Ödet - lika missförstått som profeterna? ;)

[Yawnhour]

Jag upplever att det finns många inbillningar kring ödet.

I frågan om determinism kan man inbilla sig att framtiden är förutbestämd och det är igen idé att försöka förändra den. Man förväxlar möjligheten att allt är förutbestämt med förmågan att känna till det förutbestämda.

Likaså kan man i frågan om fritt val inbilla sig att man kan påverka sådant som man i realiteten visar sig sakna makt att påverka. Man förväxlar alltså möjligheten att välja med förmågan att påverka.

Jag förtydligar lite hur jag tänker just i frågan om ödet:
Ödet definierar jag som "sanningen om hur framtiden kommer att bli". Efterssom framtiden gäller hela universum kan ödet antingen vara allt från Ödet - sanningen om allt, till minsta lilla beståndsdel däri. Såsom ett människoöde, eller vilka strumpor som jag tar på mig imorgon.

Religiöst kan man kanske likställa tanken om ödet med begreppet "guds vilja". En troende som säger sig veta "guds vilja" i samtliga lägen kallar vi för en fundamentalist, för att denna personen sätter sig över sina medmänniskor genom att likställa sig med något bortom den mänskliga fattningsförmågan. Detta bör dock inte förväxlas med tron på att det finns mönster bortom den männskliga fattningsförmågan.
Kvantmekaniskt kan man ställa sig den berättigade frågan om huruvida slumpfaktorn bara är ännu ett mönster/samband som vi inte lyckats förstå oss på än. Där tvistar ännu de lärde kan jag tänka mig.
Psykologiskt ser jag två olika sätt att behandla ödet, och båda har med attribution att göra. Det ena handlar om självinsikt eller liknande, en slags intuitiv slutledning som gör att man kan ana vart man/någon/samhället är på väg. I det andra fallet handlar det om en beskrivning över det redan inträffade med hänsyftning till vilket makt man upplever sig ha haft i frågan.

Föreställningen om en insikt i ödet, eller saker och tings sanna beskaffenhet är i högsta grad subjektiv, växlar från omständighet till omständighet och självklart kan det fungera som en självuppfyllande profetia och "låsa" människor. Samtidigt kan det mycket väl vara ett uttryck för att man fått en glimt om insikt i sig själv och sin omgivning och känner sig tillfreds med det man sett.

[LHE]

Bra inlägg.

I frågan om determinism kan man inbilla sig att framtiden är förutbestämd och det är igen idé att försöka förändra den. Man förväxlar möjligheten att allt är förutbestämt med förmågan att känna till det förutbestämda.

Det är väl denna inbillning som gjort människor så fatalistiska med åren, och även i sina tolkningar av gamla myter.

Jag tror att man med hänvisning till historien kan se tydliga mönster och upprepningar, som ger oss ett litet diffust facit kring hur framtiden och ödet kan komma att se ut. Det tror jag inte är så subjektivt.

Men det behöver, som sagt, inte betyda att mönstret inte kan brytas. Historien är nog heller inte helt cyklisk, och heller inte linjär, utan en sammantvinnad variant av de båda.

Vi kan t.ex. inte säga att när vår civilisation kollapsar, likt Rom, så kommer allt vara frid och fröjd igen, eftersom vi nått ett sådant skede då civilisationen blivit global och påverkar hela världen, vilket aldrig hänt förut. Men likväl kan man se tydliga paralleller till Rom eller vilken annan högkultur som helst i färd att tyna bort, vilket om inte annat kan ge oss en förberedande varning.