig utan snarare präglar oss så djupt att vi i viss mening kan klassas som slavar.
luipa
Man is the missing link between primitive apes and civilized human beings.
- Konrad Lorenz?
- Konrad Lorenz?
Vad skönt, jo det är på ett ungefär så jag menar. Jag är ganska rädd att bli förminskad i andras ögon och den mening som var din kommentar till mitt inlägg tycker jag var en ganska kraftigt förminskande summering. Men alltså, nu är jag mer nöjd.
Avgrundssmärtor för den man som liksom jag har erfarenhet av att bli förminskad och förbisett och då räcker det med risken till det. För andra män aktiveras avgrundssmärtorna kanske först när det är en aktualitet, som till exempel när kvinnan väljer att berätta att de barn som han fött (föda=nära med kärlek och mat mm) under en tid inte är hans och han inte har rätten till dem. Den förstnämnde mannen är osunt överkännslig, medans den andre mannen är ignorant. Själv har jag varit lite av både och, men nu är jag osunt överkännslig. Innan jag blev utsatt för otrohet första gången var jag ignorant och blev helt tagen på sängen av att jag kunde drabbas av sådana fruktansvärda smärtor. Smärtorna kändes inte logiska i förhållande till den själv och världsbild som jag bar på. Jag hade alltså varit ignorant och haft en felaktig själv och världsbild. Den bilden menar jag att jag måste fått från den kultur som jag lever i.
Alltså måste vår kultur vara ignorant för dessa sublimära aktivatorer som är en del av vår realitet. Det finner jag fler tecken för i den olycka och instabilitet som jag ser i vårt samhälle kopplat till det faktum att långt de flesta förhållanden brister.
Det är få förunnat att kunna förstå andra personers problem, om man inte har dem själv. Kvinnan har inte problemet med att riskera få ett barn som inte är sitt. Därför är kvinnor lätt ignoranta och respektlösa gentemot mäns potentiella avgrundssmärtor.
Själv är jag pessimistisk till hela jämställdhetsidén's möjliga förverkling just på grund av vår svårighet att se och respektera andra människors problem. Särskilt gäller det då sexualiteten där de egna begären verkar så starkt. I huvudsak menar jag att vårt samhälle har närmat sig ett matriarkat, med kraftiga patrialkala inslag. Matriarkatet har sina problem och patriarkatet sina. Det största helvetet tror jag dock är jämställdheten som är det oerhört instabila krigandet mitt emellan.
Jag tolkade detta som att de känslor som väcks vid risken för eller realiteten av att flickvännen blir gravid med tredje person är avgrundssmärtor. Du säger dessutom 'ovetandes föda en annans mans barn' vilket jag nu tolkar som att denna rädsla enligt dig är ständigt närvarande vilket då även bör gälla under traditionell tvåsamhet.
Avgrundssmärtor för den man som liksom jag har erfarenhet av att bli förminskad och förbisett och då räcker det med risken till det. För andra män aktiveras avgrundssmärtorna kanske först när det är en aktualitet, som till exempel när kvinnan väljer att berätta att de barn som han fött (föda=nära med kärlek och mat mm) under en tid inte är hans och han inte har rätten till dem. Den förstnämnde mannen är osunt överkännslig, medans den andre mannen är ignorant. Själv har jag varit lite av både och, men nu är jag osunt överkännslig. Innan jag blev utsatt för otrohet första gången var jag ignorant och blev helt tagen på sängen av att jag kunde drabbas av sådana fruktansvärda smärtor. Smärtorna kändes inte logiska i förhållande till den själv och världsbild som jag bar på. Jag hade alltså varit ignorant och haft en felaktig själv och världsbild. Den bilden menar jag att jag måste fått från den kultur som jag lever i.
Alltså måste vår kultur vara ignorant för dessa sublimära aktivatorer som är en del av vår realitet. Det finner jag fler tecken för i den olycka och instabilitet som jag ser i vårt samhälle kopplat till det faktum att långt de flesta förhållanden brister.
Det är få förunnat att kunna förstå andra personers problem, om man inte har dem själv. Kvinnan har inte problemet med att riskera få ett barn som inte är sitt. Därför är kvinnor lätt ignoranta och respektlösa gentemot mäns potentiella avgrundssmärtor.
Själv är jag pessimistisk till hela jämställdhetsidén's möjliga förverkling just på grund av vår svårighet att se och respektera andra människors problem. Särskilt gäller det då sexualiteten där de egna begären verkar så starkt. I huvudsak menar jag att vårt samhälle har närmat sig ett matriarkat, med kraftiga patrialkala inslag. Matriarkatet har sina problem och patriarkatet sina. Det största helvetet tror jag dock är jämställdheten som är det oerhört instabila krigandet mitt emellan.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 8 och 0 gäster