David H skrev:Anledning till att jag drar upp den här tråden har väl också att göra med att här tycker jag mig se en Algotezza som är en homo politicus.
Jag har lite svårt att få ihop det med den nutida Algotezza som menar att han skriver här i hjärngympa-syfte och lyfter fram att individer får skapa sina egna sanningar, t ex skapa sin egen definition av Gud.
Jag säger inte att de två olika bilderna är oförenliga, men jag har lite svårt att få det att gå ihop. Genom att dra upp den här tråden tänkte jag det kanske går att få mer klarhet.
Så här skrev jag på Facebook för en tid sedan
Genom vårt begränsade och begränsande perspektiv på existensen tilldelar vi den egenskaper. Olika perspektiv kan på så vis ge upphov till kontradiktoriska egenskaper. Vissa kan se tecken på Guds närvaro överallt medan andra ser medvetslös materia.
Existensen i sig är "något som är" men som vi alltså per automatik har ett perspektiv på och tilldelar de egenskaper som är betingade av vårt perspektiv.
Världen blir en spegling av vårt perspektiv på den.Oavsett om vi "får eller inte får" skapa våra egna sanningar - eller varianter av vedertagna sanningar - är det ju vad vi faktiskt gör, vi gör våra egna tolkningar utifrån vår erfarenhet, vad vi läst, upplevt, pratat med andra om, vilka förmågor vi har, där vår sinnesförmågor ingår, och förnuft, fantasi, känsloliv, logik, kärleksförmåga, vilken livssituation vi befinner oss i, när och var, vilken ålder vi är i ,vilket kön vi har. Allt detta kan sammanfattas med begreppet perspektiv, som alltså på så vis är ett väldigt komplext begrepp, och som därför har både en subjektiv och en objektiv sida, en inre intern och en yttre extern sida.
Det som gör att vi delvis ser likartat på omvärlden beror på att vi har många punkter gemensamma av det jag nämner ovan som ingår i perspektivbergeppet, så som jag definierat det. Våra sinnesorgan fungerar i stort likartat, men det finns också skillnader, i synnerhet beroende på vad vi erfarit i livet, har vi vuxit upp och bott mest på landet eller i storstan. Allt vi upplever präglar oss. Liksom de förmågor vi övat upp.
Många finner uttrycket att vi skapar våra egna sanningar stötande eftersom man vill att sanningar skall vara objektiva och perspektivoberoende. Många delar dock likartade perspektiv på tillvaron och då kan många vara överens om många sanningar på intersubjektiv basis. Vi är ju delvis flockvarelser och därför beroende av åtminstone "den egna gruppens" bekräftelse och gillande. Man kan då få en känsla av att det vi håller för sant är objektivt, i synnerhet när andra bekräftar dem och håller med om deras objektivitet. Som jag ser det är det en värdering vi gör, baserad på konsensus inom den grupp man tillhör eller identifierar sig med. Är det vår strävan efter något absolut som spökar, att vi vill ha en fast, orubblig grund? En mental trygghet? Det är vad Martinus talar om och försöker övertyga sina läsare om, att "det finns något att hålla i när åskan går".
Det vi håller för sant individuellt och kollektivt har en genes, ett urspriug och en historia, och vi fantiserar knappast ihop våra sanningar nyckfullt och irrationellt.
Den aktuella texten, TAUTOLOGI, började jag skriva tredje året på gymnasiet som ett specialarbete och blev klar med det hösten 1970. Jag hade flyttat till Lund då, men ogillade starkt det studentikosa, och det var först 1974-75 jag började engagera mig politiskt i proggrörelsen, mer specifikt Lunds Musik- och Hantverkshus. Vi anordnade parkfester, konserter och Antischlagerfestival. Jag var med i dåvarande VPK:s Röda kapellet och spelade trombon där 74 - 80.
Hösten 1971 startade min "resa i psykiatrin", både som patient och skötare, och håller på än men på återbesöksbasis.
Föränderligheten är konstant och därmed på sätt och vis det enda absoluta, om man vill uttrycka sig paradoxalt.
Kanske kan man avsluta med orden "I was so much older than, I'm younger than that now."
