Har vår värld krympt eftersom vi tappat förmågan till mytologiskt tänkande?

[Algotezza]

Mytologiskt tänkande.
Ett sätt att kommunicera med den sanna verkligheten?
Eller ett sätt att kommunicera med mig själv, utan ord..Meditation och tro?

Eller ett sätt att frammana arketyperna i tillvaron , på livets Pantheon?

Kanske är det ett sätt för patern att vara tillräckligt otydlig för att alla som hör skall kunna tänka in sin egen sanning och mening.

Jag vet inte.

Människor har alltid fantiserat. Även nu för tiden. Det är en del av vår mänskliga tillvaron. Den som gör oss till dem vi är?

Så är det.
Jag skulle även vilja påstå att vi är i grunden präglade av de myter vi växt upp med. Ibland kan det vara svårt och göra ont att inse att myten inte är till gang för oss och andra stunder bär den oss genom livet.

Ja, myter kan både hindra och hämma oss, vårt tänkande och handlande, och öppna nya dörrar och få oss att se nya möjligheter. Det är ett tveeggat svärd. Myterna kan ses som delst av mänsklighetens kollektiva undermedvetna och att lära känna dem kan vara ett led i att komna underfund med vad det innebär att vars människa
I synnerhet om vi kopplar ihop det med ett vetenskapligt synsätt.

[Anders]

Myterna är ju inte sådär helt random heller, påminner om varandra, oftast frammana nån kollektiv eller gemensamt subjektiv känsla. Och vissa ingredienser brukar ingå. Konstigt onåm med inte speglar nånting fundamentalt.

[Hubert]

Vetenskapligt tänkande som vi förstår det är bara typ 200 år gammalt.
På vilket sätt vidgades människors värld av t ex de gamla egyptiska, grekiska och romerska myterna? Har världen idag nån annan glädje av dem annat än som intressanta krumelurer. Min favoritgud Poseidon lockar mig inte att offra för en trygg seglats. Hade jag levt då och varit troende - ja, då hade jag nog gjort det.

Det vetenskapliga tänkandet klarar sig utan fantasi.
Önskar man se praktiska resultat av vetenskapliga rön, jag då behövs fantasi.
Fantasi i form av t ex sf har fått näring av vetenskapligt tänkande.
Jag gissar att båda befruktar varandra, om nån önskar det. Var för sig har de inget med varandra att göra.

Förmågan att fantisera - som jag ser är en sida av att tänka mytologiskt - har vi kvar och ger frukt men har väl aldrig vidgat vår värld?
Förmågan att tänka vetenskapligt har gjort att vår värld har vuxit enormt.

Människor har alltid fantiserat. Även nu för tiden. Det är en del av vår mänskliga tillvaron. Den som gör oss till dem vi är?

Vetenskapligt tänkande klarar sig inte utan fantasi. Fantasi handlar inte bara om att tänka mytologiskt. Det handlar också om att kunna dra ut linjerna från det som är kända fakta idag gentemot framtida möjligheter.

Fanrasi + logiskt och vetenskapligt tänkande är en vinnande kombination, som öppnar våra sinnen mot oändligheten och framtiden.

[Pilatus]

På vilket sätt vidgades människors värld av t ex de gamla egyptiska, grekiska och romerska myterna? Har världen idag nån annan glädje av dem annat än som intressanta krumelurer. Min favoritgud Poseidon lockar mig inte att offra för en trygg seglats. Hade jag levt då och varit troende - ja, då hade jag nog gjort det.

Albert Camus skrev Myten om Sisyfos som en essä där han tolkar Sisyfos som en symbol för människans kamp i en till synes meningslös värld. Sisyfos är dömd att rulla en sten uppför ett berg, bara för att se den rulla ner igen. Men Camus vänder på perspektivet:
"Man måste tänka sig Sisyfos lycklig."
För Camus handlar det om att skapa mening i det meningslösa. Det är inte uppgiften i sig som definierar oss, utan hur vi förhåller oss till den.

[Vega]

På vilket sätt vidgades människors värld av t ex de gamla egyptiska, grekiska och romerska myterna? Har världen idag nån annan glädje av dem annat än som intressanta krumelurer. Min favoritgud Poseidon lockar mig inte att offra för en trygg seglats. Hade jag levt då och varit troende - ja, då hade jag nog gjort det.

Albert Camus skrev Myten om Sisyfos som en essä där han tolkar Sisyfos som en symbol för människans kamp i en till synes meningslös värld. Sisyfos är dömd att rulla en sten uppför ett berg, bara för att se den rulla ner igen. Men Camus vänder på perspektivet:
"Man måste tänka sig Sisyfos lycklig."
För Camus handlar det om att skapa mening i det meningslösa. Det är inte uppgiften i sig som definierar oss, utan hur vi förhåller oss till den.

Bra skrivet!!

[Hubert]

Gudarnas avsikt med Sisyfos straff var att de visste, visste att han kommer att lida - om inte annat så av leda.
Camus ville imponera på den bildade franska överklassen och fick den att tro att det är de där nere som sliter i monotona arbeten som själva i sin monotoni får göra monotonin intressant. Eller?

På vilket sätt vidgades människors värld av t ex de gamla egyptiska, grekiska och romerska myterna? Har världen idag nån annan glädje av dem annat än som intressanta krumelurer. Min favoritgud Poseidon lockar mig inte att offra för en trygg seglats. Hade jag levt då och varit troende - ja, då hade jag nog gjort det.

Albert Camus skrev Myten om Sisyfos som en essä där han tolkar Sisyfos som en symbol för människans kamp i en till synes meningslös värld. Sisyfos är dömd att rulla en sten uppför ett berg, bara för att se den rulla ner igen. Men Camus vänder på perspektivet:
"Man måste tänka sig Sisyfos lycklig."
För Camus handlar det om att skapa mening i det meningslösa. Det är inte uppgiften i sig som definierar oss, utan hur vi förhåller oss till den.

[Vega]

Gudarnas avsikt med Sisyfos straff var att de visste, visste att han kommer att lida - om inte annat så av leda.
Camus ville imponera på den bildade franska överklassen och fick den att tro att det är de där nere som sliter i monotona arbeten som själva i sin monotoni får göra monotonin intressant. Eller?

Jag har inte läst boken. Men folk älskar att förenkla meningen med livet. Tusen människor kan arbeta med samma sak av tusen olika anledningar. Ju värre jobb, desto bättre anledning?

[Pilatus]

Gudarnas avsikt med Sisyfos straff var att de visste, visste att han kommer att lida - om inte annat så av leda.
Camus ville imponera på den bildade franska överklassen och fick den att tro att det är de där nere som sliter i monotona arbeten som själva i sin monotoni får göra monotonin intressant. Eller?

På vilket sätt vidgades människors värld av t ex de gamla egyptiska, grekiska och romerska myterna? Har världen idag nån annan glädje av dem annat än som intressanta krumelurer. Min favoritgud Poseidon lockar mig inte att offra för en trygg seglats. Hade jag levt då och varit troende - ja, då hade jag nog gjort det.

Albert Camus skrev Myten om Sisyfos som en essä där han tolkar Sisyfos som en symbol för människans kamp i en till synes meningslös värld. Sisyfos är dömd att rulla en sten uppför ett berg, bara för att se den rulla ner igen. Men Camus vänder på perspektivet:
"Man måste tänka sig Sisyfos lycklig."
För Camus handlar det om att skapa mening i det meningslösa. Det är inte uppgiften i sig som definierar oss, utan hur vi förhåller oss till den.

I mytens ursprung straffades Sisyfos av gudarna för att han gång på gång trotsade deras makt och försökte överlista döden. Camus ville kanske helt enkelt formulera ett sätt att leva trots att världen kan kännas meningslös. Allt i existentialistisk anda. Ungefär som den tröstlösa väntan på Godot. Jag tror att Samuel Beckett fann beröringspunkter, som det absurda i människans oförmåga (?) att finna mening i en meningslös värld.

[Hubert]

Ja, allt beror på begreppet meningslös, eller?
På Camus tid, kanske t o m idag, ser vissa människor tillvaron som meningslös om inte gudar/Gud har en en avsikt med den.
Den myten hämmar oss. Vidgar inte vår värld.
En kul grej med Godot som aldrig kommer med förlösningen så skrev Honoré de Balzac 1840 pjäsen Affärsmannen vars slutkläm är att Godeau - som förblir dold - löser alla problem.

Gudarnas avsikt med Sisyfos straff var att de visste, visste att han kommer att lida - om inte annat så av leda.
Camus ville imponera på den bildade franska överklassen och fick den att tro att det är de där nere som sliter i monotona arbeten som själva i sin monotoni får göra monotonin intressant. Eller?

Albert Camus skrev Myten om Sisyfos som en essä där han tolkar Sisyfos som en symbol för människans kamp i en till synes meningslös värld. Sisyfos är dömd att rulla en sten uppför ett berg, bara för att se den rulla ner igen. Men Camus vänder på perspektivet:
"Man måste tänka sig Sisyfos lycklig."
För Camus handlar det om att skapa mening i det meningslösa. Det är inte uppgiften i sig som definierar oss, utan hur vi förhåller oss till den.

I mytens ursprung straffades Sisyfos av gudarna för att han gång på gång trotsade deras makt och försökte överlista döden. Camus ville kanske helt enkelt formulera ett sätt att leva trots att världen kan kännas meningslös. Allt i existentialistisk anda. Ungefär som den tröstlösa väntan på Godot. Jag tror att Samuel Beckett fann beröringspunkter, som det absurda i människans oförmåga (?) att finna mening i en meningslös värld.

[Algotezza]

Ja, allt beror på begreppet meningslös, eller?
På Camus tid, kanske t o m idag, ser vissa människor tillvaron som meningslös om inte gudar/Gud har en en avsikt med den.
Den myten hämmar oss. Vidgar inte vår värld.
En kul grej med Godot som aldrig kommer med förlösningen så skrev Honoré de Balzac 1840 pjäsen Affärsmannen vars slutkläm är att Godeau - som förblir dold - löser alla problem.

Gudarnas avsikt med Sisyfos straff var att de visste, visste att han kommer att lida - om inte annat så av leda.
Camus ville imponera på den bildade franska överklassen och fick den att tro att det är de där nere som sliter i monotona arbeten som själva i sin monotoni får göra monotonin intressant. Eller?

I mytens ursprung straffades Sisyfos av gudarna för att han gång på gång trotsade deras makt och försökte överlista döden. Camus ville kanske helt enkelt formulera ett sätt att leva trots att världen kan kännas meningslös. Allt i existentialistisk anda. Ungefär som den tröstlösa väntan på Godot. Jag tror att Samuel Beckett fann beröringspunkter, som det absurda i människans oförmåga (?) att finna mening i en meningslös värld.

Med eller utan gudar kan tillvaron kännas meningslös. Med en Gud som straffar om man inte tror på rätt sätt, kan tillvaron kännas rätt meningslös. Med enbart fakta kan livet kännas rätt meningslöst, ty fakta i sig innebär ingen värdering, de varken ger eller tar bort något värde. Av vara följer ej bör.

Livet i dess helhet är vi bara utkastade i och det har väl ingen annan mening än att det just nu finns och att vi just nu lever. Däremot kan delar av livet kännas meningsfulla: att syssla med det som ger en själv och andra glädje.

Världen har naturligtvis den storlek den har. Den blir inte större eller mindre vare sig via vetenskapliga fakta eller myter. Man plockar ihop det i sin världsbild som man själv har glädje eller nytta av. Fakta, myter...

[Hubert]

Å andra sidan:
Den tidiga arbetarrörelsen i Sverige gav arbetarna kraft och värdighet i medvetandet om det är de som skapar värde, ekonomiskt värde.
Alla kroppsarbeten var för det mesta hårda, tärande och monotona.
Meningen med dem var att de försörjde familjen och byggde samhället.
Som du beskriver Camus ("i existentialistisk anda") var klasstänkandet sekundärt.
Arbetarrörelsen satte sig inte ner inte och väntade på Godot.

Gudarnas avsikt med Sisyfos straff var att de visste, visste att han kommer att lida - om inte annat så av leda.
Camus ville imponera på den bildade franska överklassen och fick den att tro att det är de där nere som sliter i monotona arbeten som själva i sin monotoni får göra monotonin intressant. Eller?

Albert Camus skrev Myten om Sisyfos som en essä där han tolkar Sisyfos som en symbol för människans kamp i en till synes meningslös värld. Sisyfos är dömd att rulla en sten uppför ett berg, bara för att se den rulla ner igen. Men Camus vänder på perspektivet:
"Man måste tänka sig Sisyfos lycklig."
För Camus handlar det om att skapa mening i det meningslösa. Det är inte uppgiften i sig som definierar oss, utan hur vi förhåller oss till den.

I mytens ursprung straffades Sisyfos av gudarna för att han gång på gång trotsade deras makt och försökte överlista döden. Camus ville kanske helt enkelt formulera ett sätt att leva trots att världen kan kännas meningslös. Allt i existentialistisk anda. Ungefär som den tröstlösa väntan på Godot. Jag tror att Samuel Beckett fann beröringspunkter, som det absurda i människans oförmåga (?) att finna mening i en meningslös värld.

[Hubert]

Det är värre än så - "Gud som straffar om man inte tror på rätt sätt" - Guds allomvittnade kärlek är villkorad: Om du inte älskar mig, så får du se på fan!

Ja, allt beror på begreppet meningslös, eller?
På Camus tid, kanske t o m idag, ser vissa människor tillvaron som meningslös om inte gudar/Gud har en en avsikt med den.
Den myten hämmar oss. Vidgar inte vår värld.
En kul grej med Godot som aldrig kommer med förlösningen så skrev Honoré de Balzac 1840 pjäsen Affärsmannen vars slutkläm är att Godeau - som förblir dold - löser alla problem.

I mytens ursprung straffades Sisyfos av gudarna för att han gång på gång trotsade deras makt och försökte överlista döden. Camus ville kanske helt enkelt formulera ett sätt att leva trots att världen kan kännas meningslös. Allt i existentialistisk anda. Ungefär som den tröstlösa väntan på Godot. Jag tror att Samuel Beckett fann beröringspunkter, som det absurda i människans oförmåga (?) att finna mening i en meningslös värld.

Med eller utan gudar kan tillvaron kännas meningslös. Med en Gud som straffar om man inte tror på rätt sätt, kan tillvaron kännas rätt meningslös. Med enbart fakta kan livet kännas rätt meningslöst, ty fakta i sig innebär ingen värdering, de varken ger eller tar bort något värde. Av vara följer ej bör.

Livet i dess helhet är vi bara utkastade i och det har väl ingen annan mening än att det just nu finns och att vi just nu lever. Däremot kan delar av livet kännas meningsfulla: att syssla med det som ger en själv och andra glädje.

Världen har naturligtvis den storlek den har. Den blir inte större eller mindre vare sig via vetenskapliga fakta eller myter. Man plockar ihop det i sin världsbild som man själv har glädje eller nytta av. Fakta, myter...

[Algotezza]

Det är värre än så - "Gud som straffar om man inte tror på rätt sätt" - Guds allomvittnade kärlek är villkorad: Om du inte älskar mig, så får du se på fan!

Ja, allt beror på begreppet meningslös, eller?
På Camus tid, kanske t o m idag, ser vissa människor tillvaron som meningslös om inte gudar/Gud har en en avsikt med den.
Den myten hämmar oss. Vidgar inte vår värld.
En kul grej med Godot som aldrig kommer med förlösningen så skrev Honoré de Balzac 1840 pjäsen Affärsmannen vars slutkläm är att Godeau - som förblir dold - löser alla problem.

Med eller utan gudar kan tillvaron kännas meningslös. Med en Gud som straffar om man inte tror på rätt sätt, kan tillvaron kännas rätt meningslös. Med enbart fakta kan livet kännas rätt meningslöst, ty fakta i sig innebär ingen värdering, de varken ger eller tar bort något värde. Av vara följer ej bör.

Livet i dess helhet är vi bara utkastade i och det har väl ingen annan mening än att det just nu finns och att vi just nu lever. Däremot kan delar av livet kännas meningsfulla: att syssla med det som ger en själv och andra glädje.

Världen har naturligtvis den storlek den har. Den blir inte större eller mindre vare sig via vetenskapliga fakta eller myter. Man plockar ihop det i sin världsbild som man själv har glädje eller nytta av. Fakta, myter...

Villkoret för att slippa helvetet är att tro att Gud i mänsklig gestalt, Jesus, dog för människornas synder, för tror man det blir man enligt traditionell kristen tro befriad från synd och blir förlåten. Människan är så syndig att hon inte av egen kraft kan komma från helvetet och nå himlen. I alla andra religioner fixar människan själv sin frälsning, moksha, Nirvana, genom att följa regler, ritual och andliga tekniker. Det enda som krävs enligt kristen tro är att just tro på Jesu offerdöd.

Dubbla kärleksbudet finns men det är människan för svag för att leva upp till. Bara tron kan rädda henne.

[Algotezza]

För egen del kan jag i fantasin tro på vad som helst men i praktiken är jag utan tro.

Jag gillar tankeexperiment.

[Hubert]

Kanske det, men faktum kvarstår: Guds budskap är: Jag älskar dig, men om du inte älskar Mig så får du se på fan!
Fråga vilken frikyrkopastor som helst!

Det är värre än så - "Gud som straffar om man inte tror på rätt sätt" - Guds allomvittnade kärlek är villkorad: Om du inte älskar mig, så får du se på fan!

Med eller utan gudar kan tillvaron kännas meningslös. Med en Gud som straffar om man inte tror på rätt sätt, kan tillvaron kännas rätt meningslös. Med enbart fakta kan livet kännas rätt meningslöst, ty fakta i sig innebär ingen värdering, de varken ger eller tar bort något värde. Av vara följer ej bör.

Livet i dess helhet är vi bara utkastade i och det har väl ingen annan mening än att det just nu finns och att vi just nu lever. Däremot kan delar av livet kännas meningsfulla: att syssla med det som ger en själv och andra glädje.

Världen har naturligtvis den storlek den har. Den blir inte större eller mindre vare sig via vetenskapliga fakta eller myter. Man plockar ihop det i sin världsbild som man själv har glädje eller nytta av. Fakta, myter...

Villkoret för att slippa helvetet är att tro att Gud i mänsklig gestalt, Jesus, dog för människornas synder, för tror man det blir man enligt traditionell kristen tro befriad från synd och blir förlåten. Människan är så syndig att hon inte av egen kraft kan komma från helvetet och nå himlen. I alla andra religioner fixar människan själv sin frälsning, moksha, Nirvana, genom att följa regler, ritual och andliga tekniker. Det enda som krävs enligt kristen tro är att just tro på Jesu offerdöd.

Dubbla kärleksbudet finns men det är människan för svag för att leva upp till. Bara tron kan rädda henne.