xion skrev:Algotezza skrev:Vertumnus skrev:
Då får vi dra slutsatsen att när alla behov är tillfredsställda saknar tillvaron värde. Kanske är det så? I helvetet har allt värde, i paradiset råder det omvända. Är det så att när allting befinner sig i perfekt balans får tillståndet inte ens beskrivas eftersom varje beskrivning skulle störa ordningen genom att påminna om dess motsats? I paradiset upphör allt.
Värde innebär väl något önskvärt, en riktning, en rörelse, och
när alla önskningar är uppfyllda, råder stillhet, frid. Om det inte finns ett ständigt övergripande begär efter behov som är ovillkorligt och självupprätthållande, och som gör att nya behov ständigt tillkommer när de gamla tillfredsställts och släckts.
När alla önskningar är uppfyllda inställer frågan; Vad ska jag göra nu då?
Något som många pensionärer har upptäckt.
Stillhet och frid är ett annat ord för leda.
Den bästa kryddan är hunger.
Den skönaste vilan är efter en ansträngning.
Ja, friden är faktiskt bara en njutning som kontrast till dess motsats, rörelsen, dynamiken, arbetet, jobbet, ansträngningen eller vad det skall kallas, om jag skall vara helt ärlig. Jag har ju medvetet valt bort det vanliga pensionärslivet eftersom jag jobbar ca 50 %. Dels för ekonomins skull, dels för att vidmakthålla kunskaper och förmågor och dels för att det känns som om jag gör nytta.
Jag har dock övat mig i att göra ingenting, verkligen ingenting, för se hur långt jag kan fördjupa tristessen.
Önskningarna blir aldrig uppfyllda. Nya önskningar väcks, nya behov föds. Det finns ett outsinligt urbegär efter omväxling. Omväxling och kontraster är förutsättningarna för att uppleva något alls. Och utestängs vi från upplevelser av omvärlden börjar vi hallucinera.
Mitt motto är Omväxling förnöjer.