Kan tänkandet lösas?

[Algotezza]

Tänk om sanningen om tillvaron/verkligheten inte kan fångas i formler eller i en fullkomlig världsbild utan bara som en process över tid? Man vill komma fram till något slutgiltigt, fullkomligt och fulländat. Det Martinus kallar "den eviga världsbilden". Men tänk om den ultimata sanningen inte kan "frysas" till en bild utan är en process över tid...

"Rörelse är livets främsta kännetecken*" och kanske också kännetecken på en levande världsbild...

Kanske... för jag vet inte...


*Martinus.

[Maat]

Om vi ställer frågan...

Om svaret är JA...

Är det något du egentligen... bryr dig om...?
Syftet var väl att ställa frågan... - INTE att få ett svar...

Människor är våldsamt entusiastiska efter att diskutera... - finna svar, däremot är inte speciellt populärt...

[Smisk]

Tänk om sanningen om tillvaron/verkligheten inte kan fångas i formler eller i en fullkomlig världsbild utan bara som en process över tid? Man vill komma fram till något slutgiltigt, fullkomligt och fulländat. Det Martinus kallar "den eviga världsbilden". Men tänk om den ultimata sanningen inte kan "frysas" till en bild utan är en process över tid...

"Rörelse är livets främsta kännetecken*" och kanske också kännetecken på en levande världsbild...

Kanske... för jag vet inte...


*Martinus.

Ja så tänker jag mig det. Det är i linje med Whitehead och även med Buddhism och Vedanta.
Man landar där i en relation mellan vad man inom Buddhismen kallar det relativa och absoluta.
Man talar om Den relativa (eller konventionella) sanningen och den absoluta (eller ultimata) sanningen.
Den relativa förhåller oss till "världen" och den absoluta till hur "verkligheten egentligen är".

Vad jag tänkte mig här i min reflektion är primärt om själva "tänkandet är ett komplett sett".
Eftersom vi inte kan tänka tankar som så att säga räknar ut hur saker är bortom tänkandet utan inom det är låsta till det så är det hur vad Hume kallar för "relationer mellan idéer" fungerar ihop och om dessa då kan vara ändliga i en komplett kedja utan extra detaljer.

Ideer som "allt är process" eller "verklighet kan inte fångas av tankar" eller konceptet av maya pekar bortom tankarnas förmåga att greppa allt.
Vi kan vara intuitiva, ha fler olika typer av tankar och reflektera över medvetandets och verklighetens ontologiska natur på ett sätt som riktar erfarenheten bortom detta mer snäva tänkande.

Men om vi tänker oss ett enkelt tänkande, ett rationellt intellektuellt, så verkar det inte helt orimligt att det kan vara ett komplett set.
Med andra ord, alla meningsfulla tankar kan räknas ut och förhållas till varandra med en super-AI om vi tänker oss en för oss oändlig kapacitet, hastighet och lång tid?

Det filosofiskt intressanta med reflektionen tycker jag kan vara att få nya tankar och klarhet i tänkandets gränser och natur. En filosofisk grundtanke.

[Anders]

Om vi ställer frågan...

Om svaret är JA...

Är det något du egentligen... bryr dig om...?
Syftet var väl att ställa frågan... - INTE att få ett svar...

Människor är våldsamt entusiastiska efter att diskutera... - finna svar, däremot är inte speciellt populärt...

Då är det ju slutsnackat

[David H]

Tänk om sanningen om tillvaron/verkligheten inte kan fångas i formler eller i en fullkomlig världsbild utan bara som en process över tid? Man vill komma fram till något slutgiltigt, fullkomligt och fulländat. Det Martinus kallar "den eviga världsbilden". Men tänk om den ultimata sanningen inte kan "frysas" till en bild utan är en process över tid...

"Rörelse är livets främsta kännetecken*" och kanske också kännetecken på en levande världsbild...

Kanske... för jag vet inte...


*Martinus.

Låter rimligt att den ultimata sanningen inte kan frysas, men tänk om vi i den hittar ett dynamiskt återkommande mönster?

Jag tror att vi mycket väl kan hamna i verkliga Truman show-situationer. Kanske är det inte fråga om någon ultimat sanning. Men situationer då man så att säga löser en kod, och hittar en nyckel ut från världen man befinner sig i, för att kunna äntra en annan (så som Buddhismens Nirvana).

[Pilatus]

Tänk om sanningen om tillvaron/verkligheten inte kan fångas i formler eller i en fullkomlig världsbild utan bara som en process över tid? Man vill komma fram till något slutgiltigt, fullkomligt och fulländat. Det Martinus kallar "den eviga världsbilden". Men tänk om den ultimata sanningen inte kan "frysas" till en bild utan är en process över tid...

"Rörelse är livets främsta kännetecken*" och kanske också kännetecken på en levande världsbild...

Kanske... för jag vet inte...
*Martinus.

Låter rimligt att den ultimata sanningen inte kan frysas, men tänk om vi i den hittar ett dynamiskt återkommande mönster?

Jag tror att vi mycket väl kan hamna i verkliga Truman show-situationer. Kanske är det inte fråga om någon ultimat sanning. Men situationer då man så att säga löser en kod, och hittar en nyckel ut från världen man befinner sig i, för att kunna äntra en annan (så som Buddhismens Nirvana).

Jag läste för ett par år sedan om ett försök att nå absolut stillhet vid 0 kelvin – men rörelsen upphörde inte. Det kvarstod en kvantmekanisk rörelse, zero‑point motion. Heisenberg belyste detta med sin osäkerhetsprincip, en partikel kan inte vara helt stilla, dess momentum skulle då vara exakt noll och dess position vara bestämd. Det medger inte kvantmekaniken.

Ontologiska frågor om universums natur och storlek är inte heller möjliga att fastställa. Men det utesluter inte kunskap. Vi har en ganska hygglig bild av det kända universum i dess transparenta fas.

[David H]

Jag läste för ett par år sedan om ett försök att nå absolut stillhet vid 0 kelvin – men rörelsen upphörde inte. Det kvarstod en kvantmekanisk rörelse, zero‑point motion. Heisenberg belyste detta med sin osäkerhetsprincip, en partikel kan inte vara helt stilla, dess momentum skulle då vara exakt noll och dess position vara bestämd. Det medger inte kvantmekaniken.

Ontologiska frågor om universums natur och storlek är inte heller möjliga att fastställa. Men det utesluter inte kunskap. Vi har en ganska hygglig bild av det kända universum i dess transparenta fas.

Påminner mig om denna beskrivning som jag gillar:

Under alla förhållanden kommer naturens lagbundenhet även på mikronivån till uttryck som lagbundna statistiska sannolikheter, vilka på makronivån ger sig tillkänna som omutliga orsaks-verkans-relationer av klassisk typ.

Empirisk kunskap vilar ytterst på vana (vi har studerat och noterat korrelationer), en idé om kausalitet, och tillit till den idén.

Så länge vi håller oss till makronivån fungerar detta i princip fläckfritt. Det fungerar och vi behöver aldrig känna nån orsak till tvivel.

Det är först när vi nördar ner oss på mikronivån som det börjar uppstå oklarheter, eller alternativt meta-makronivå (det som är bortom det kända universum)

[Pilatus]

Påminner mig om denna beskrivning som jag gillar:

Under alla förhållanden kommer naturens lagbundenhet även på mikronivån till uttryck som lagbundna statistiska sannolikheter, vilka på makronivån ger sig tillkänna som omutliga orsaks-verkans-relationer av klassisk typ.

Jag håller med, det ger oss en trygg bild av världen. Men kausalitet är inte nödvändigtvis förenlig med vår världssyn, den kan upplevas som litet mer bedräglig. På kvantnivå kan en laddad partikel som bryter en DNA‑länk orsaka stor skada. Kausalitet ger lagbundenhet, men inte så mycket är förutsägbart (t ex vädret) och inte allt är stabilt, konsekvenser är inte alltid linjärt proportionella mot sin orsak och det finns stora händelser i världen som verkligen inte upplevs som meningsfulla (ständiga haverier i konflikthantering). Determinism är en psykologisk modell.

[Maat]

[quote="Anders"][quote="Maat"]Om vi ställer frågan...

Om svaret är JA...

Är det något du egentligen... bryr dig om...?
Syftet var väl att ställa frågan... - INTE att få ett svar...

Människor är våldsamt entusiastiska efter att diskutera... - finna svar, däremot är inte speciellt populärt...[/quote]
Då är det ju slutsnackat[/quote]

Precis...
Det tog tid för mig att helt inse detta, men numera bryr jag mig inte så mycket om människors frågor, då jag insett att de inte menar allvar med sin fråga.

Och det får konsekvenser...

Jag var lite förvånad över hur ofta någon blev tvärtyst efter att jag förklarat saker för dem - nu inser jag att det berodde på att det inte fanns något att säga.

Det där väcker frågor om vad det är för drivkrafter som styr mänskligheten.
Är allt bråk och alla debatt vi ser dagligen i själva verket människor som njuter storligen av bråket och munhuggandet"?

Och är mänskligheten i så fall helt "vriden"?

Tja, baserat på vad man pysslar med och hur världen ser ut... - så är "vriden" mycket vänligt sagt.

Förövrigt ligger allt tänkande, all kunskap, alla frågor och alla svar, i de enkla orden - Allt är en del av allt och påverkar och påverkas av allt-.

Om någon har lust... att "tänka" på vad det betyder, är högst... tvivelaktigt.

[Algotezza]

Som jag ser det finns det bara en vettig och normal person i vår vridna, mer eller mindre galna värld, nämligen jag själv. Jag är alltings mått.

[unik]

Som jag ser det finns det bara en vettig och normal person i vår vridna, mer eller mindre galna värld, nämligen jag själv. Jag är alltings mått.

Precis så

[Pilatus]

Tänk om sanningen om tillvaron/verkligheten inte kan fångas i formler eller i en fullkomlig världsbild utan bara som en process över tid?

Det finns ingen sanning om tillvaron. Formler finns det många, några är sanna. Det finns antaganden som är välgrundade om vår världsbild. T ex om entropin som ör en kosmologisk process om universums födelse och död. Universum har en början och ett mycket kyligt slut. Ett kontingent universum som jag beskriver det är alltså ett universum som: inte existerar av logisk nödvändighet, det har en början, det kan upphöra och det är inte evigt eller självexisterande.

[Pilatus]

Som jag ser det finns det bara en vettig och normal person i vår vridna, mer eller mindre galna värld, nämligen jag själv. Jag är alltings mått.

Precis så

Det skulle vara trevligt om du började skriva något som har med filosofi att göra.

[xion]

Som jag ser det finns det bara en vettig och normal person i vår vridna, mer eller mindre galna värld, nämligen jag själv. Jag är alltings mått.

Jag kommer att tänka på Dan Anderssons mest kända dikt...
...det jag älskar det är bortom och fördolt i dunket fjärran
men min rätta väg är hög och underbar
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför herran;
Tag all Jorden bort - jag äga vill vad ingen ingen har.

Ja, kanske vore det bästa att Gud sopade rent så att "vi" fick börja om från början igen.

[Pilatus]

Som jag ser det finns det bara en vettig och normal person i vår vridna, mer eller mindre galna värld, nämligen jag själv. Jag är alltings mått.

Jag kommer att tänka på Dan Anderssons mest kända dikt...
...det jag älskar det är bortom och fördolt i dunket fjärran
men min rätta väg är hög och underbar
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför herran;
Tag all Jorden bort - jag äga vill vad ingen ingen har.

Ja, kanske vore det bästa att Gud sopade rent så att "vi" fick börja om från början igen.

Om Gud har litet tålamod så löser sig det problemet av sig själv som jag nämnde, att universum är kontingent.