Nietzsche

[Jacques]

Lugna ner er nu grabbar.

Jag håller med om att det är en högertolkning av honom. Otidsenligt. Alltför otidsenligt. Men det är så jag ser på saken.

[Anders]

Då jag har läst en massa Nietzsche och en del Wittgenstein så kan jag ha viss förståelse för att en del kopplar ubermensch till honom. Även om han inte precis "ville ha makt". Men han tickade av en hel del boxar på Fritz kravlista.

Om inte Trump, är Musk bättre?

[Anders]

slavmoral... där jag växte upp var ett jobbjobb en fullständig självklarhet som vuxentillvaro.

[Algotezza]

slavmoral... där jag växte upp var ett jobbjobb en fullständig självklarhet som vuxentillvaro.

Min mor jobbade som städerska på Posten när yngste sonen börjat gymnasiet, innan dess var hon hemmafru. Sedan blev hon postbiträde och till slut vårdbiträde. Jag hade städjobb som sommarjobb.

[Algotezza]

Sedan är ju frågan vad Nietzsche stod för i sitt privata liv, turinhösten, syfilis, och vad han stod för i sina böcker och vad hans syster gjorde honom till. Han har många dimensioner. Bard har däremot färre. Jag har läst hans Synteism men Nietzsche har jag läst fler av.

Det är fullt möjligt att bygga sin moral på annat än att tro på Gud. Det finns fler garanter för en mänsklig moral än religionen, medmänsklighet, empati, inlevelseförmåga.

[Smisk]

Sedan är ju frågan vad Nietzsche stod för i sitt privata liv, turinhösten, syfilis, och vad han stod för i sina böcker och vad hans syster gjorde honom till. Han har många dimensioner. Bard har däremot färre. Jag har läst hans Synteism men Nietzsche har jag läst fler av.

Det är fullt möjligt att bygga sin moral på annat än att tro på Gud. Det finns fler garanter för en mänsklig moral än religionen, medmänsklighet, empati, inlevelseförmåga.

Ja det där med moral och Gud håller jag med om. Jag misstänker att eftersom jag inte själv ser mig som troende så finns det nog en dimension av att ha det perspektivet som gör att man tänker sig att moral inte har samma plats i livet utan Gud och därför jämför man ett liv utan tro med ett liv utan moral.

[Algotezza]

Sedan är ju frågan vad Nietzsche stod för i sitt privata liv, turinhösten, syfilis, och vad han stod för i sina böcker och vad hans syster gjorde honom till. Han har många dimensioner. Bard har däremot färre. Jag har läst hans Synteism men Nietzsche har jag läst fler av.

Det är fullt möjligt att bygga sin moral på annat än att tro på Gud. Det finns fler garanter för en mänsklig moral än religionen, medmänsklighet, empati, inlevelseförmåga.

Ja det där med moral och Gud håller jag med om. Jag misstänker att eftersom jag inte själv ser mig som troende så finns det nog en dimension av att ha det perspektivet som gör att man tänker sig att moral inte har samma plats i livet utan Gud och därför jämför man ett liv utan tro med ett liv utan moral.

Ja, det är kanske vad troende tror, att utan Gud hamnar moralen i skymundan... Man kan basera moralen på mänskliga och medmänskliga relationer horisontellt utan att rättfärdiga den vertikalt. Gyllene regeln är fullt möjlig att tillämpa utan inblandning av Gud och tanken om belöningar för ett Gudi välbehagligt beteende.

[Smisk]

Ja, det är kanske vad troende tror, att utan Gud hamnar moralen i skymundan... Man kan basera moralen på mänskliga och medmänskliga relationer horisontellt utan att rättfärdiga den vertikalt. Gyllene regeln är fullt möjlig att tillämpa utan inblandning av Gud och tanken om belöningar för ett Gudi välbehagligt beteende.

Man kan ju tänka sig att om Gud existerar finns ett annat incitament att tänka på sin moral.
Nietzsche verkar väl ha menat att incitamentet till att vara moralisk är att fullända sin person.
Att vara moralisk blir då att inte följa andras uppfattningar om vad som är rätt att göra utan skapa sina egna utefter sin egen personliga utveckling. Att gå sin egen väg verkar då nödvändigt för att handla moraliskt och eftersom det då kan tänkas vara en motsättning att gå i kyrkan eller följa bibeln så är det moraliskt fel att göra så.

Kierkegaard hade väl samma tanke och ställde sig mot den organiserade kyrkan men han tänkte väl sig dock att tro är "den högsta passionen" och att den har ett värde som inte kan ersättas av något annat. Man måste dock själv interagera med tron, oberoende av andra, och själv välja den, annars "gäller den inte"

[Mlw]

Många tror att Nietzsche enbart motsätter sig kristen teologi, men han ifrågasätter även vetenskapen. Han menar att objektiv sanning inte existerar i människans värld. Enligt honom avgörs vad som är sanning av den som segrar i maktkampen. Detta synsätt kallas "perspektivism." Men detta leder till en paradox: om det inte finns någon objektiv sanning kan inte heller perspektivismen själv vara en sann teori. Ändå har detta synsätt i stor utsträckning anammats av dagens vänster. Allan Bloom säger att "idag är praktiskt taget varje nietzschean, såväl som heideggerian, en vänsteranhängare" ("The Closing of the American Mind", 1987, s. 222). Nietzsches påstående om att allt härstammar från en kamp mellan motsatser är felaktigt. Både i naturen och i samhället utgör samarbete den grundläggande principen.

Nietzsche, liksom amatörfilosofen Jordan Peterson, hävdar att allt uppstår ur kaos. I själva verket är kaos endast en mindre komplex form av ordning, som fortfarande följer naturlagarna. Enligt termodynamikens lagar uppstår kaos som en biprodukt när högre ordning skapas. Således strider Nietzsches tankegångar mot både vetenskapliga principer och augustinsk teologi.

I dagens samhälle kan vi tydligt se de omfattande skadeverkningar som denna missvisande filosofi har orsakat. Det är därför avgörande att vi förhåller oss kritiska till tveksamma teorier som sprids i samhället, oavsett om de kommer från vänsterorienterade akademiker vid universiteten eller från populära tänkare som Jordan Peterson. Här är min recension av hans senaste bok, "We Who Wrestle with God: Perceptions of the Divine" (2024):

Peterson utgår från en påstådd dualitet mellan kaos och ordning, där han menar att ordning framträder ur kaos i en kontinuerlig skapelseprocess som utgör verkligheten. Detta ligger i linje med Nietzsches filosofi men strider mot vetenskapliga principer. Hans tolkning missförstår de bibliska texterna, som inte antyder att Gud skapade vare sig vattnen (kaos) eller mörkret. Augustinus förklarar i "De Genesi" att Gud skapade ljuset och inrättade mörkret som dess frånvaro. Skriften beskriver hur Gud skapar former ur intigheten, inte frånvarotillstånd.

Det skenbart kaotiska är i själva verket endast en mindre strukturerad form av ordning som fortfarande lyder under naturlagarna. Ett sant metafysiskt kaos (fullständig oordning) skulle innebära icke-existens. I augustinsk mening är kaos likställt med oordning och utgör en försvagning av ordningen, precis som mörker utgör en försvagning av ljuset.

Petersons dualistiska kaos-ordning-metafysik återspeglar manikeiskt tankegods och forntida kampmyter där skapargudar strider mot kaosväsen. Även om dessa berättelser har stark psykologisk genomslagskraft står de i motsats till både modern vetenskap och klassisk teologi.

Hans reduktion av Gud till "samvete" (s. xxiv) och transcendens till psykologisk funktion (s. 6-7) förvanskar teologiska begrepp utan att läsaren upplyses om detta. Likaså innebär hans tolkning av religiösa offer som uppskjuten behovstillfredsställelse (s. 110) en grov förenkling av ett mångfacetterat fenomen.

Boken innehåller åtskilliga tolkningsfel. Taoismens Yin-Yang-symbolik tolkas som en motsättning mellan kaos och ordning, när dessa i själva verket representerar kompletterande ordnande principer. Hans skildring av den egyptiska Osiris-myten framställer felaktigt Duat som dödens och förtvivlans rike, när det framför allt representerar ett paradisiskt efterliv. Därtill missuppfattar han arketypen Den Stora Modern som en personifiering av kaos och förbiser hennes traditionella roll som Moder Jord. Hon är både livgivare och dödsbringare genom naturens ordning, inte genom kaos.

Trots att Peterson förespråkar kristendomens samhälleliga värde står hans materialistiska reduktionism och kaos-ordning-dualism i konflikt med såväl vetenskap som teologi. Han vidhåller sitt tidigare hegeliansk-nietzscheanska ramverk samtidigt som han presenterar konventionella tolkningar av bibliska berättelser. Bokens vardagliga stil saknar vetenskaplig stringens, och dess ordrika framställning blir mödosam att ta till sig. 1/5

[Algotezza]

Många tror att Nietzsche enbart motsätter sig kristen teologi, men han ifrågasätter även vetenskapen. Han menar att objektiv sanning inte existerar i människans värld. Enligt honom avgörs vad som är sanning av den som segrar i maktkampen. Detta synsätt kallas "perspektivism." Men detta leder till en paradox: om det inte finns någon objektiv sanning kan inte heller perspektivismen själv vara en sann teori. Ändå har detta synsätt i stor utsträckning anammats av dagens vänster. Allan Bloom säger att "idag är praktiskt taget varje nietzschean, såväl som heideggerian, en vänsteranhängare" ("The Closing of the American Mind", 1987, s. 222). Nietzsches påstående om att allt härstammar från en kamp mellan motsatser är felaktigt. Både i naturen och i samhället utgör samarbete den grundläggande principen.

Nietzsche, liksom amatörfilosofen Jordan Peterson, hävdar att allt uppstår ur kaos. I själva verket är kaos endast en mindre komplex form av ordning, som fortfarande följer naturlagarna. Enligt termodynamikens lagar uppstår kaos som en biprodukt när högre ordning skapas. Således strider Nietzsches tankegångar mot både vetenskapliga principer och augustinsk teologi.

I dagens samhälle kan vi tydligt se de omfattande skadeverkningar som denna missvisande filosofi har orsakat. Det är därför avgörande att vi förhåller oss kritiska till tveksamma teorier som sprids i samhället, oavsett om de kommer från vänsterorienterade akademiker vid universiteten eller från populära tänkare som Jordan Peterson. Här är min recension av hans senaste bok, "We Who Wrestle with God: Perceptions of the Divine" (2024):

Peterson utgår från en påstådd dualitet mellan kaos och ordning, där han menar att ordning framträder ur kaos i en kontinuerlig skapelseprocess som utgör verkligheten. Detta ligger i linje med Nietzsches filosofi men strider mot vetenskapliga principer. Hans tolkning missförstår de bibliska texterna, som inte antyder att Gud skapade vare sig vattnen (kaos) eller mörkret. Augustinus förklarar i "De Genesi" att Gud skapade ljuset och inrättade mörkret som dess frånvaro. Skriften beskriver hur Gud skapar former ur intigheten, inte frånvarotillstånd.

Det skenbart kaotiska är i själva verket endast en mindre strukturerad form av ordning som fortfarande lyder under naturlagarna. Ett sant metafysiskt kaos (fullständig oordning) skulle innebära icke-existens. I augustinsk mening är kaos likställt med oordning och utgör en försvagning av ordningen, precis som mörker utgör en försvagning av ljuset.

Petersons dualistiska kaos-ordning-metafysik återspeglar manikeiskt tankegods och forntida kampmyter där skapargudar strider mot kaosväsen. Även om dessa berättelser har stark psykologisk genomslagskraft står de i motsats till både modern vetenskap och klassisk teologi.

Hans reduktion av Gud till "samvete" (s. xxiv) och transcendens till psykologisk funktion (s. 6-7) förvanskar teologiska begrepp utan att läsaren upplyses om detta. Likaså innebär hans tolkning av religiösa offer som uppskjuten behovstillfredsställelse (s. 110) en grov förenkling av ett mångfacetterat fenomen.

Boken innehåller åtskilliga tolkningsfel. Taoismens Yin-Yang-symbolik tolkas som en motsättning mellan kaos och ordning, när dessa i själva verket representerar kompletterande ordnande principer. Hans skildring av den egyptiska Osiris-myten framställer felaktigt Duat som dödens och förtvivlans rike, när det framför allt representerar ett paradisiskt efterliv. Därtill missuppfattar han arketypen Den Stora Modern som en personifiering av kaos och förbiser hennes traditionella roll som Moder Jord. Hon är både livgivare och dödsbringare genom naturens ordning, inte genom kaos.

Trots att Peterson förespråkar kristendomens samhälleliga värde står hans materialistiska reduktionism och kaos-ordning-dualism i konflikt med såväl vetenskap som teologi. Han vidhåller sitt tidigare hegeliansk-nietzscheanska ramverk samtidigt som han presenterar konventionella tolkningar av bibliska berättelser. Bokens vardagliga stil saknar vetenskaplig stringens, och dess ordrika framställning blir mödosam att ta till sig. 1/5

Kaos som en avfallsprodukt? Möjligtvis kan man gödsla med sådant åtminstone i den fysiska verkligheten, för att få små växter att blomstra. Kaos som mental avfallsprodukt kan kanske därmed vissa få näring ur...

[Smisk]

Många tror att Nietzsche enbart motsätter sig kristen teologi, men han ifrågasätter även vetenskapen. Han menar att objektiv sanning inte existerar i människans värld. Enligt honom avgörs vad som är sanning av den som segrar i maktkampen. Detta synsätt kallas "perspektivism." Men detta leder till en paradox: om det inte finns någon objektiv sanning kan inte heller perspektivismen själv vara en sann teori. Ändå har detta synsätt i stor utsträckning anammats av dagens vänster. Allan Bloom säger att "idag är praktiskt taget varje nietzschean, såväl som heideggerian, en vänsteranhängare" ("The Closing of the American Mind", 1987, s. 222). Nietzsches påstående om att allt härstammar från en kamp mellan motsatser är felaktigt. Både i naturen och i samhället utgör samarbete den grundläggande principen.

Jag tycker Ken Wilbers modell är intressant här.
Hans integralteori AQAL visar att man kan förhålla olika perspektiv till varandra så att man får en meningsfull helhet.
Perspektivismen är intressant på så sätt att den påpekar perspektivens olika bidrag till hur vi "tvingas tolka saker".
Precis som Kant gjorde när han pratade om "världen för oss" och "världen som sådan".

När Nietzsche väljer att tänka sig att vi skapar både moral och kunskap tänker han delvis rätt men samtidigt får vi motsättningar och oklarheter
En integralteori kan fungera som ett index som tillåter att vi delvis skapar moral och kunskap men att dessa samtidigt kan fungera tillsammans på ett meningsfullt sätt. Både kamp och samarbete, både kaos och ordning, kan fungera tillsammans samtidigt tänker jag.

[Algotezza]

Många tror att Nietzsche enbart motsätter sig kristen teologi, men han ifrågasätter även vetenskapen. Han menar att objektiv sanning inte existerar i människans värld. Enligt honom avgörs vad som är sanning av den som segrar i maktkampen. Detta synsätt kallas "perspektivism." Men detta leder till en paradox: om det inte finns någon objektiv sanning kan inte heller perspektivismen själv vara en sann teori. Ändå har detta synsätt i stor utsträckning anammats av dagens vänster. Allan Bloom säger att "idag är praktiskt taget varje nietzschean, såväl som heideggerian, en vänsteranhängare" ("The Closing of the American Mind", 1987, s. 222). Nietzsches påstående om att allt härstammar från en kamp mellan motsatser är felaktigt. Både i naturen och i samhället utgör samarbete den grundläggande principen.

Jag tycker Ken Wilbers modell är intressant här.
Hans integralteori AQAL visar att man kan förhålla olika perspektiv till varandra så att man får en meningsfull helhet.
Perspektivismen är intressant på så sätt att den påpekar perspektivens olika bidrag till hur vi "tvingas tolka saker".
Precis som Kant gjorde när han pratade om "världen för oss" och "världen som sådan".

När Nietzsche väljer att tänka sig att vi skapar både moral och kunskap tänker han delvis rätt men samtidigt får vi motsättningar och oklarheter
En integralteori kan fungera som ett index som tillåter att vi delvis skapar moral och kunskap men att dessa samtidigt kan fungera tillsammans på ett meningsfullt sätt. Både kamp och samarbete, både kaos och ordning, kan fungera tillsammans samtidigt tänker jag.

All kunskap mänskligheten har samlat ihop bygger väl just på det att man kan samarbeta men också slåss för sitt synsätt, sina tolkningar och teorier. Kamp är väl inte detsamma som kaos? Kamp kan vara mer eller mindre ordnad. Sällan fullständigt kaos, om man vill segra. Samarbete behöver inte ske på ett ordnat sätt, så länge man har ett gemensamt mål. Brainstorming kan ju fungera som ett led i samarbetet.

[Smisk]

All kunskap mänskligheten har samlat ihop bygger väl just på det att man kan samarbeta men också slåss för sitt synsätt, sina tolkningar och teorier. Kamp är väl inte detsamma som kaos? Kamp kan vara mer eller mindre ordnad. Sällan fullständigt kaos, om man vill segra. Samarbete behöver inte ske på ett ordnat sätt, så länge man har ett gemensamt mål. Brainstorming kan ju fungera som ett led i samarbetet.

AI säger så här:

Livets dynamik: Nietzsche såg viljan till makt som en grundläggande kraft som driver allt liv. Han menade att alla levande varelser strävar efter att öka sin makt och inflytande.

Övermänniska (Übermensch): Nietzsche introducerade konceptet om övermänniskan, en individ som övervinner sina egna begränsningar och skapar sina egna värden. Viljan till makt är central i denna process, eftersom det handlar om att övervinna svaghet och förverkliga sin potential.

Kritik av traditionell moral: Nietzsche kritiserade den traditionella moralen, som han ansåg främjade svaghet och underkastelse. Han förespråkade istället en moral baserad på styrka och självförverkligande, där viljan till makt spelar en avgörande roll.

Existentiell mening: För Nietzsche var viljan till makt också ett sätt att finna mening i en till synes meningslös värld. Genom att sträva efter makt och självförverkligande kan individen skapa sin egen mening och syfte.

Jag upplever att han syftar på att människan blir sig själv helt när denne överskrider det traditionella och "skapar sig själv". Det jag ser som lite märkligt är varför människan då inte samtidigt borde överskrida en benägenhet för makt.

Jag ser strävan efter makt som ett steg livet står på, inte som något grundläggande för själva livet. Livets syfte, värde och mening ingår i livets natur och makt är ett verktyg i det avseendet, inte livets fundament.

[Mlw]

All kunskap mänskligheten har samlat ihop bygger väl just på det att man kan samarbeta men också slåss för sitt synsätt, sina tolkningar och teorier. Kamp är väl inte detsamma som kaos? Kamp kan vara mer eller mindre ordnad. Sällan fullständigt kaos, om man vill segra. Samarbete behöver inte ske på ett ordnat sätt, så länge man har ett gemensamt mål. Brainstorming kan ju fungera som ett led i samarbetet.

Kamp är inte detsamma som kaos—detta har ingen hävdat. Enligt Peterson och Nietzsche föds ordning ur kaos genom en kamp mellan motsatser. I Nietzsches filosofi skapas ordning när kaoset övervinns genom att en part i maktkampen etablerar sin "sanning" och besegrar de andra. Detta leder dock med tiden till stagnation och nytt kaos, vilket resulterar i att den gamla "sanningen" störtas av en ny. Nietzsche missförstod Herakleitos på denna punkt. Herakleitos hade snarare ett mer modernt perspektiv: för honom var logos den absoluta sanningen som övervakar kampen mellan motsatserna och säkerställer att reglerna följs. Ingen part tillåts segra fullständigt och upprätta dominans, eftersom detta skulle leda till kaos.

[Mlw]

Jag tycker Ken Wilbers modell är intressant här.
Hans integralteori AQAL visar att man kan förhålla olika perspektiv till varandra så att man får en meningsfull helhet.
Perspektivismen är intressant på så sätt att den påpekar perspektivens olika bidrag till hur vi "tvingas tolka saker".
Precis som Kant gjorde när han pratade om "världen för oss" och "världen som sådan".

När Nietzsche väljer att tänka sig att vi skapar både moral och kunskap tänker han delvis rätt men samtidigt får vi motsättningar och oklarheter
En integralteori kan fungera som ett index som tillåter att vi delvis skapar moral och kunskap men att dessa samtidigt kan fungera tillsammans på ett meningsfullt sätt. Både kamp och samarbete, både kaos och ordning, kan fungera tillsammans samtidigt tänker jag.

Wilbers integralteori kan kopplas till New Age-rörelsen och dess nyandliga strömningar. Teorin fokuserar på hur det individuella medvetandet utvecklas genom olika stadier, vilket gör den till en form av individualism. Den kretsar kring det personliga "jaget" och individens egen utveckling, där målet är en sorts individuell frälsning. Detta påminner om gnosticismen, en livsåskådning som varken erbjuder en lösning för världens utmaningar eller för individens sanna befrielse. Ken Wilbers teorier kan avfärdas som ett avslutat kapitel i idéhistorien.