I kikaren bryts ljuset så att ett begränsat område av en vy sprids till ett större område på näthinnan. Vi upplever då mer detaljer; högre upplösning, och bilden upplevs förstorad. En utgallring av receptorer skulle (kanske) bara innebära att bilden blev suddigare; minde detaljerad, men att färre detaljer i detta sammanhang inte skulle innebära att bilden blev mindre. Det skulle ungefär se ut som om vi uppförstorade ett foto med en fixerad upplösning.
På det hela taget så verkar det som om vi utifrån måttet på upplösning kan förstora en bild (i hjärnan) så den upplevs större, som i fallet med kikaren. Min poäng: Anledningen till att vi inte kan göra dessa uppförstoringar utan kikaren som hjälpmedel är att de receptorer som är involverade inte kan förse hjärnan med tillräckligt av information för att göra en sådan uppförstoring. Hjärnan försöker också skapa en jämvikt av hela synfältet, vilket kikaren lurar genom att förse hela näthinnan med ett begränsat synfält.
De som är införstådda med olika psykedeliska droger vet kanske att allt som observeras kan zoomas in, och att jämvikten i synfältet inte nödvändigtvis upprätthålls av hjärnan. De aspekter i synfältet som man koncentrerar sig på blir således större och kan fylla hela upplevelsen utan att man använder kikare. Kvalitén på dessa bilder kan dock vara sämre eftersom inzoominingen sker utan att involvera hela näthinnan. Detta informationsbortfall ger oss en liknande bild som den med hologrammet.
Och kanske det inte är helt fel att säga att något blir mindre för att informationen inte räcker till för att en förstoring ska göras. Hjärnan försöker alltid ge oss en optimal bild av våra synintryck, och manipulerar vi inte upplevelsen med en kikare så tas hela synfältet in jämlikt. Men använder vi en kikare så att hjärnan tror att vad vi ser är hela synfältet så används ögats hela kapacitet för att ge oss en så bra bild som möjligt av denna begränsade del.
Rovfågeln kan möjligen göra en liknande inzoomning, och tack vare sin receptionsförmåga så kan den skanna av marken överlägset en människa. Den har således en inbyggt zoomobjektiv eftersom den kan koppla ifrån uppmärksamheten från det totala synfältet och enbart bearbeta informationen från den begränsade delen utan att oviktig information stör upplevelsen. Det är som att ha en kikare fast i stället för att bryta ljuset till ett större område på näthinnan så uppförstoras en liten del på näthinnan utan att perifer - och för stunden ovidkommande - information stör. Den bilden blir visserligen lite suddigare eftersom färre receptorer involveras, men har man bra receptorer från början så är uppförstoringen av vikt för att kunna se vad små detaljer på marken är för något. En ryttlande rovfågel håller sitt huvud i en fix position när den gör denna inzooming, för annars skulle bilden bli skakig.
Hur stort eller smått vi upplever något är alltså relativt i förhållande till vår förmåga att tillgodogöra oss information. Normaltillståndet är en jämvikt av hela synfältet, men genom att begränsa vårt synfält med t.ex. en kikare, så denna information upplevs som hela synfältet, så får vi en uppförstorad bild. Om vi manipulerar hjärnan så den kan zooma in på en begränsad del av näthinnan så får vi också en större bild (tunnelseende), men den blir suddigare. Anledningen till att jag inte kan se ådrorna på lövet på andra sidan gatan är att jag dels inte kan särskilja denna information från övriga intryck (utan droger), och dels att en för liten yta av min näthinna används för att ta emot informationen. Jag kan då använda en kikare för att göra lövet större då den bryter ut informationen från lövet på en större yta av min näthinna, och lövet upplevs större. Storleken på synfältet avgörs till sist av hjärnans bearbetning, men vi kan inte säga att synavstånd är längre eller kortare; det avgörs av varje subjektiv förmåga att mottaga informationen. En rovfågel behöver ingen kikare för att fylla hela sin uppmärksamhet av små detaljer i det totala synfältet.
Men i fallet med stjärnorna så måste det bli omöjligt att se samma detaljer som om vi kunde få om vi gick fram till solen? (Det gäller föresten allt). Från varje punkt av stjärnans yta sprids information i knippen (enligt den klassiska fysiken), och ju längre bort från sin utgångspunkt så sprids informationen ut så att den blir glesare och glesare ju längre bort ifrån stjärnan vi kommer. Om vi inte går runt och samlar ihop all information stjärnan spridit så kan vi inte få tillgång till hela bilden. Även om vi använder en kikare så kommer vi inte närmare stjärnan och kan samla ihop denna information. Min näthinna måste då vara lika stor som det område informationen sprids på. Men om all information genom speglar var riktade åt mitt håll så informationslinjerna blev parallella (och denna information inte bromsades upp), så skulle stjärnan vara lika stor här som där borta. Att den är liten beror bara på att dess information inte når hit. Om så var fallet så skulle vårt solsystem bada i ljus från den avlägsna stjärnan, och vi skulle konstatera att ena halvan av rymden blev ljus. Jag skulle inte se stjärnan utan endast träffas av en oöverskådlig vägg. Det är tur att inte all sådan information inte är tillgänglig, utan sprids ut med avståndet.
Saker är små för det finns annat som fyller ut synfältet runtom. Stjärnor är små för det finns så mycket rymd. Mer information om stjärnorna finns tillgångligt, men inte obegränsat för ett mänskligt öga. Den upplevda storleken är relativ, och en kikare manipulerar upplevelsen så att vi dels tror bilden är hela synfältet, och dels involverar fler receptorer så vi får en högre upplösning.
Det blev visst ingen sammanfattning ändå
Johan
