Algotezza skrev:xion skrev:Algotezza skrev:
Det är också skillnad mellan att teoretiskt förstå hur man gör något och att praktiskt utföra det.
Ja, det också.
På ett vis vet jag vad som krävs för att göra en berättelse spännande, allt detta med problem som skall lösas, intrigkurvan periferi och sådant men dels har jag inget särskilt jag vill berätta för andra, dels saknar jag tålamod och engagemang, så det blir mest haiku, lite längre dikter och då och då någon novell.
Jag provade att berätta om mig själv i Galleriet här under tråden om min bok Tautologi men det var ointressant för de flesta så det gav inte blodad tand och inspiration att berätta mer om mitt liv.
Jag tror faktiskt att det inte har något allmänt intresse alls.
Algotezza skrev: Vi förstår vad existens är genom dess innehåll, händelser och aktiviteter av olika slag. Existens i sig är tomt på innehåll och ett ingenting i betydelsen icke ett objekt.
Jag gör alltså finns jag.
Being is doing.
Man brukar skilja på tänkande och görande, även om tänkande också kan betraktas som ett slags görande. Kanske skall man dra skiljelinjen vid betraktandet, man betraktar omvärlden, man betraktar sina tankar, man är en betraktare. Med görandet förs tankarna ut i omvärlden, de realiseras, och man blir synlig i en ny kontext, både för sig själv och för omgivningen.
Marx menade att vi skapar oss själva genom arbetet, genom aktivitet, aktion, Simone de Beauvoir såg sin kvinnlighet som skapad av omgivningen, genom passivitet eller reaktion.
Kan det vara så, att mannen till skillnad från kvinnan bottnar i sig själv? Marx hade förstås rätt om vi betraktar individen ur ett samhälleligt perspektiv.
När och under vilka omständigheter identifierar vi oss med några av alla de tankar, frön till görande, som konfronterar vårt medvetande och låter dem bli till del av omvärlden?