Kommer rättvisa skipas?

[hakkapeliitta]

Skrev lite slarvigt inlägget.
Började med familjen, tror inte den går att ha som utgångspunkt utan snarare är kärnfamiljen produkt av det borgerliga samhället.
Jag tror människan alltid har levt i flock men vilka mekanismer gör att den enskilda grupp blir stam, vad avgör att stammen blir klan och slutligen en nation?

Anders favorit Bourdieu beskriver endast grupperingens mekanismer inom en redan färdig sammanslutning.

[Pilatus]

Skrev lite slarvigt inlägget.
Började med familjen, tror inte den går att ha som utgångspunkt utan snarare är kärnfamiljen produkt av det borgerliga samhället.
Jag tror människan alltid har levt i flock men vilka mekanismer gör att den enskilda grupp blir stam, vad avgör att stammen blir klan och slutligen en nation?

Anders favorit Bourdieu beskriver endast grupperingens mekanismer inom en redan färdig sammanslutning.

Jägare och samlare sägs ha haft separerande uppgifter där männen var ute på jakt. Styrkemätningar, skicklighet med kastvapen. Någon ledde gruppen. Alfahannar tar först, kvinnor samlar örter, svampar, frukter och vad som finns ätbart. En slags primitiv ordning man bär med sig från tidigare stadier av högre primater. Kanske lever man mestadels i grupp, men som par tidvis. Smärre konflikter med andra grupper. Viss typ av skelettskador från vapen.

Senare avgör väl tillväxten av människor och konkurrens om bästa platser och fiskrika vatten, vilt mm. Språk utvecklas, enklare former av rättsordning. Antagligen inga större språng. Allt rullar på.

[Vega]

Är det egentligen någon skillnad på hur, en person blir dominant, och på hur en nation blir dominant?

[Pilatus]

Är det egentligen någon skillnad på hur, en person blir dominant, och på hur en nation blir dominant?

En person som blir dominant på grund av sina egenskaper att få andra med sig skiljer sig förstås från en stat som är aggressiv och utvecklad i stridskonst. Jag tror det är svårt att jämföra på något bra sätt.

[Vega]

En nation överlever ett människoliv. Oavsett gränser så är det sammanhållningen/samhörigheten som folk behöver. För att ett samhälle skall utvecklas så behövs en känsla av trygghet och förutsägbarhet.

Har inte Sverige dåligt ledarskap? När jag tänker på en chef i Sverige, då tänker jag att företaget måste ju ha en chef, inte för att det är viktigt utan för att någon måste misslyckas, vi måste bara minimera skadorna, så det bästa är ju om chefen är inkompetent.

[Algotezza]

En nation överlever ett människoliv. Oavsett gränser så är det sammanhållningen/samhörigheten som folk behöver. För att ett samhälle skall utvecklas så behövs en känsla av trygghet och förutsägbarhet.

Har inte Sverige dåligt ledarskap? När jag tänker på en chef i Sverige, då tänker jag att företaget måste ju ha en chef, inte för att det är viktigt utan för att någon måste misslyckas, vi måste bara minimera skadorna, så det bästa är ju om chefen är inkompetent.

Tillit till samhällets institutioner är det som håller ihop samhället. Därvä tilliten brister blir det sprickor i bygget. Tilliten försvinner lätt men tar lång tid att bygga upp.

[hakkapeliitta]

Senare avgör väl tillväxten av människor och konkurrens om bästa platser och fiskrika vatten, vilt mm. Språk utvecklas, enklare former av rättsordning. Antagligen inga större språng. Allt rullar på.

Är nog så att det inte finns något speciellt revolutionärt mellan övergångarna utan allt skedde stillsamt av praktiska skäl.

Men en annan fråga som sysselsätter mig är strider mellan klaner under senmedeltiden.
Vissa hövdingar kunde göra anspråk på andras landområde med rätt taskiga motiveringar.
Hövdingen Wilhelm Erövraren var normander (tidig 1000-tal, faktiskt ättling till vikingar) som tyckte att öriket England (har för mig att England på den tiden kallades nåt annat) var hans egendom
Han verkar inte ens ha någon historisk koppling till England eller vettig motivering till att anfalla England. Så rättskipningen på den tiden verkar ha varit den starkes rätt helt enkelt. Ett kriminellt banditgäng skulle man väl idag kalla dem, dåtidens HA.

[Smisk]

Jag tror på Gud för att han är garanten för rättvisa.. Då säger de flesta: livet är inte rättvist.. Då säger jag: jag tror på rättvisa i nästa liv, om det ska krävas ett nytt liv för det..

Kant hade väl ett liknande argument där han verkar menat att vi inte kan veta om Gud existerar men av moraliska skäl bör tro på Gud för rättvisans skull. Livet "är" inte rättvist, men "bör vara det" och goda intentioner är det enda vi kan veta måste ha moraliskt gott värde så vi "måste önska att livet bör vara rättvist".

Vi kan alltså inte förklara Guds existens med erfarenhet eller intellektet (empiriskt eller analytiskt) men bör av praktiska och moraliska (värdemässiga) skäl tro på Gud.

För att det högsta goda ska vara möjligt måste det finnas:

En moralisk ordning i universum.
En rättvis fördelning av lycka.
En instans som garanterar rättvisan över tid.

Från detta drar Kant slutsatsen att vi behöver tro på Gud, inte för kunskapens skull, utan för moralens skull.

Jag tolkar det som att Kant har samma tankegång här som han har för "allt annat av värde", alltså samma tankar om han har inför hur vi "bör leva". Vi bör leva som troende men vi bör välja tro medvetna om att vi inte kan veta. (Som i Kierkegaard).

[Vega]

Jag tror på Gud för att han är garanten för rättvisa.. Då säger de flesta: livet är inte rättvist.. Då säger jag: jag tror på rättvisa i nästa liv, om det ska krävas ett nytt liv för det..

Kant hade väl ett liknande argument där han verkar menat att vi inte kan veta om Gud existerar men av moraliska skäl bör tro på Gud för rättvisans skull. Livet "är" inte rättvist, men "bör vara det" och goda intentioner är det enda vi kan veta måste ha moraliskt gott värde så vi "måste önska att livet bör vara rättvist".

Vi kan alltså inte förklara Guds existens med erfarenhet eller intellektet (empiriskt eller analytiskt) men bör av praktiska och moraliska (värdemässiga) skäl tro på Gud.

För att det högsta goda ska vara möjligt måste det finnas:

En moralisk ordning i universum.
En rättvis fördelning av lycka.
En instans som garanterar rättvisan över tid.

Från detta drar Kant slutsatsen att vi behöver tro på Gud, inte för kunskapens skull, utan för moralens skull.

Jag tolkar det som att Kant har samma tankegång här som han har för "allt annat av värde", alltså samma tankar om han har inför hur vi "bör leva". Vi bör leva som troende men vi bör välja tro medvetna om att vi inte kan veta. (Som i Kierkegaard).

Det enda som krävs, som jag ser det, för att vi ska kunna skilja ont från gott är inte Gud, utan att det finns en sanning. Om man vill ha generell rättvisa så behövs Gud, men jag kan nöja mig med sanningen..

[Smisk]

Det enda som krävs, som jag ser det, för att vi ska kunna skilja ont från gott är inte Gud, utan att det finns en sanning. Om man vill ha generell rättvisa så behövs Gud, men jag kan nöja mig med sanningen..

Kan du utveckla vad du menar med sanning?

Sanning är ett begrepp vi ofta använder men där vi fyller i det med flera olika begrepp samtidigt. Fakta, sann kunskap, "min sanning som i det som är min grej", autenticitet osv. Ofta fyller man i ordet sanning med saker som både är fakta och värde samtidigt utan att kunna skilja mellan dem när man invänder mot betydelsen av det.

För mig är det viktigt att skilja mellan fakta och värde så om vi säger "sanning" men menar livsfilosofi om värde så säger det precis inget om hur man väljer vilka värden i den?

[xion]

Jag tror på Gud för att han är garanten för rättvisa.. Då säger de flesta: livet är inte rättvist.. Då säger jag: jag tror på rättvisa i nästa liv, om det ska krävas ett nytt liv för det..

Kant hade väl ett liknande argument där han verkar menat att vi inte kan veta om Gud existerar men av moraliska skäl bör tro på Gud för rättvisans skull. Livet "är" inte rättvist, men "bör vara det" och goda intentioner är det enda vi kan veta måste ha moraliskt gott värde så vi "måste önska att livet bör vara rättvist".

Vi kan alltså inte förklara Guds existens med erfarenhet eller intellektet (empiriskt eller analytiskt) men bör av praktiska och moraliska (värdemässiga) skäl tro på Gud.

För att det högsta goda ska vara möjligt måste det finnas:

En moralisk ordning i universum.
En rättvis fördelning av lycka.
En instans som garanterar rättvisan över tid.

Från detta drar Kant slutsatsen att vi behöver tro på Gud, inte för kunskapens skull, utan för moralens skull.

Jag tolkar det som att Kant har samma tankegång här som han har för "allt annat av värde", alltså samma tankar om han har inför hur vi "bör leva". Vi bör leva som troende men vi bör välja tro medvetna om att vi inte kan veta. (Som i Kierkegaard).

Naturen "i sig" har inget intresse för rättvisa.
Därför är rättvisa inget som existerar "i sig".
Rättvisa är en tankekonstruktion som kan upprätthållas av moralregler, lagar eller överenskommelser.
Religion kan vara en grund för moralregler.
Men det finns många religioner.......

[Vega]

Det enda som krävs, som jag ser det, för att vi ska kunna skilja ont från gott är inte Gud, utan att det finns en sanning. Om man vill ha generell rättvisa så behövs Gud, men jag kan nöja mig med sanningen..

Kan du utveckla vad du menar med sanning?

Sanning är ett begrepp vi ofta använder men där vi fyller i det med flera olika begrepp samtidigt. Fakta, sann kunskap, "min sanning som i det som är min grej", autenticitet osv. Ofta fyller man i ordet sanning med saker som både är fakta och värde samtidigt utan att kunna skilja mellan dem när man invänder mot betydelsen av det.

För mig är det viktigt att skilja mellan fakta och värde så om vi säger "sanning" men menar livsfilosofi om värde så säger det precis inget om hur man väljer vilka värden i den?

Exempelvis så kanske man bråkar med någon och så säger den andre: varför säger du så till mig? Och så svarar man: Jag har inte alls sagt så. Många konflikter beror på att folk inbillar sig saker, har vanföreställningar osv.

[Vega]

Poängen är att om alla hade all kunskap, skulle då alla vara överens?

[Algotezza]

Gud garanterar varken det ena eller det andra. Inte ens sin egen existens. Däremot kan tron på Gud garantera ett och annat, för vi kan vara säkra på att tron finns men ej säkra på att Gud finns.

[Pilatus]

Gud garanterar varken det ena eller det andra. Inte ens sin egen existens. Däremot kan tron på Gud garantera ett och annat, för vi kan vara säkra på att tron finns men ej säkra på att Gud finns.

Vi kan även vara säkra på att det faktum att miljarder människor tror på något, inte garanterar förekomsten av övernaturliga väsen. Inte heller någon form av under. Det enda vi kan vara förvissade om är att många människor tror på sina villfarelser. Att dela en viss övertygelse med ett trossamfund fungerar ofta sammanhållande och det ger oss en plats i gruppen.