Internet-kontakter

[Skogsälvan]

Rising skrev i ett annat sammanhang: "Nu för tiden vet jag inte ens om jag tycker det är osocialt att träffa folk över nätet. Jag tycker folk i gemen pratar mer skit i verkligheten än online."

Jag har haft en del väldigt intima och förtroliga samtal via nätet, som jag betvivlar att jag hade haft lika fort om ens någonsin IRL. Jag har träffat två personer som jag alltså har pratat med om saker bortom artighetsfraserna och således fått ett hum om vem de faktiskt är. Måste säga att jag tyckte att det kändes väldigt underligt att träffa dessa personer under dessa förhållanden.

Intresserad av era tankar kring ämnet

[Anders H]

Man lurar hjärnan en aning när man pratar online. Man har lite av en falsk trygghet bakom tangentbordet. Det påverkar formuleringarna och ämnesvalen en aning.

[Skogsälvan]

Vill du utveckla den där tankegången, Anders?

[Anders H]

Vill du utveckla den där tankegången, Anders?

Om man lyfter blicken och ser sig om, så är man hemma. Dessutom kan du prata med personer som du slipper konfrontera ansikte mot ansikte. Det första leder till det jag menar är den falska tryggheten, du tror att du är i en skyddad miljö. Det andra leder till att spärrarna flyttas fram. De mest direkta konsekvenserna av ditt handlande är borta. Du slipper se personen i ögonen, och det direkta gensvaret är borta. Detta kan kanske leda till att man är aningen aningen aningen mer dumdristig. När man ska prata förtroligt är det kanske en fördel, men i ett gräl kanske det kan vara en nackdel. Man kanske säger något som det inte är säkert att man skulle ha sagt öga mot öga, och kanske på ett sätt man inte skulle ha sagt det, öga mot öga.

Jag kanske också ska tillägga att jag inte har en blekaste aning om vad jag pratar om. Det är bara ett fumligt tolkningsförsök från mina egna erfarenheter.

[Johan Ågren]

Som jag ser det kan en text enbart berika oss med nya infallsvinklar på det vi redan upplevt - det har en botten. När denna botten är nådd så måste vi ut i livet och skaffa nya intryck. Vi möter inte andra människor över nätet - vi möter enbart oss själva. Ni kan inte lära känna mig genom det jag skriver - ni känner mig genom en bild ni har skaffat er genom olika erfarenheter i livet. Men om jag har bra kunskap om era erfarenheter (ni måste vara förutsägbara ) - och jag förmår skriva på ett sätt så era erfarenheter blir en syntes som motsvarar mitt liv i hög grad - så kan ni nästan känna mig. Men om mitt liv i alltför hög grad är för unikt och annorlunda så kan ni aldrig lära känna mig utan att ni delar mina erfarenheter.

På ett anonymt forum så kan man riskera att säga vad man vill - man kan bli hur förtrolig som helst. Om det till slut går över styr så kan man bara försvinna och pröva sina steg någon annanstans. Ett mellanting är att befinna sig i ett annat land, eller en stad man aldrig kommer att besöka igen. I sin hemstad, och mest i sin bekantskapskrets så lämnar man inte ut mer än vad man sedan fortsättningsvis kan leva med i vardagen.

Personlighen har jag en tendens att "göra bort mig" och bli förtrogen med folk som jag kanske bara jobbat med i några dagar. Sedan får man leva med att de känner ens svagheter och dunkla rum - även om relationen fortsättningsvis inte är vidare intim. Jag kan känna av denna skam i viss mån - men jag verkar vara immun från att gräva ner mig i den. I viss mån kan jag i vissa situationer nästan uppleva att jag missbrukar min förtrolighet i brist på att jag saknar normal social kompetens. I stället för att vara tyst vid fikabordet, eller tala om vädret så berättar jag historier från mina egna erfarenheter, eller vad jag känner och ser runtomkring mig. Jag kan tycka att det är jobbigt att när jag gått in i ett samtal abrupt avbryts av att jag tydligen blivit lite väl förtrolig; och personen säger att det kanske är dags att börja jobba igen och reser sig upp. Jag är nog inte så bra på att sätta en "normal" nivå på ett samtal; rasar fördämningarna så gör de. Alternativet är att vara tyst, eller nämna ett par ord om vädret. Men hur pinsamt blir det inte när man redan sagt att vädret är bra, och så kommer man inte på något mer artigt att säga. Då kan det vara bra att ha en dagstidning till hands och kommentera. Faktum är att jag har varit ett extremfall när det kommer till att inte kunna tala med folk. När jag var liten så "uppfostrades" jag av min gammelmormor då min mor var sjuk- och vi talade aldrig med varrandra utan lekte i tysthet. Det var en egenhet hon hade som hon förde över på mig (hon tappade sedan talförmågan helt, och kunde inte tala). Detta följde mig sedan under hela min uppväxt. Det var inte det att jag stammade när jag försökte tala - utan jag saknade förmågan då jag aldrig övat på att tala. Senare så sökte jag mig ut i skogen, och där behövde man inte tala. Jag tror vidare detta har lett till att jag saknar ett språkligt tänkande. Jag kan inte höra mina egna tankar - jag upplever mig inte ha några tankar. Jag har således svårt att tänka ut vad jag ska säga - utan måste sätta igång och tala på vinst och förlust för att det ska komma några ord. Men om man ska tala i något tillknäppt sällskap så kan jag författa en mening som jag ska säga - men efter jag sagt den så blir det svart.

Förtroligheten består i att kunna uttrycka ett djupare och mer omtåligt skikt i vårt medvetande. All information som nästan står på tröskeln till vårt undermedvetna (material som vi inte ens kan anförtro oss själva med) är svår att yppa. En annan ytterlighet är vårt överjag - som säger det som vi tror förväntas av oss snarare än vad vår "själ" behöver ventilera. Eftersom vi kan fly från internet så kan vi våga vara känsligare. Det mesta vi kan erkänna för oss själva kan vi erkänna på internet - om vi är anonyma och kan fly. Problemet är att det är ganska meningslöst att yppa något för någon annan på internet om man planerar att fly. Då räcker det med att bli förtrolig med sig själv, och det vi då ser är då snarare individer som övar på sin självförtrolighet genom att bolla tankar och ideer med andra. Jag skulle i så fall inte kalla det möten, utan en form av självterapi. Ett "möte" i dess yttersta prakt skulle således bestå av två individer - som inte har för avsikt att bli förtroliga, utan som är förtroliga - som skapar en syntes utifrån denna etablerade förtrolighet. Mötet består då inte i huruvida dessa två individer förmår spegla ett djupare skikt i den andres medvetande - utan detta är redan förutsättningen - och det som sker är den syntes (synergi) som uppstår genom att två människors uppdagade kvaliteer möts. Detta är något som enbart kan fulländas i det verkliga livet då dessa kvaliteer består av de substanser som existerar i det verkliga livet. Det som sker på internet är teorin och självransakan.

Ett möte som består av ett samtal om hur det skulle var att mötas... Livet som kunde levas om bara om fanns.

/Johan

[gunsmoker]

Jag har en vän som är långsam av sig i tal, rörelse och tankegångar, men inte desto mindre mycket skärpt. Denna skärpa har dock svårt att ta sig uttryck i annan form än skrift, då jag tror min vän känner att han äntligen får arbeta i den takt - dvs långsammare än alla andras takt - som han aldrig tillåts i situationer med andra människor.

Han är riktigt välformulerad och otroligt vitsig, att läsa saker han skrivit är alltid ett stort nöje. Inte helt oväntat spenderar han stora mängder av sin sociala tid på internet där han förmodligen mycket framgångsrikt träffar intressanta själar och är ett riktigt ess i verbala sammanhang.

Men detta är ju för att man i text har längre betänketid, möjlighet att redigera det man skriver innan man sänder, tänka två gånger. Dessutom är det ju sällan något du läser gör dig osäker, på samma sätt som en blick, iskall nonschalans eller att bli avbruten kan göra.

[Fication]

Jag kan hålla med om att samtal tenderar att bli mer förtroliga online, kanske beroende på den tryggheten man känner att bara sitta vid en dator och trycka ner tangenter. Men det har också hänt att jag efter att ha skrivit fått enorm ångest för att jag gjort bort mig och blottat mig för mycket, engagerat mig känslomässigt och fått en fet smäll (ibland välförtjänt).

Mina erfarenheter av irl-möten har varit övervägande negativa, med vissa undantag. Man fastnar lätt i artighetsfraser och hinner bara skrapa på ytan. "Hej, vad trevligt. Jaha, vad sysslar du med? Gick det bra i trafiken hit? Oj, nu måste jag rusa." Man måste jobba så länge för att bygga upp en förtrolig stämning och ömsesidig tillit.

Detta kan i och för sig bero på att jag är rätt otålig och inte är särskilt social av mig utan tutar och kör så det ryker. Lägg dig på rulle och häng med i baksuget om du vill, men jag tänker inte vända mig och fråga om du har det bekvämt. (När jag inte kör så det ryker så drar jag mig snarare undan kontakter.)

Som jag ser det kan en text enbart berika oss med nya infallsvinklar på det vi redan upplevt - det har en botten. När denna botten är nådd så måste vi ut i livet och skaffa nya intryck. Vi möter inte andra människor över nätet - vi möter enbart oss själva. Ni kan inte lära känna mig genom det jag skriver - ni känner mig genom en bild ni har skaffat er genom olika erfarenheter i livet.

Men vad är den avgörande skillnaden mellan det skrivna och det med övriga sinnena upplevda? Kan text bara trigga befintliga lagrade upplevelser? Varför kan text inte trigga fantasier och icke redan befintliga upplevelser?

[marlon]

I stället för att vara tyst vid fikabordet, eller tala om vädret så berättar jag historier från mina egna erfarenheter, eller vad jag känner och ser runtomkring mig. Jag kan tycka att det är jobbigt att när jag gått in i ett samtal abrupt avbryts av att jag tydligen blivit lite väl förtrolig; och personen säger att det kanske är dags att börja jobba igen och reser sig upp. Jag är nog inte så bra på att sätta en "normal" nivå på ett samtal; rasar fördämningarna så gör de. Alternativet är att vara tyst, eller nämna ett par ord om vädret. Men hur pinsamt blir det inte när man redan sagt att vädret är bra, och så kommer man inte på något mer artigt att säga. Då kan det vara bra att ha en dagstidning till hands och kommentera.

Jag känner igen mig i det du skriver här. Det kan bli väldigt jobbigt när det blir en s.k. pinsam tystnad. Någon försöker bryta tystnaden med ett "fint väder idag" men det hjälper inte riktigt utan det blir ännu tystare. Ett stort problem för mig är att jag inte kommer på någoting bra att säga och när man desperat försöker komma på något blir det bra sämre. Det är så underbart när man upplever ett spontant samtal där det finns oräknerliga intressanta saker att ta upp. Det är lustigt att dessa samtal ofta dyker upp när man är på väg att lämna diskussionen. Man säger "ja jag ska snart gå" och liksom är påväg ut genom dörren för att efter ett bra tag komma på sig själv med att man fortfarande står kvar pga. av att diskussionen är så intressant. Någon som känner igen dethär?

Några av mina mest intressanta diskussioner har jag haft på internet. Det är som sagt enkelt och man vågar mer än man vågar i verkligheten. Tyvärr blir det ibland så att man skriver saker som man senare ångrar. Det är också svårt att visa om man är t.ex. ironisk, skämtsam eller allvarlig när man skriver.

För övrigt känner jag mig ganska osäker när det gäller foruminlägg.

[Stefan]

Jag har en vän som är långsam av sig i tal, rörelse och tankegångar, men inte desto mindre mycket skärpt. Denna skärpa har dock svårt att ta sig uttryck i annan form än skrift, då jag tror min vän känner att han äntligen får arbeta i den takt - dvs långsammare än alla andras takt - som han aldrig tillåts i situationer med andra människor.

Han är riktigt välformulerad och otroligt vitsig, att läsa saker han skrivit är alltid ett stort nöje. Inte helt oväntat spenderar han stora mängder av sin sociala tid på internet där han förmodligen mycket framgångsrikt träffar intressanta själar och är ett riktigt ess i verbala sammanhang.

Men detta är ju för att man i text har längre betänketid, möjlighet att redigera det man skriver innan man sänder, tänka två gånger. Dessutom är det ju sällan något du läser gör dig osäker, på samma sätt som en blick, iskall nonschalans eller att bli avbruten kan göra.

IRL fokuseras det mycket på att man ska va "snabb" i olika avseenden. Man ska kunna gripa ordet i en konversation där flera är inblandade, man ska fatta skämt snabbt, man ska omedelbart kunna reagera t ex på en kränkning (att reagera efter fem minuter funkar inte). T o m filosofiska seminarier "hyllar" snabbheten: den som kan komma med blixtsnabba invändningar eller svar ses som skicklig.

Den här personlighetstypen har i det läget det rätt så svårt. Som du skriver har såna personer det lättare när dom får skriva; när dom har tid på sig.

***

Kan hålla med om att det är skönt att slippa "kallprat". Samtidigt tror jag att man inte ska underskatta dess betydelse. Man måste till en viss del behärska och utöva konsten att kallprata för att det sociala livet IRL ska funka. Sen försöker jag ofta styra in samtal på intressantare ämnen än "vad gör du nu då?" men man får va lite försiktig; en del mänskor känner sig obekväma när man gör det.

[Varney]

Personlighen har jag en tendens att "göra bort mig" och bli förtrogen med folk som jag kanske bara jobbat med i några dagar. Sedan får man leva med att de känner ens svagheter och dunkla rum - även om relationen fortsättningsvis inte är vidare intim...
...Jag kan inte höra mina egna tankar - jag upplever mig inte ha några tankar. Jag har således svårt att tänka ut vad jag ska säga - utan måste sätta igång och tala på vinst och förlust för att det ska komma några ord. Men om man ska tala i något tillknäppt sällskap så kan jag författa en mening som jag ska säga - men efter jag sagt den så blir det svart.

oj. mycket av detta där skulle kunna varit mina ord. Jag vet inte varför(har aldrig varit tystlåten av mig, (bortsett från en period i min sena barndom) men detta att jag aldrig tänker innan jag öppnar munnen eller skriver något. jag kan liksom nästan bara tänka genom stämbanden, på ett tydligt plan iaf. min hjärna går nog förvisso på högvarv,men det är på ett...diffust sätt. svårt att förklara.

(hej förresten FF, jag har varit på semester+legat sjuk i två veckor på dagen)

[mattemannen]

Jag tycker att det är ett oerhört bra och simpelt sätt att möta nya människor på. Jag har själv en massa olika internetkontakter som jag har fått, delvis genom mitt spelande på nätet och via olika forum.

Det är riktigt kul.

[gottlib]

Rising skrev i ett annat sammanhang: "Nu för tiden vet jag inte ens om jag tycker det är osocialt att träffa folk över nätet. Jag tycker folk i gemen pratar mer skit i verkligheten än online."

Jo det kan mycket väl bli djupare och mer intressant diskussioner online men det finns sociala aspekter som går förlorade också. Socialt umgänge är inte bara vilken information som utbyts.