Kommer rättvisa skipas?

[Anders]

Eftersom den senast utvecklade delen av vår hjärna, prefrontala cortex i stor utsträckning ägnar sig åt relationer till människor i vår omvärld torde sådana begrepp som rättvisa oundvikliga, antingen bra. Det lär handla om relationer, om ett sökande efter en common ground. Självklart inte enkelt definierbar, kanske omöjlig, men därför också så värdefull. Fast mer av en process, en diskussion än ett enkelt värde.

Högre primater förstår principen för distributiv rättvisa. Jag tror även vår hund har en ganska utpräglad känsla för vad som är rätt. Rättvisa uppnås när handlingar följer det kategoriska imperativet, enligt Kant.

Men även om det kategoriska imperativet skulle säga något om rättvisa, allas version är olika. Mest antagligen, om vi skulle kolla i Sverige, dispositioner ärvda från barndomen. Det jag ser som en universell lag skiljer sig antagligen ganska markant från vad de flesta personer född till rikt socialt kapital skulle föreslå. Oavsett om de går entreprenörs eller aktivistvägen. De som bara lever la doce vita frågar sig nog aldrig vad rättvisa är. Rätt underligt att en sadelmakares son inte hade den utblicken.

[Smisk]

Men om vi säger att du har mördat en oskyldig person och att det var ditt fel.. Skulle du inte få ångest då? Är inte det berättigat? Skulle du rationalisera bort det då?

Ja vi är "tvungna att bry oss" menar jag. Våra psyken är gjorda för att lära oss saker som fakta och värde, det jag ibland tänker mig som "var jag är och vad jag bör". Hjärnan kräver fakta och värde, alltså en karta och en kompass som visar var vi är (fakta) och var vi skall (värde, önskvärdhet).

Jag håller alltså med Kant så långt att vi har en speciell plats i världen som vi har tillgång till genom erfarenheten av "världen för oss". Eftersom vi är kvalitativa entiteter och har erfarenheter som är fulla med önskvärda +/- och eftersom tankarna ständigt driver oss att svara på hur vi skall förhålla oss till dessa så måste vi av nödvändighet "välja det önskvärda".

Där har du en liten överblick av min axiologi/värdeteori.

Men själva begreppet rättvisa ser jag som problematiskt men från ett samhällsperspektiv kanske delvis nödvändigt(?).

Vi argumenterar ständigt med rättvisa som måttstock men om man undersöker både argumenten och måttstocken så hamnar kan i kvicksand menar jag.

[Smisk]

Eftersom den senast utvecklade delen av vår hjärna, prefrontala cortex i stor utsträckning ägnar sig åt relationer till människor i vår omvärld torde sådana begrepp som rättvisa oundvikliga, antingen bra. Det lär handla om relationer, om ett sökande efter en common ground. Självklart inte enkelt definierbar, kanske omöjlig, men därför också så värdefull. Fast mer av en process, en diskussion än ett enkelt värde.

Ja precis. Ett perspektiv på det är rättssystemet, vården eller skola där moral krävs och att bestämma vad som är rätt där krävs då dessa områden bygger på det.

Jag minns när jag och min syster var små och vi bråkade om godis och sånt. När morsan hällde upp dricka var det ibland snack om vem som fick mest. Då började hon med "en häller och en väljer". Det tog inte lång tid tills ingen ville hälla eftersom den som valde hade bäst möjligheter. Detta handlade givetvis inte om själva drickan utan om hur man känner att man vill bli behandlad rättvist.
Ett problem är att det finns för många önskvärda saker av ojämförbar kvalitet.

Ofta landar det i en kompromiss av "vid första anblicken värden", det vi kan kalla för en slags pragmatisk kompass som pekar mot det som fungerar i kontexten man är i. Går man utanför den får man skarpa blickar på sig

[Smisk]

Högre primater förstår principen för distributiv rättvisa. Jag tror även vår hund har en ganska utpräglad känsla för vad som är rätt. Rättvisa uppnås när handlingar följer det kategoriska imperativet, enligt Kant.

Enligt Ayn Rand är rättvisa något helt annat Hon verkar ansett sig själv ha rätten att hata Kant för att han inte var rättvis i det.

[xion]

Högre primater förstår principen för distributiv rättvisa. Jag tror även vår hund har en ganska utpräglad känsla för vad som är rätt. Rättvisa uppnås när handlingar följer det kategoriska imperativet, enligt Kant.

Enligt Ayn Rand är rättvisa något helt annat Hon verkar ansett sig själv ha rätten att hata Kant för att han inte var rättvis i det.

Den starkares rätt, är naturens rättvisa.

[Anders]

Högre primater förstår principen för distributiv rättvisa. Jag tror även vår hund har en ganska utpräglad känsla för vad som är rätt. Rättvisa uppnås när handlingar följer det kategoriska imperativet, enligt Kant.

Enligt Ayn Rand är rättvisa något helt annat Hon verkar ansett sig själv ha rätten att hata Kant för att han inte var rättvis i det.

Fattade aldrig riktigt varför hon var så anti Kant då jag läste henne. Men hon verkar inte vara så intresserad av rättvisa överhuvudtaget

[Smisk]

Den starkares rätt, är naturens rättvisa.

Varför skulle det vara mer eller mindre rättvist än något annat?

Naturen som koncept är även det lika trasigt som rättvisan

Husserl invände med att vi ersatt "livsvärlden" (världen för oss och som den framträder i första hand) men en matematisk idealisering. Naturen blir ett system av ekvationer snarare än en värld vi lever i.
Det vi upplever som spontant meningsfullt tappas fort genom vetenskaplig precision. Det vi är inne på i den andra tråden om vetenskap och mening.

Vi börjar med den levda världen, idealiserar, glömmer idealiseringen och säger att idealiseringen är världen.

Vi blandar automatiskt ihop olika aspekter av tillvaron i vår erfarenhet så när vi tänker saker som rättvisa och naturen är bägge saker fyllda med mentala strukturer vi på förhand bär med oss.

Att det förekommer dominans i naturen säger precis inget alls om vad som bör förekomma i naturen eller våra liv. Att tänka så är ett kategori-misstag, ett felslut av är och bör.

[Smisk]

Fattade aldrig riktigt varför hon var så anti Kant då jag läste henne. Men hon verkar inte vara så intresserad av rättvisa överhuvudtaget

Jag har fått uppfattningen att hon varit starkt emot hur moral hanterades i samhället i Ryssland där hon växte upp och Kant fick bli en karikatyr för det hon hatade. Hon verkar inte så intresserad av rättvisa mer än att ens frihet inte får kränkas, vilket jag kan hålla med i.

Jag gillar både Rand och Kant även om Kant är mer genomtänkt och har ett mer intressant djup. Rands fokus på egoism är väl delvis tveksamt men så är väl även Kants insnöande på moral som något som bör hanteras så lagbundet. Jag ser bägge som intressanta och fokuserande på olika aspekter av sina saker.

[Anders]

Eftersom den senast utvecklade delen av vår hjärna, prefrontala cortex i stor utsträckning ägnar sig åt relationer till människor i vår omvärld torde sådana begrepp som rättvisa oundvikliga, antingen bra. Det lär handla om relationer, om ett sökande efter en common ground. Självklart inte enkelt definierbar, kanske omöjlig, men därför också så värdefull. Fast mer av en process, en diskussion än ett enkelt värde.

Ja precis. Ett perspektiv på det är rättssystemet, vården eller skola där moral krävs och att bestämma vad som är rätt där krävs då dessa områden bygger på det.

Jag minns när jag och min syster var små och vi bråkade om godis och sånt. När morsan hällde upp dricka var det ibland snack om vem som fick mest. Då började hon med "en häller och en väljer". Det tog inte lång tid tills ingen ville hälla eftersom den som valde hade bäst möjligheter. Detta handlade givetvis inte om själva drickan utan om hur man känner att man vill bli behandlad rättvist.
Ett problem är att det finns för många önskvärda saker av ojämförbar kvalitet.

Ofta landar det i en kompromiss av "vid första anblicken värden", det vi kan kalla för en slags pragmatisk kompass som pekar mot det som fungerar i kontexten man är i. Går man utanför den får man skarpa blickar på sig

Kant och det kategoriska imperativet, som nömndes ovan skulle ju på nåt vis skapa rättvisa. Som jag läst det kategoriska imperativet var tanken från Kant att man ovanför tycke och smak med förnuftet skulle kunna säga vad som är rätt eller fel.

Men jag ser ingen förnuftsmässigt skillnad mellan en ide om alla ”goods” skall fördelas jämt mellan alla oavsett insats eller att man skall få betalt efter förtjänst. Båda är lika förnuftiga, med olika argumentation.

[Anders]

Fattade aldrig riktigt varför hon var så anti Kant då jag läste henne. Men hon verkar inte vara så intresserad av rättvisa överhuvudtaget

Jag har fått uppfattningen att hon varit starkt emot hur moral hanterades i samhället i Ryssland där hon växte upp och Kant fick bli en karikatyr för det hon hatade. Hon verkar inte så intresserad av rättvisa mer än att ens frihet inte får kränkas, vilket jag kan hålla med i.

Jag gillar både Rand och Kant även om Kant är mer genomtänkt och har ett mer intressant djup. Rands fokus på egoism är väl delvis tveksamt men så är väl även Kants insnöande på moral som något som bör hanteras så lagbundet. Jag ser bägge som intressanta och fokuserande på olika aspekter av sina saker.

Vad jag gillar med Rand är just de första stegen i Objektivismen - som jag inte kan begripa att Kant skulle ha så mycket emot:

1. det som är, är. Det som borde vara är inte det som är
2. Man gör rätt i att som subjekt försöka förstå den objektiva sanningen i olika sakförhållanden.

Sen drar hon alldeles för stora - och egna - slutsatser av vad som då skille vara sant.

Men det har kanske inte så mycket med rättvisa att göra.

[Vega]

Men om vi säger att du har mördat en oskyldig person och att det var ditt fel.. Skulle du inte få ångest då? Är inte det berättigat? Skulle du rationalisera bort det då?

Ja vi är "tvungna att bry oss" menar jag. Våra psyken är gjorda för att lära oss saker som fakta och värde, det jag ibland tänker mig som "var jag är och vad jag bör". Hjärnan kräver fakta och värde, alltså en karta och en kompass som visar var vi är (fakta) och var vi skall (värde, önskvärdhet).

Jag håller alltså med Kant så långt att vi har en speciell plats i världen som vi har tillgång till genom erfarenheten av "världen för oss". Eftersom vi är kvalitativa entiteter och har erfarenheter som är fulla med önskvärda +/- och eftersom tankarna ständigt driver oss att svara på hur vi skall förhålla oss till dessa så måste vi av nödvändighet "välja det önskvärda".

Där har du en liten överblick av min axiologi/värdeteori.

Men själva begreppet rättvisa ser jag som problematiskt men från ett samhällsperspektiv kanske delvis nödvändigt(?).

Vi argumenterar ständigt med rättvisa som måttstock men om man undersöker både argumenten och måttstocken så hamnar kan i kvicksand menar jag.

Kvalitet. Ok. Om jag värdesätter något, så har det som jag värdesätter ett värde. Håller du med om det?

Jag kan säga såhär: Jag bryr mig inte, det är inte min melodi, jag anstränger mig.

[Smisk]

Kant och det kategoriska imperativet, som nömndes ovan skulle ju på nåt vis skapa rättvisa. Som jag läst det kategoriska imperativet var tanken från Kant att man ovanför tycke och smak med förnuftet skulle kunna säga vad som är rätt eller fel.

Men jag ser ingen förnuftsmässigt skillnad mellan en ide om alla ”goods” skall fördelas jämt mellan alla oavsett insats eller att man skall få betalt efter förtjänst. Båda är lika förnuftiga, med olika argumentation.

Ja precis. Förnuftet som en metod att hantera fakta med resonemang och logik kan inte säga oss vad som är värt att leva för eller rätt att göra. Däremot om man har något att utgå ifrån kan man resonera med det.

Rättvisetanken verkar inte gå att bygga med förnuftet eftersom den är helt tom på värde. Den säger inget om vad det är för saker som är önskvärda och vad som gör dem rätt att välja före andra saker.

Varken Kant eller Rand kan ha stöd för deras modell med förnuftet eftersom dem inte i sig kan fylla modellen med värde, det är något vi gör "utanför förnuftet".

[Smisk]

Vad jag gillar med Rand är just de första stegen i Objektivismen - som jag inte kan begripa att Kant skulle ha så mycket emot:

1. det som är, är. Det som borde vara är inte det som är
2. Man gör rätt i att som subjekt försöka förstå den objektiva sanningen i olika sakförhållanden.

Sen drar hon alldeles för stora - och egna - slutsatser av vad som då skille vara sant.

Men det har kanske inte så mycket med rättvisa att göra.

Jag kan tänka att om man är pragmatisk och testar att tänka som dem och "det fungerar i praktiken" så har man en kompass som kan användas och därför har värde. Det är så jag själv tänker, jag använder flera olika saker för att veta vad som är rätt samtidigt som jag är skeptisk till en objektiv sanning och konceptet rättvisa. Jag är även mycket skeptisk till hela projektet av att hitta en fast moral och lutar mig hellre på en mer "spirituell autenticitet" som man kan kalla det. Alltså en Taoistisk hållning till moral som något som följer av att man är äkta mot sin Själ och mår bra, då är man oftast en bra version av den person man är och som måste få ingå i situationer för att dem skall kunna ha värde alls.

[xion]

Om jag hade ett arv att fördela så kulle jag inte fördela detta rättvist utan där det gjorde mest nytta.

[Smisk]

Om jag hade ett arv att fördela så kulle jag inte fördela detta rättvist utan där det gjorde mest nytta.

Rättvisa är inte ett klart begrepp så man kan mycket väl välja att fylla det med att rättvisa är det som gör mest nytta? Nytta för vem, för vad?