Vad är värde?

[Smisk]

Sambandet mellan dygd och lycka är nog mycket svagt om ens något: Fortunas jurisdiktion är den sublunära sfären.

Tja, han menar väl inte lycka som vi tänker oss ett tillfälligt lyckorus utan en djupare mening i Själen.
Om man vänder på det och jämför skillnaden mellan att leva utan kontakt med sin Själ och genom att utveckla den så får vi två olika liv där det ena är mer önskvärt än det andra.

Motsatsen hittar man hos Protagoras som menade att människan är alltings mått. Med det goda fås en transcendent måttstock för mänskliga göranden.

Det intressanta är samtidigt var man placerar människan inom "allting". Relationen mellan det mänskliga och saker som naturen/Gud, världen.

Jag menar att för att vi förstå människans natur så krävs det att vi förstår psyket, själen och värde/mening eftersom dessa är helt integrerade i den. En materialistisk och scientistisk världsbild verkar för begränsad och det krävs ett vidare, djupare, perspektiv.

[Smisk]

Det är alltid någon eller några egenskaper eller kvaliteer hos det som tillfredsställer våra behov som skapar detta värde.
På så vis kan det inte vara fel att sätta likhetstecken mellan egenskaper och värde?
Men då borde man även kunna vända på det och säga att värde (det som tillfredsställer våra behov) är en egenskap eller kvalitee?

Stenen har ett instrumentellt värde, eftersom den genom sin tyngd och hårdhet bland annat kan användas som vapen.
Detta värde är en egenskap hos stenen. Alltså; hårdhet=värde.
Då borde ju värde=hårdhet också vara giltigt.
Men värdet förutsätter att det kombineras med ett behov. Först då uppstår ett instrumentellt värde.
Dessförinnan är värdet bara en potentiell möjlighet hos stenen.
Kan man kalla denna möjlighet för en egenskap hos stenen trots att den bara kan aktualiseras av ett behov?
Om man kallar denna möjlighet för ett intrinsikalt värde hos stenen så blir detta potentiellt instrumentella värde en egenskap hos stenen,
på samma sätt som valören på dollarsedeln.

Beskrivna saker och värderade är olika saker, därför är det bäst att ha olika ord för dem.
Stenens egenskaper är en sak och värdet av att använda den för någon som värderar den är en annan.

Allt vi kan erfara är har potentiellt värde inklusive stenar. Det krävs dock sten (egenskaper) + behov (användare).
Möjligheterna för värde kräver som sagt kvalitativ erfarenhet, medvetande, föreställningar och handlande/intentioner.
Stenens egenskaper så som dem kan påverka vårat livs kvalitéer har potentiellt värde och detta för att vi väljer att påverka vårat liv när vi vet att vi kan det.

Egenvärde respektive instrumentellt borde vi bäst använda som att egenvärde är saker vi vill ha och instrumentellt värde har saker vi kan använda för att nå dem.

[xion]

Det är alltid någon eller några egenskaper eller kvaliteer hos det som tillfredsställer våra behov som skapar detta värde.
På så vis kan det inte vara fel att sätta likhetstecken mellan egenskaper och värde?
Men då borde man även kunna vända på det och säga att värde (det som tillfredsställer våra behov) är en egenskap eller kvalitee?

Stenen har ett instrumentellt värde, eftersom den genom sin tyngd och hårdhet bland annat kan användas som vapen.
Detta värde är en egenskap hos stenen. Alltså; hårdhet=värde.
Då borde ju värde=hårdhet också vara giltigt.
Men värdet förutsätter att det kombineras med ett behov. Först då uppstår ett instrumentellt värde.
Dessförinnan är värdet bara en potentiell möjlighet hos stenen.
Kan man kalla denna möjlighet för en egenskap hos stenen trots att den bara kan aktualiseras av ett behov?
Om man kallar denna möjlighet för ett intrinsikalt värde hos stenen så blir detta potentiellt instrumentella värde en egenskap hos stenen,
på samma sätt som valören på dollarsedeln.

Beskrivna saker och värderade är olika saker, därför är det bäst att ha olika ord för dem.
Stenens egenskaper är en sak och värdet av att använda den för någon som värderar den är en annan.

Allt vi kan erfara är har potentiellt värde inklusive stenar. Det krävs dock sten (egenskaper) + behov (användare).
Möjligheterna för värde kräver som sagt kvalitativ erfarenhet, medvetande, föreställningar och handlande/intentioner.
Stenens egenskaper så som dem kan påverka vårat livs kvalitéer har potentiellt värde och detta för att vi väljer att påverka vårat liv när vi vet att vi kan det.

Egenvärde respektive instrumentellt borde vi bäst använda som att egenvärde är saker vi vill ha och instrumentellt värde har saker vi kan använda för att nå dem.

Det är ju verkligt "finlir" när man diskuterar på den här nivån. Kanske inte så intressant för så många. Det är ju som det är vad vi än kallar det. Men när vi vill tillfredsställa ett behov så blir våra handlingar automatiskt ett medel för att uppfylla detta.

[Smisk]

Det är ju verkligt "finlir" när man diskuterar på den här nivån. Kanske inte så intressant för så många. Det är ju som det är vad vi än kallar det. Men när vi vill tillfredsställa ett behov så blir våra handlingar automatiskt ett medel för att uppfylla detta.

Vi har flera behov, begär och värderingar och vi har personligheter, situationer och olika medel att utföra våra handlingar inför detta.
Vi har även olika sätt att tänka, känna och förhålla oss till livet i sin helhet och värdet av våra liv och meningen i det.

Våra handlingar är på ett sätt medel för att uppfylla dessa saker men det är upp till oss att värdera hur och vad det är vi skall välja.
Det är där det filosofiskt och psykologisk intressanta kommer in i bilden tänker jag.

Visst är dessa saker "vad de är" vad vi än kallar dem men hur vi tänker kring vad vi BÖR eller vad meningen med saker är för oss är något vi väljer. Dessa saker väljs på två sätt, omedvetna och medvetet. Alltså, automatiska eller medvetet valda.

Ett sätt att tänka sig det är att värde finns för oss eftersom vi kan ändra oss. Vi kan välja A framför B men sedan helt byta när vi inser nya saker.

[Hubert]

Kort och bra men förbryllande.
Andlig dimension ser jag ha religiösa konnotationer. Evolutionsteorin har att göra med hur förnuftet hanterar evidens.
Platons grottliknelse, min hjälte Aristoteles kategorilära, Kants Kritik der reinen Vernunft och många andra filosofer använder förnuftet för att analysera förnuftet, förnuftets självreflektion.
När du säger Rör vi oss inte i en andlig dimension när vi talar om evolutionens fokus på överlevnad och reproduktion från ett utanför-perspektiv? utgår du kanske ifrån att vi kan ha ett utanförperspektiv på oss som art.
Det går inte: vi har bara vårt perspektiv, vårt perspektiv som människa.

På ett personligt plan kan självreflektion må bra av självdistans, t ex med hjälp av medmänniskors reaktioner på ens person och argument.
Förnuftet har bara sig självt, kan inte ha distans till sig själv på samma sätt som en enskild med självdistans.

Evolutionsteorin har lärt oss att allt liv - molluskers, kålrötters, åsnors och människors - har överlevnad och reproduktion inprogrammerade.
Detta är en förklaring till "Livets innersta essens" ur ett vetenskapligt perspektiv.
Vetenskap påstår inte att detta är hela förklaringen, bara att det är en förklaring ur ett vetenskapligt perspektiv grundat på evidens.
Vetenskap säger inte ens att det finns någon Livets innersta essens.

Du påstår att Livets innersta essens är en realitet och det är därför passande att du förklarar vad den är och varför vetenskap inte kan redogöra för den, helt.

Allt liv är inriktat på överlevnad och reproduktion.
I korthet att ty sig till det här och sky det där. Det ser vi i alla livsformer. Tillhör allt livs överlevnadskit.
Vi är inget undantag, något som vi började förstå för bortåt 200 år sedan. Sedan dess av vi klätt av den ena "andliga" förklaringen efter den andra till varför vi tyr oss till det här och skyr det där.

Hittills har jag inte sett ett enda trovärdigt alternativ till hur vi ska förstå "värde" än ur ett naturalistiskt perspektiv.
Bara det slappa att just mänskligt liv "går inte riktigt att förklara helt med saker som naturvetenskap, biologi och behov".
Ge mig en alternativ och trovärdig förklaring!

]

Rör vi oss inte i en andlig dimension när vi talar om evolutionens fokus på överlevnad och reproduktion från ett utanför-perspektiv?
Som i den där drömmen vi klev av evolutionens flod och började vandra i motsatt riktning…

Självreflektion kräver viss självdistans, tänker jag

[Hubert]

Vetenskap utger sig inte för att förklara HELA vårt inre, inte heller att förklara HELA av något annat heller.
Om vi talar om HELA så finns det en vacker gammal parabel, jag tror den är kinesisk, om risknippet.
Att bryta HELA knippet är en stor och komplex uppgift.
Klok som vetenskap är tar den ett ris i taget och löser HELA stora och komplexa uppgiften ris för ris.
Ett ris är smärta, denna ytterst personliga/"inre" upplevelsen och skapar smärtlindring. Eller gulhet som också är en personlig upplevelse men kan trollas fram genom att stimulera rätt område i hjärnan. Osv, osv.
Men det är inte HELA vårt inre. Ett ris i sänder.
Varför avskyr, nej hatar, andliga vetenskaplig metod?

Hela vårat inre är tveksamt förklarat ur vetenskapligt och naturalistiskt perspektiv. Vetenskapens perspektiv, som vetenskapen är strukturerad nu, är analytiskt, experimentellt och empiriskt. Vi kan inte förnimma något alls av det interna, inklusive syfte, värde och mening, med denna metod.

[Smisk]

Vetenskap utger sig inte för att förklara HELA vårt inre, inte heller att förklara HELA av något annat heller.
Om vi talar om HELA så finns det en vacker gammal parabel, jag tror den är kinesisk, om risknippet.
Att bryta HELA knippet är en stor och komplex uppgift.
Klok som vetenskap är tar den ett ris i taget och löser HELA stora och komplexa uppgiften ris för ris.
Ett ris är smärta, denna ytterst personliga/"inre" upplevelsen och skapar smärtlindring. Eller gulhet som också är en personlig upplevelse men kan trollas fram genom att stimulera rätt område i hjärnan. Osv, osv.
Men det är inte HELA vårt inre. Ett ris i sänder.
Varför avskyr, nej hatar, andliga vetenskaplig metod?

När vi skall förstå saker behöver vi förstå helheter med och inte endast delar.
Förståelsen av kvalitativa aspekter av tillvaron kräver en direkt erfarenhet, från insidan av tillvarons natur, som inte finns tillgänglig på annat sätt.

Metaforen med knippet är bra, den kan tolkas syfta på ansträngningen vi lägger på saker och hur man kan dela upp den för att kunna hantera även stora saker som många små.

Andliga hatar inte vetenskap men en delmängd av dem som använder vetenskap för att motivera scientism eller fysikalism hatar dock allt som inte passar deras snävare vy på livet.

"By plucking her petals, you do not gather the beauty of the flower"
-Tagore

[Vertumnus]

Sambandet mellan dygd och lycka är nog mycket svagt om ens något: Fortunas jurisdiktion är den sublunära sfären.

Tja, han menar väl inte lycka som vi tänker oss ett tillfälligt lyckorus utan en djupare mening i Själen.
Om man vänder på det och jämför skillnaden mellan att leva utan kontakt med sin Själ och genom att utveckla den så får vi två olika liv där det ena är mer önskvärt än det andra.

 
Det är sant eudaimonia har en vidare betydelse.

Motsatsen hittar man hos Protagoras som menade att människan är alltings mått. Med det goda fås en transcendent måttstock för mänskliga göranden.

Det intressanta är samtidigt var man placerar människan inom "allting". Relationen mellan det mänskliga och saker som naturen/Gud, världen.

 
Det goda erbjuder en måttstock som till skillnad från Protagoras mått inte direkt hämtas ur människors göranden. Med Protagoras idé där människan själv är måttstock ges ingen vägledning bortom målet för våra ansträngningar. Värden och instrumentella värden blir här synonymer, naturen får ett värde endast i den mån den kan användas som medel för ett mål.

  Jag menar att för att vi förstå människans natur så krävs det att vi förstår psyket, själen och värde/mening eftersom dessa är helt integrerade i den. En materialistisk och scientistisk världsbild verkar för begränsad och det krävs ett vidare, djupare, perspektiv.

 
Att se och att förstå är inte riktigt samma sak. Det vi kan förstå och det vetenskapen kan erbjuda är teori. 

[Smisk]

Det goda erbjuder en måttstock som till skillnad från Protagoras mått inte direkt hämtas ur människors göranden. Med Protagoras idé där människan själv är måttstock ges ingen vägledning bortom målet för våra ansträngningar. Värden och instrumentella värden blir här synonymer, naturen får ett värde endast i den mån den kan användas som medel för ett mål.

Förstår jag dig rätt här att du påpekar att det finns två olika sätt att tänka sig värde, som något vi själva helt skapar (Protagoras) och som något finns i livet eftersom det kommer hit från en plats utanför oss som "det goda" (Aristoteles)?

Att se och att förstå är inte riktigt samma sak. Det vi kan förstå och det vetenskapen kan erbjuda är teori.

Det finns en semantisk aspekt i detta, vad tankarna syftar på och vad orden används till osv.
Perspektivet vi får med vetenskapens hjälp är inte ett komplett perspektiv på människans natur om den inte innefattar vårat inre med syfte, värde och mening enligt mig.

[Hubert]

10 juni i Prima facie plikter skrev du "Ordet "saker" kan användas för att syfta på precis vad som helst vi kan tala om" och här talar du om "helheter" - hur många helheter finns det? Är "helhet(er)" också ett ord som kan användas till att syfta på vad som helst vi kan tala om?
Vad betyder "direkt erfarenhet, från insidan av tillvarons natur"?
Och till slut: har du äntligen hittat en scientist eller fysikalist vars åsikter vi kan diskutera?
Jag tror inte det.

I förlängningen handlar ditt sätt att argumentera om 1) att ge upprättelse åt Descartes dualism andligt/materiellt som har ställt till med så mycket elände, och 2) att propagera (inte argumentera) för upplevelsefundamentalism à la Morfeus: Sanningen kan inte beskrivas, inte förklaras; den måste upplevas.

När vi skall förstå saker behöver vi förstå helheter med och inte endast delar.
Förståelsen av kvalitativa aspekter av tillvaron kräver en direkt erfarenhet, från insidan av tillvarons natur, som inte finns tillgänglig på annat sätt.

Metaforen med knippet är bra, den kan tolkas syfta på ansträngningen vi lägger på saker och hur man kan dela upp den för att kunna hantera även stora saker som många små.

Andliga hatar inte vetenskap men en delmängd av dem som använder vetenskap för att motivera scientism eller fysikalism hatar dock allt som inte passar deras snävare vy på livet.

"By plucking her petals, you do not gather the beauty of the flower"
-Tagore

[David H]

När du säger Rör vi oss inte i en andlig dimension när vi talar om evolutionens fokus på överlevnad och reproduktion från ett utanför-perspektiv? utgår du kanske ifrån att vi kan ha ett utanförperspektiv på oss som art.
Det går inte: vi har bara vårt perspektiv, vårt perspektiv som människa.

En människa kan sägas bara kunna tala utifrån perspektivet som människa, det kan ses som ett rent semantiskt konstaterande. Men en fråga som kan ställa sig då är väl: varifrån kommer egentligen denna röst?

Finns det ett metanarrativ som skapar dessa ord? Alltså något som exempelvis kan jämföras med avslutningen av boken Sophies Värld av Jostein Gaarder, där huvudkaraktärerna kommer på att orden de uttalar inte är deras ”egna”. Det berör kanske inte specifikt frågan om det mänskliga, men hur olika väsen kan betraktas från olika perspektiv.

Chat GPT beskriver så här:

I slutet av Jostein Gaarders bok "Sofies värld" sker en metanarrativ vändning där huvudkaraktären, Sofie Amundsen, börjar förstå att hon och hennes värld är en del av en bok. Detta leder till en existentiell och filosofisk reflektion över naturen av hennes egen existens och verklighet.

### Metanarrativ i "Sofies värld"

När Sofie och hennes filosofilärare Alberto Knox inser att de är karaktärer i en bok skriven av en författare, Major Albert Knag, börjar de ifrågasätta sitt eget varande och försöker hitta sätt att frigöra sig från den fiktiva världen.

Här är några citat som exemplifierar denna metanarrativa vändning:

1. **Reflektion över att vara en fiktiv karaktär**:
- "Vi är bara skuggor," sa Alberto. "Vi är en del av någon annans historia. Men vi ska göra allt för att bryta oss ut ur den."
- Detta citat visar hur Alberto och Sofie börjar inse att de inte är autonoma varelser utan skapelser av en författare.

2. **Försök att bryta sig ur berättelsen**:
- "Vi måste hitta ett sätt att undkomma berättelsen," sa Alberto allvarligt. "Vi måste bevisa för författaren att vi är mer än bara figurer i hans fantasi."
- Här ser vi hur de aktivt börjar planera för att bryta sig ur den fiktiva berättelsen.

3. **Existentiell reflektion**:
- Sofie kände sig plötsligt som en docka i en dockteater. "Vem är jag egentligen?" undrade hon högt. "Är jag bara någon annans skapelse?"
- Denna reflektion visar Sofies djupgående existentiella kris och hennes försök att förstå sin plats i världen.

### Avslutningen
I slutet av boken får läsaren en känsla av att Sofie och Alberto på något sätt lyckas övervinna sin fiktiva status, även om det är öppet för tolkning hur detta exakt sker. Gaarder använder detta metanarrativ för att utforska frågor om fri vilja, medvetande och verklighetens natur.

[Smisk]

10 juni i Prima facie plikter skrev du "Ordet "saker" kan användas för att syfta på precis vad som helst vi kan tala om" och här talar du om "helheter" - hur många helheter finns det? Är "helhet(er)" också ett ord som kan användas till att syfta på vad som helst vi kan tala om?
Vad betyder "direkt erfarenhet, från insidan av tillvarons natur"?
Och till slut: har du äntligen hittat en scientist eller fysikalist vars åsikter vi kan diskutera?
Jag tror inte det.

I förlängningen handlar ditt sätt att argumentera om 1) att ge upprättelse åt Descartes dualism andligt/materiellt som har ställt till med så mycket elände, och 2) att propagera (inte argumentera) för upplevelsefundamentalism à la Morfeus: Sanningen kan inte beskrivas, inte förklaras; den måste upplevas.

Nu är du inne på många andra intressanta saker som inte direkt tillhör ämnet vad värde är tycker jag.

Jag är dock inte dualist som jag påpekat och jag har nog inte en världsbild eller filosofi som kan eller bör placeras i något fack.
Däremot är jag antireduktionist och mer metafysisk holist än annat. Metafysiskt sätt så är jag kritisk till att det finns någon "ultimat verklighet" alls och jag är alltså tveksam inför de flesta försök att organisera en sådan uppfattning som är objektivt sann.

"sanningen måste inte upplevas" som en enda ultimat slutsats utan all erfarenhet, kunskap och uppfattningar finns relativt genom komplexa samband som inte kan förklaras enkelt med "endast en typ av sak" så som materia, erfarenheter, medvetande eller något sådant.

Det vi kallar "verkligheten" är en konsekvens av vår mentala förmåga att uppfatta "en meningsfull värld" och denna kan vi inte kliva ur.

Den bygger på en mental "karta och kompass" och kartan hanterar föremål i världen och kompassen en meningsfull riktning.
Det är kompassen som är vår förmåga att uppfatta och handla meningsfullt och därför visar den oss saker av värde.
Viktigheter, + och -, är ett sätt för oss att förhålla oss till att vi kan välja mellan saker i världen vi upplever.


Och visst, om vi har en fysikalistisk uppfattning utesluter vi att dessa aspekter av vår tillvaro har en metafysisk plats i tillvaron vilket jag inte gör.

[xion]

10 juni i Prima facie plikter skrev du "Ordet "saker" kan användas för att syfta på precis vad som helst vi kan tala om" och här talar du om "helheter" - hur många helheter finns det? Är "helhet(er)" också ett ord som kan användas till att syfta på vad som helst vi kan tala om?
Vad betyder "direkt erfarenhet, från insidan av tillvarons natur"?
Och till slut: har du äntligen hittat en scientist eller fysikalist vars åsikter vi kan diskutera?
Jag tror inte det.

I förlängningen handlar ditt sätt att argumentera om 1) att ge upprättelse åt Descartes dualism andligt/materiellt som har ställt till med så mycket elände, och 2) att propagera (inte argumentera) för upplevelsefundamentalism à la Morfeus: Sanningen kan inte beskrivas, inte förklaras; den måste upplevas.

Nu är du inne på många andra intressanta saker som inte direkt tillhör ämnet vad värde är tycker jag.

Jag är dock inte dualist som jag påpekat och jag har nog inte en världsbild eller filosofi som kan eller bör placeras i något fack.
Däremot är jag antireduktionist och mer metafysisk holist än annat. Metafysiskt sätt så är jag kritisk till att det finns någon "ultimat verklighet" alls och jag är alltså tveksam inför de flesta försök att organisera en sådan uppfattning som är objektivt sann.

"sanningen måste inte upplevas" som en enda ultimat slutsats utan all erfarenhet, kunskap och uppfattningar finns relativt genom komplexa samband som inte kan förklaras enkelt med "endast en typ av sak" så som materia, erfarenheter, medvetande eller något sådant.

Det vi kallar "verkligheten" är en konsekvens av vår mentala förmåga att uppfatta "en meningsfull värld" och denna kan vi inte kliva ur.

Den bygger på en mental "karta och kompass" och kartan hanterar föremål i världen och kompassen en meningsfull riktning.
Det är kompassen som är vår förmåga att uppfatta och handla meningsfullt och därför visar den oss saker av värde.
Viktigheter, + och -, är ett sätt för oss att förhålla oss till att vi kan välja mellan saker i världen vi upplever.


Och visst, om vi har en fysikalistisk uppfattning utesluter vi att dessa aspekter av vår tillvaro har en metafysisk plats i tillvaron vilket jag inte gör.

Vad är en meningsfull riktning?
Och hur visar kompassen på den?

[Smisk]

Vad är en meningsfull riktning?
Och hur visar kompassen på den?

Kika på denna:
https://en.wikipedia.org/wiki/Buridan%27s_ass

Mening är det beteende som tillför värde till oss.
Om vi tänker oss flera olika önskvärda saker men ingen förmåga att jämföra dem, då får vi åsnan där.

Det är vi själva som utvecklar och lär oss förmågan att välja meningsfullt.
Vi måste medvetet tilldela saker värde genom våra handlingar.

En åsna som aldrig behöver eller kan välja kan inte veta något om värde. En som inte har erfarenhet om olika värdefulla saker behöver inte välja mellan dem och förmågan har då inget värde heller.

En meningsfull riktning är den som visar oss vad som ger oss saker av värde. Jag brukar metaforiskt tänka mig det som att vårat psyke kräver av oss att visa oss en väg att gå på och diken vid sidorna av den som visar vad gränserna är. Det är så mening fungerar, det är ett sätt för oss att veta var gränserna mellan vad som är värt något och inte går.

Som en instrumentpanel för en bil som visar viktiga saker för bilens hantering.

"...a man, being just as hungry as thirsty, and placed in between food and drink, must necessarily remain where he is and starve to death."
— Aristotle, On the Heavens

En människa som kan välja måste lära sig den önskvärda skillnaden.
-Smisk, "vad är värde".

[xion]

Vad är en meningsfull riktning?
Och hur visar kompassen på den?

Kika på denna:
https://en.wikipedia.org/wiki/Buridan%27s_ass

Mening är det beteende som tillför värde till oss.
Om vi tänker oss flera olika önskvärda saker men ingen förmåga att jämföra dem, då får vi åsnan där.

Det är vi själva som utvecklar och lär oss förmågan att välja meningsfullt.
Vi måste medvetet tilldela saker värde genom våra handlingar.

En åsna som aldrig behöver eller kan välja kan inte veta något om värde. En som inte har erfarenhet om olika värdefulla saker behöver inte välja mellan dem och förmågan har då inget värde heller.

En meningsfull riktning är den som visar oss vad som ger oss saker av värde. Jag brukar metaforiskt tänka mig det som att vårat psyke kräver av oss att visa oss en väg att gå på och diken vid sidorna av den som visar vad gränserna är. Det är så mening fungerar, det är ett sätt för oss att veta var gränserna mellan vad som är värt något och inte går.

Som en instrumentpanel för en bil som visar viktiga saker för bilens hantering.

"...a man, being just as hungry as thirsty, and placed in between food and drink, must necessarily remain where he is and starve to death."
— Aristotle, On the Heavens

En människa som kan välja måste lära sig den önskvärda skillnaden.
-Smisk, "vad är värde".

Den åsna som det talas om här finns inte i det verkliga livet.
En åsna, även en mänsklig sådan, väljer naturligtvis det som han är mest sugen på först.
Det är inte slumpen som avgör.
Om du placerar något på en knivsegg så kommer det att falla åt endera hållet beroende på att ett "fryst" universum kan inte existera. Rörelsen är en förutsättning.
I en valsituation kommer åsnan att välja det värde där behovet är mest akut.

Om en meningsfull riktning är det som visar oss den rätta vägen till största möjlig värde...
Varför kör vi då i diket hela tiden?