Subjektiv tid, ett tidsfönster i den objektiva kontinuiteten

[ChristianE]

Jag förstår ej vad du är ute efter eller vad du frågar om.

Min frågeställning gäller inte personlig identitet eller någon form av metafysisk återfödelse, utan den fenomenologiska relationen mellan subjektiv tid och uppkomsten av medvetande som emergent fenomen. Utgångspunkten är att subjektiv tid endast existerar i närvaro av ett medvetet subjekt. När medvetandet upphör vid döden upphör även subjektiv tid, vilket innebär att det inte kan finnas någon subjektivt upplevd tidsutsträckning mellan ett medvetandes slut och ett eventuellt nytt medvetandes början.

När jag läser det här kommer jag att tänka på Epikuros: "där döden finns finns inte vi och där vi finns finns inte döden"

Givet ett universum med oändlig tid och oändligt många fysikaliska och kemiska processer som potentiellt kan ge upphov till medvetna organismer, är sannolikheten för att medvetande uppstår fler än en gång hög. Om ett nytt medvetande uppstår någonstans i universum, inträffar detta subjektivt i nästa ögonblick, eftersom subjektiv tid inte existerar i frånvaro av medvetande. Frågan gäller därför om denna fenomenologiska kontinuitet är en nödvändig följd av att subjektiv tid inte kan ha ett gap.

Även med oändlig tid är sannolikheten större för en gång än för fler. Däremot ökar sannolikheten för fler gånger om det skett en gång.

Om oändlig tid redan passerat så är våra medvetanden med stor sannolikhet inte de första.

[Vertumnus]

Vad betyder det att något, tid eller medvetande, kallas "atomära"? Uppbyggda av mindre beståndsdelar eller?

Atom kommer från grekiskan och betyder odelbar eller minsta beståndsdel. Det har samma betydelse som ordet individ vilket också betyder odelbar (in-divid), men som istället är hämtat från latinet.

Vi har också det här begreppet atomisering vilket innebär att dela upp i minsta beståndsdelar. Eller uttryckt på ett annat vis - beröva delarna sitt sammanhang.

[Illusionen]

Vad betyder det att något, tid eller medvetande, kallas "atomära"? Uppbyggda av mindre beståndsdelar eller?

Atomen maskerar sin egen struktur/obalans via MaskeringsPrincipen, MP.
Det får till följd att atomen ur sitt eget perspektiv är referens för de samband som därvid uppstår.
Kommunicerande atomer erhåller således egna/individuella referensförankringar och perspektiv.
TID representerar ett ömsesidigt differens-samband mellan de kommunicerande atomernas perspektiv.
I förlängningen innebär detta att respektive atoms tids-begrepp, via differensen ifråga, återspeglar
aktuell atoms relation till universums dynamik.

Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum

[Pilatus]

Atomen maskerar sin egen struktur/obalans via MaskeringsPrincipen, MP.
Det får till följd att atomen ur sitt eget perspektiv är referens för de samband som därvid uppstår.
Kommunicerande atomer erhåller således egna/individuella referensförankringar och perspektiv.
TID representerar ett ömsesidigt differens-samband mellan de kommunicerande atomernas perspektiv.
I förlängningen innebär detta att respektive atoms tids-begrepp, via differensen ifråga, återspeglar
aktuell atoms relation till universums dynamik.

Det du skriver om att atomen ”maskerar sin egen struktur” är en metafor snarare än en fysikalisk eller fenomenologisk beskrivning. I etablerad fysik har atomer inga perspektiv, referensramar eller förankringar i den mening du använder. Perspektiv och referensramar hör till observatören.

[Vertumnus]

Min frågeställning gäller inte personlig identitet eller någon form av metafysisk återfödelse, utan den fenomenologiska relationen mellan subjektiv tid och uppkomsten av medvetande som emergent fenomen. Utgångspunkten är att subjektiv tid endast existerar i närvaro av ett medvetet subjekt. När medvetandet upphör vid döden upphör även subjektiv tid, vilket innebär att det inte kan finnas någon subjektivt upplevd tidsutsträckning mellan ett medvetandes slut och ett eventuellt nytt medvetandes början.

När jag läser det här kommer jag att tänka på Epikuros: "där döden finns finns inte vi och där vi finns finns inte döden"

Givet ett universum med oändlig tid och oändligt många fysikaliska och kemiska processer som potentiellt kan ge upphov till medvetna organismer, är sannolikheten för att medvetande uppstår fler än en gång hög. Om ett nytt medvetande uppstår någonstans i universum, inträffar detta subjektivt i nästa ögonblick, eftersom subjektiv tid inte existerar i frånvaro av medvetande. Frågan gäller därför om denna fenomenologiska kontinuitet är en nödvändig följd av att subjektiv tid inte kan ha ett gap.

Även med oändlig tid är sannolikheten större för en gång än för fler. Däremot ökar sannolikheten för fler gånger om det skett en gång.

Om oändlig tid redan passerat så är våra medvetanden med stor sannolikhet inte de första.

Eftersom vi själva finns så kan vi dra slutsatsen att medvetande uppstår under vissa förhållanden, att universum sålunda bär på potentialen för medvetande. Hur stor sannolikheten är för att det uppstår är svår att beräkna med utgångspunkt från de fakta vi har. Vi känner till ett tillfälle. Hittar vi fler har vi ett stabilare underlag. Men det är en intressant tanke: att det finns ett tillstånd som vi kallar medvetande och som inte är individuellt utan något vi är del av.

[Smisk]

Det jag skriver är tanken om ett nytt medvetande efter döden. Är sannolikheten att en levande organism med ett medvetande enbart skapas vid ett tillfälle, eller kan denna medvetande organism komma att få ett nytt medvetande fast i en ny skepnad om de kemiska processerna har oändligt med tid på sig? Då skulle tiden mellan dessa medvetanden vara 0 oavsett den objektiva tiden som passerat. Är sannolikheten till ett medvetande större än flera medvetanden om tiden är oändlig?

Jag är med på ditt resonemang i startinlägget. Man kan jämföra det med djupsömn och hur erfarenheten (som inkluderar tidsupplevelsen) försvinner helt och när den kommer tillbaka "har ingen tid passerat" (alltså ingen erfarenhet).

I detta fallet har vi dock med oss tidigare erfarenheter från före vi somnade som väcks när vi vaknar eftersom erfarenheten verkar kopplad till personen som är både fysisk och psykisk med mera. Dör man vet vi från utsidan sett, från andras erfarenhet, att kroppen försvinner och dess levande egenskaper verkar sluta.

Från ett vetenskapligt perspektiv (som kräver erfarenhet, tid och förnuftsmässiga resonemang) så vet vi inte exakt hur liv eller medvetande fungerar och det kanske inte ens går att förstå med det. Eftersom erfarenheter och medvetenhet är kvalitativa aspekter av tillvaron, de har kvalitativ natur som inte kan kvantifieras, så krävs saker som den direkta erfarenhetens natur för att förhålla sig till den. Man kan alltså inte "mäta en känsla med mikroskop" exempelvis.

Förhållandet mellan kvalitativa aspekter av tillvaron och den kunskap vi kan ha om saker vi kan kvantifiera, beskriva och mäta är en filosofisk fråga än så länge.

Personligen så gillar jag processfilosofi som i Whitehead och Buddhistiska perspektiv på tillvaron och även delvis filosofer som Bernardo Kastrup som ger filosofiska perspektiv som har ett mer komplext djup än fysikalism man lätt utgår ifrån. Fysikalism ger jag inte många slantar för filosofiskt sätt

[xion]

Det jag skriver är tanken om ett nytt medvetande efter döden. Är sannolikheten att en levande organism med ett medvetande enbart skapas vid ett tillfälle, eller kan denna medvetande organism komma att få ett nytt medvetande fast i en ny skepnad om de kemiska processerna har oändligt med tid på sig? Då skulle tiden mellan dessa medvetanden vara 0 oavsett den objektiva tiden som passerat. Är sannolikheten till ett medvetande större än flera medvetanden om tiden är oändlig?

Jag är med på ditt resonemang i startinlägget. Man kan jämföra det med djupsömn och hur erfarenheten (som inkluderar tidsupplevelsen) försvinner helt och när den kommer tillbaka "har ingen tid passerat" (alltså ingen erfarenhet).

I detta fallet har vi dock med oss tidigare erfarenheter från före vi somnade som väcks när vi vaknar eftersom erfarenheten verkar kopplad till personen som är både fysisk och psykisk med mera. Dör man vet vi från utsidan sett, från andras erfarenhet, att kroppen försvinner och dess levande egenskaper verkar sluta.

Från ett vetenskapligt perspektiv (som kräver erfarenhet, tid och förnuftsmässiga resonemang) så vet vi inte exakt hur liv eller medvetande fungerar och det kanske inte ens går att förstå med det. Eftersom erfarenheter och medvetenhet är kvalitativa aspekter av tillvaron, de har kvalitativ natur som inte kan kvantifieras, så krävs saker som den direkta erfarenhetens natur för att förhålla sig till den. Man kan alltså inte "mäta en känsla med mikroskop" exempelvis.

Förhållandet mellan kvalitativa aspekter av tillvaron och den kunskap vi kan ha om saker vi kan kvantifiera, beskriva och mäta är en filosofisk fråga än så länge.

Personligen så gillar jag processfilosofi som i Whitehead och Buddhistiska perspektiv på tillvaron och även delvis filosofer som Bernardo Kastrup som ger filosofiska perspektiv som har ett mer komplext djup än fysikalism man lätt utgår ifrån. Fysikalism ger jag inte många slantar för filosofiskt sätt

Jag förstår inte vad du har emot fysikalism.
Det finns inget belägg för att något existerar som inte har fysiskt ursprung.

[hakkapeliitta]

Det finns inget belägg för att något existerar som inte har fysiskt ursprung.

Vad grundar du detta på?
Allt som påverkar vara liv existerar på något sätt.
Ännu starkare existensbevis är om något även är objektivt mätbart. Då är subjektiviteten bortblåst.
Tid är en egenskap i det kollektiva medvetandet.

[hakkapeliitta]

Det finns inget belägg för att något existerar som inte har fysiskt ursprung.

Vad grundar du detta på?
Allt som påverkar vara liv existerar på något sätt.
Ännu starkare existensbevis är om något även är objektivt mätbart. Då är subjektiviteten bortblåst.
Tid är en egenskap i det kollektiva medvetandet som genereras av dess fundamentala egenskap som förutsättning för det fysiska rummet*.

Hoppas det blev tillräckligt snurrigt.

Edit *: Eller så är det fysiska rummet en förutsättning för tid. Hursom är tid-rum starkt sammanbundna med varandra i modern fysik. Varken tid eller det fysiska rummet kan existera utan varandra.

[Vega]

Det finns inget belägg för att något existerar som inte har fysiskt ursprung.

Vad grundar du detta på?
Allt som påverkar vara liv existerar på något sätt.
Ännu starkare existensbevis är om något även är objektivt mätbart. Då är subjektiviteten bortblåst.
Tid är en egenskap i det kollektiva medvetandet som genereras av dess fundamentala egenskap som förutsättning för det fysiska rummet*.

Hoppas det blev tillräckligt snurrigt.

Edit *: Eller så är det fysiska rummet en förutsättning för tid. Hursom är tid-rum starkt sammanbundna med varandra i modern fysik. Varken tid eller det fysiska rummet kan existera utan varandra.

Existensen kräver ett medvetande och all kommunikation är fysisk.

[Pilatus]

Existensen kräver ett medvetande och all kommunikation är fysisk.

I fysiken existerar objekt, processer och relationer oberoende av om någon varseblir dem. Medvetande är ett biologiskt fenomen som uppstår i nervsystem, inte en förutsättning för att materia eller fysikaliska lagar ska finnas.

[Vega]

Existensen kräver ett medvetande och all kommunikation är fysisk.

I fysiken existerar objekt, processer och relationer oberoende av om någon varseblir dem. Medvetande är ett biologiskt fenomen som uppstår i nervsystem, inte en förutsättning för att materia eller fysikaliska lagar ska finnas.

Var existerar objektet?

[Pilatus]

Existensen kräver ett medvetande och all kommunikation är fysisk.

I fysiken existerar objekt, processer och relationer oberoende av om någon varseblir dem. Medvetande är ett biologiskt fenomen som uppstår i nervsystem, inte en förutsättning för att materia eller fysikaliska lagar ska finnas.

Var existerar objektet?

I rummet.

[Vega]

I fysiken existerar objekt, processer och relationer oberoende av om någon varseblir dem. Medvetande är ett biologiskt fenomen som uppstår i nervsystem, inte en förutsättning för att materia eller fysikaliska lagar ska finnas.

Var existerar objektet?

I rummet.

I medvetandet.

[Algotezza]

Tid, rum och materia utgör en organiskt helhet. De går att separera från varandra i tanken eller analysen men inte i den levande dynamiska verkligheten. Tid, rum och materia är nödvändiga för uppkomst av medvetande. Men är det tillräckligt?