själens ISBRYTARE

[* KYREUS *]

/existentiell kon-front-a-tion:/

(dikt:)


själens ISBRYTARE
***************


jag har frusit fast

i livets Värkligheter,


elementens Raseri
blev för mycket;


/men:/


i horisonten

ser jag ISBRYTAREN

sakta, sakta


- komma allt närmare

[* KYREUS *]

Den här dikten tillägnas sign Hymer för engagerat läsande och analyserande av annat jag skrivit. Försöker hålla mitt författande på flera plan.
Mvh Christer Kyreus (=*KADMOZ*)

[Kiifen]

Det är en mycket intressant tanke. Vad tycker du om detta resonemang Kadmos?

Det att jag tror det beror på stolthet/högmod. Vi är alla sårbara och särskilt när man mår dåligt kan man lätt falla för falskt smicker som gör att man sätter sig själv på piedestal. När man väl är på piedestalen så vågar man helt enkelt inte hoppa av den, för att man är rädd för att falla ner i all den smärta som man tidigare förnekat.

Smärtan är för stor och ju längre man levt i förnekelse desto större växer sig berget av förnekelse och nya plågsamheter.

Processen blir sålunda att man måste bygga sig en allt högre och högre piedestal och på så vis skaffa sig en känsla av att vara "perfekt". Man blir ungefär som Basil Fawlty i Pang i bygget, ett ständigt offer för sin egen "ofelbarhet", varför man börjar intala sig att det är alla andra det är fel på. Man drabbas av "anklagerism".

Det är sålunda förnekandet som gör att man succesivt stelnar till dess att man blir som en levande död. Förnekelsen dödar ens inre, den fryser själen till is. Man blir mer och mer begränsad av rädsla för att göra bort sig och göra fel. Det som från början skulle fungera som ett rättesnöre blir därför istället ett instrument för ytterligare förnekelse.

Därför skulle jag kunna tolka det Kristna budskapet sålunda att det är när människan sätter sig i förnekelse på grund av sin särskilda sårbarhet för smicker så blir hon som besatt av "Satan". Som du vet så betyder namnet Satan anklagare eller åklagare. Hon blir en "egoist" som inte anser sig behöva bry sig om någon, samtidigt som hon är fylld av konflikter angående vad hon egentligen bryr sig om eftersom hon är beroende av andra för att kunna leva och en del av allting annat. Så blir hon andligen splittrad och ser sig vara ensammast i världen, alienerad.

Sålunda blir människan en "syndare", skild från det som hon är en del av och fullkomligt beroende av. En sådan människa behöver därför för sitt eget bästa komma ner från sin piedestal. Frågan är hur man gör det för någon annan. Det går defenitivt inte att få ner henne genom att enbart anklaga henne eftersom det bara skulle få henne att alienera sig ännu mer.

Vad är lösningen på piedestaldilemmat? Vad skulle få den drabbade att klättra ner från piedestalen?

PS. Tankar om dödssynderna. Efter den första synden som ju är högmod som är orsakat av falskt smicker följer alla de andra. Ser man sig som ensam och avskuren så blir man avundsjuk för man kan inte se att andra människors framgång på sätt och vis är en framgång också för sig själv, man drabbas av vrede eftersom man tycker det är alla andra det är fel på så fort något inte passar. Man försöker att distrahera sina inre konflikter med att stoppa i sig mat, bli hagalen eller promiskuös, eller så drabbas man av lättja då man tycker allt är meningslöst och struntar i alltihopa.

Högmod, avundsjuka, vrede, frosseri, promiskuösitet, lättja, girighet.

[Hymer]

Den här dikten tillägnas sign Hymer för engagerat läsande och analyserande av annat jag skrivit. Försöker hålla mitt författande på flera plan.
Mvh Christer Kyreus (=*KADMOZ*)

Tack Kadmos, jag känner mig ärad! Dikten är inlevelsefull och känns för mig faktiskt riktigt träffande. Undrar om det var din avsikt? Isåfall förbluffas jag av din förmåga som människokännare (trots din starka bakgrund), eftersom jag är tämligen anonym här på nätet.

När jag lämnade mitt förra jobb och Sverige så gjorde jag det efter en rejäl överansträngning, och har sedan dess kännt mig mentalt utmattad, kanske "fastfrusen" som du skriver i dikten. I början tvivlade jag på om jag någonsin skulle få tillbaka samma kraft som jag hade för ett par år sedan, men på senare tid har jag känt att den är på väg tillbaka, som en sakta växande glöd, och att det bara är en tidsfråga innan entusiasmen för livet kommer tillbaka. Jag har aldrig visualiserat detta som en isbrytare, men det är en bra vision. Sakta men säkert öppnar isbrytaren vägen genom isen, och när vägen ligger öppen sträcker sig möjligheterna ända till horisonten. Den visionen behåller jag, Kadmos!

[* KYREUS *]

Som vanligt, sett i många inlägg, vidgar sign Kiiefen.........perspektiven. O, yah. Får ta mig lite betänketid. Återkommer alltså:

/to be continued...../ *KADMOZ

[* KYREUS *]

Har starka vibbar, varm intuition. Så, bäste kollega: keep on, keep on. And take care. Life is coming.

Careful***KADMOZ***