existentialismen

[Johan Ågren]

Jag är inte existentialist (eller nihilist)- jag anser vi kan känna världen mer eller mindre bra, och utifrån detta fattar vi våra beslut. Lär vi känna verkligheten bättre så fattar vi andra beslut, och därför utgår inte värden allena från människans oberoende tankesmedja. Det må vara så att det inte finns någon given mening i världen - men människan skapar sig mening utifrån att relatera till världen. Det existerar dessutom sant och falskt, och en existentialism kan inte sägas vara gällande om en variation hos mänskliga värderingar bygger på osanning. T.ex en religiös sekts irrationella värderingar när den antagit osanningar som värdereferenser. (Antingen så finns det ett rymdskepp bakom kometen Halebop som kommer att föra självmördarna till en annan paradisisk dimension - eller så är det inte så.)

En mjukare form av existentialism kan sägas ha gjort upp med problemet ovan - och antagit en form av rationell objektivism - men hävdar ändå att dessa förutsättningar inte har så mycket med mänskliga värderingar att göra. Detta anser jag dock ändå vara fel då variation i dessa sammanhang fortfarande grundar sig på ärvda invanda värdereferenser som i sin tur ställs inför samma problematik som ovan. Då kommer vi in på psykologins domäner, men slutsatsen blir ändå att människan inte är dömd till någon frihet - utan hon har att relatera till sina föreställningar av världen - som i sin tur bygger på hur väl hon förstår världen eller förstår sina egna psykologiska impulser.

Ett påstående som - "Jag kan göra vad jag vill - jag är existentialist och stakar ut egen mål och mening" - är alltså inte beroende av en fri individ, utan en individ som avskärmat sig, eller är begränsad från att dra vidare slutsatser av sina motiv. I min mening är det inte en hållbar filosofi.

Däremot så tvingas mänskligheten att praktiskt agera existentialistiskt - då hon inte känner sig själv och världen bättre. Men det betyder inte att människan är dömd till denna frihet - endast att hon är dömd till att söka och förstå.

/Johan

[Kiifen]

Jag anser att de e för mycket Sartre och Kirkegaard i existentialismen... även om dom var duktiga på att argumentera bort solipsismen. Men existentialismen är tyvärr fortfarande rätt så essentialistisk. Tillvaron meningslös? Hur kan man säga så? Vad använder man sig av för verktyg för att komma fram till en sådan slutsats?

Existentialism, det är ju funderingar om varat och varats villkor, det borde ju därför inte handla om de yttersta tingen och ett ständigt letande efter saker som inte finns, utan om det näraliggande, det man vet finns. Nära och kära, jobbet, naturen, djuren. Att universum är kallt och ödsligt och struntar i mig säger ju faktiskt väldigt lite om mitt liv och den här planeten som jag kommer från.

[Johan Ågren]

Existentialism, det är ju funderingar om varat och varats villkor, det borde ju därför inte handla om de yttersta tingen och ett ständigt letande efter saker som inte finns, utan om det näraliggande, det man vet finns. Nära och kära, jobbet, naturen, djuren. Att universum är kallt och ödsligt och struntar i mig säger ju faktiskt väldigt lite om mitt liv och den här planeten som jag kommer från.

Samtidigt kommer fogmassan i vår kultur och hur vi lever "i det lilla" utifrån hur vi betraktar världen som helhet. "Stora frågor" handlar inte nödvändigtvis om stora saker vi kan förbise, utan viktiga frågor som vi inte behöver stirra i skyn efter finns mitt ibland oss och avgör hur vi behandlar våra nära och kära (men som oftas kan härledas till stora ideologier).

Du talar i så fall om en existentialism "att falla tillbaka på" som fogar sig självt när vi släpper tankens hjärngrepp? Men vad är då detta som vi faller tillbaka på? Är det något givet? Naturens kall? Men då är vi plötsligt långt från existentialismen... Var man än vänder sig så har man svansen därbak.

Jag menar att det går inte att särskilja människan och hennes vilja från världen på något annat sätt än genom människans olika sätt att tolka världen. Människan kan aldrig skapa ideer som befriar henne från varat, för hennes motiv kan alltid härledas tillbaka till hennes drifter. Människan kan inte skapa en egen essens oberoende av världen på något annat sätt än att tolka världen annorlunda än andra människor. Men världen låter sig inte tolkas annorlunda i någon annan bemärkelse än att vi har relativa förutsättningar (relationer till världen) och att vi inte har klart för oss hur världens essens är beskaffad - även hur den är beskaffad i det lilla. Den mänskliga abstraktionsförmågan gör oss fria - men enbart i den bemärkelsen att vi "tolkar världen fritt".

Vi kan alltid ifrågasätta varför vi gör ett val - och det härleds till något som är mer primärt - och bortom det vi kallar det fria valet. Vi är inte fria vad vi har att utgå ifrån. Vi är möjligen fria att ta hänsyn till en högre given komplexitet - och vårt val kan få ett annat utfall. Men att säga att människan är sin egen unika essens, och tro att hon är fri att skapa sin egen mening, är att försöka skapa något ur intet. Vi kan alltid ifrågasätta på vilket sätt en människa tolkar en situation i världen när hon gör ett val, och sedan analysera denna tolkning, och se om det är en riktig tolkning, eller en falsk bild av vad som sker. Om vi säger att det inte existerar några felaktiga tolkningar - så förhåller sig redan alla till världen på ett existentialistiskt sätt - oberoende vad de ser vad världen föreställer. Är månen Kalle Anka så är månen Kalle Anka, och som snart kommer att sparka iväg jorden som en fotboll, och alla mina fria reflektioner och reaktioner utifrån detta är högst förnöjsamma och bra så länge jag anser det. Att avsäga sig de fria tolkningarna av världen är samma sak som att lägga ifrån sig existentialismen som utgångspunkt - och låta vår kropps essens bli ett med essensen utanför oss själva - för någon gräns existerar inte annat än i abstraktionen och de många tolkningarna.

/Johan

[Kiifen]

Du talar i så fall om en existentialism "att falla tillbaka på" som fogar sig självt när vi släpper tankens hjärngrepp? Men vad är då detta som vi faller tillbaka på? Är det något givet? Naturens kall? Men då är vi plötsligt långt från existentialismen... Var man än vänder sig så har man svansen därbak.

Filosoferande kan ofta vara en slags flykt från livet. Filosofier kan bli som sköldar för filosofen att gömma sig bakom och glömma bort sitt liv och sig själv. Om filosoferande är en flykt, ett förnekande av sanningen, då kommer sanningen alltid att skrämma filosofen. Därav så länge som filosoferandet handlar om avlägsna (och opersonliga) saker så känner han sig trygg men samtidigt kommer han att enbart producera lögner och bli alltmer förvirrad.

Varför skulle man särsklija människan från världen? Vi lever ju i världen.

Du kanske säger att du vill vara unik, du är unik, varje varelse och ting är unikt, men inget är avskilt. Det är ett villkor för att kunna leva, vi är alla beroende av vad omgivningen och omgivningen är också beroende av oss. Läs Carl von Linnés tankar om kretsloppet.

[Johan Ågren]

Du talar i så fall om en existentialism "att falla tillbaka på" som fogar sig självt när vi släpper tankens hjärngrepp? Men vad är då detta som vi faller tillbaka på? Är det något givet? Naturens kall? Men då är vi plötsligt långt från existentialismen... Var man än vänder sig så har man svansen därbak.

Filosoferande kan ofta vara en slags flykt från livet. Filosofier kan bli som sköldar för filosofen att gömma sig bakom och glömma bort sitt liv och sig själv. Om filosoferande är en flykt, ett förnekande av sanningen, då kommer sanningen alltid att skrämma filosofen. Därav så länge som filosoferandet handlar om avlägsna (och opersonliga) saker så känner han sig trygg men samtidigt kommer han att enbart producera lögner och bli alltmer förvirrad.

Varför skulle man särsklija människan från världen? Vi lever ju i världen.

Du kanske säger att du vill vara unik, du är unik, varje varelse och ting är unikt, men inget är avskilt. Det är ett villkor för att kunna leva, vi är alla beroende av vad omgivningen och omgivningen är också beroende av oss. Läs Carl von Linnés tankar om kretsloppet.

Jo, jag håller med. Men om vi håller oss till existentialismen - jag hade hoppats att du skulle försvara den ur din synvinkel på den:

Existentialism, det är ju funderingar om varat och varats villkor, det borde ju därför inte handla om de yttersta tingen och ett ständigt letande efter saker som inte finns, utan om det näraliggande, det man vet finns.

Om man börjar relatera till "varats villkor", "yttersta ting" och "sanningar", så kommer existentialisten ganska snart att flytta ut ur sin egen essens och börjar förankra sitt filosoferande i världens essens, och existentialismen har då tappat sin substans. Destå bättre hon känner världens essens destå mer avväpnas hon på sina fria tolkningar och uppgjorda meningssammanhang.

/Johan

[Kiifen]

Johan Å

Jag försvarar inte gärna existentialismen, det har jag allt för skrala kunskaper för att kunna göra, dessutom är jag för intresserad av mitt eget filosoferande för att vilja göra det. Men jag diskuterar gärna idéer kring existentialismen.

Du talar i så fall om en existentialism "att falla tillbaka på" som fogar sig självt när vi släpper tankens hjärngrepp? Men vad är då detta som vi faller tillbaka på? Är det något givet? Naturens kall? Men då är vi plötsligt långt från existentialismen... Var man än vänder sig så har man svansen därbak.

Jag tänker inte att man faller tillbaka på något särskilt, man slutar bara upp med förnekandet och i och med att man gör det så förändras man.

[Johan Ågren]

Det skulle hur som helst vara kul om någon kunde lägga fram en teori hur människan på något sätt skulle kunna producera egna ideer om hur de vill relatera till världen - i en annan bemärkelse än att vi tolkar livets skeenden olika och har olika meningssammanhang som motiverar våra val.

Som jag ser det är motivet till att Wallace och Gromit åker till månen att de är övertygade om att den är gjord av ost - och osten är slut, och de behöver semester. Att sedan månen visade sig vara gjord av ost visade i och för sig på att deras tolkning av situationen var korrekt. Deras meningsammanhang var beroende av världens omständigheter - och vidare att de måste vara sanna för att det fortsättningsvis ska vara meningsfullt.

Jag kan välja att göra något utan att ha en orsak att vilja det - för att jag vill var en obstinat existentialist - men då är det detta som är motivet i stället; att jag väljer att göra något meningslöst bara för att bevisa min tes. Men det kvarstår att jag har att följa de meningssammanhang som världen har övertygat mig om. Jag gör inte egna val - annat än i den bemärkelsen att jag kan reflektera över mina valmöjligheter och göra det val som världen övertygar mig om. Destå mer kunskap jag har om en situation destå mindre tveksamhet kvarstår för jag kan utesluta osanningar och irrationella val. Samtidigt så innebär mer kunskap om en situation att jag kan sträcka mig mot en vidare komplexitet av kunskap som ligger an mot den nya kunskapen. Men destå mer kunskap jag har destå mer irrationella valmöjligheter utesluts - de upphör att utgöra meningsfulla val.

Så hur tusan blir existentialisten fri i den bemärkelsen att valet är det primära i en till synes neutral godisask som är världen?

/Johan

[Kiifen]

Johan

Du undrar alltså vad det innebär att göra val?

Detta är wikins svar:

Choice consists of that mental process of thinking involved with the process of judging the merits of multiple options and selecting one for action. Simple examples can involve deciding whether to get up in the morning or go back to sleep, or selecting a given route to make a journey across a country.

Att ha en egen förmåga till att göra bedömningar, värderingar och beslut. Man behöver inte någon annan att göra besluten åt en själv. Motsatsen är då ett slags apati där man blir lättpåverkbar och ett rö för vinden. Går med i sekter och politiska partier som lovar guld och gröna skogar bara om man ger upp sin egen tankeförmåga.

Många sk. "gurus" vill ju att människan ska ge upp sitt "ego" och att människor ska sluta upp med att göra bedömningar eller på något sätt organisera sin tillvaro på eget vis. Detta för att den sk. gurun ska få ensamrätt på att göra besluten medan alla andra stängt av sin tankeförmåga och blir ett lättmanipulerat köttstycke som gurun kan göra vad han vill med. Genom att argumentera för det syndiga i att göra bedömningar (judgements).

När Kurtz talar om det rena i att döda utan att döma säger han "Because it is judgement that defeats us."

Göring sa tydligen att "Ni har rätt att döda mig, men ni har inte rätt att döma mig. Jag förnekar er den rätten."

För den ena blir bedömningar en undergång för den andre blir de en klippa att hålla sig fast vid när sekterismen stormar omkring en. Att kunna göra val, göra egna bedömningar, är den förmåga som krävs för att man ska kunna upprätthålla sin autonomi.

Kurtz funderade på vad äkta frihet innebär och tog upp tanken om att vara kvitt åsikter om sin egen person, andras och sina egna. Är det frihet?Nej, det är att gömma sig och att sluta verka i den reella världen. Det är att vara ständigt handikappad, man kommer aldrig undan åsikter, bedömningar eller val.

[Johan Ågren]

Kiifen,

Den egna tankeförmågan är naturligtvis nödvändig för att man inte ska låta sig rubbas av världens nyckfullhet. Men existentialisten hävdar sitt oberoende av världens essens. Världens essens har bara fött människan - men sedan står människan över alla sådana processer och är dömd till frihet som Sartre uttrycker sig. Friheten i våra val borde då rimligen utgå från en idé - men vad utgår då denna idé ifrån om inte människans relation till världens essens? I vilket utrymme existerar det existentialistiska?

Jag menar då att den enbart kan utgå från den mänskliga abstraktionsförmågan som ger oss en mångfacetterad tolkad värld. Vilket även rimligen skulle leda till att existentialisten skulle kunna gå med i en sekt och härleda till det fria valet att vilja leva under dessa omständigheter.

/Johan

[Kiifen]

Johan

På vilket sätt hävdar existentialisten sitt oberoende? Vad menar du med oberoende? Om man säger att existens föregår essens så talar man ju om en relation dem emellan, dock säger man inget om gapet dem emellan utan enbart ordningsföljden.

Att vara dömd till frihet innebär att ingen annan kan vara i kontroll av någon annans liv. Oavsett om du eller jag vore övertygad om att någon annan kontrollerar oss, t.ex. att det skulle sitta en gubbe i en radiomast och kontrollera oss med laser. Det är att leva i en illusion.

[J R Auk]

Men är inte existensialistens poäng den att vi väljer att ta del av världens essens. Den finns där när vi gör vårt inträde, men vi måste träda in till den, vi måste bliva i existens för att få del av den, men vi väljer hur vi tar del av den.

Bara för att gud talar till dig kan du inte förmedla guds ord.
Du måste ta valet att se det som gud för att kunna förmedla guds ord.
Annars förmedlar du bara ord. Bara för att du hör ord så hör du inte ord. Du väljer att tolka upplevelsen som ord som du hör.
Bara för att du erfar någonting är det inte någonting du erfar. Du måste välja vad erfarelse är för att ge den en betydelse.
Du var där innan erfarelsen var.

Valet ligger direkt efter det existensiella. Därav existens före essens.
Existensialismen hävdar väl just att det dom säger om vår existens gör att vi måste söka oss djupt ner i essensen, för att se hur vi skapar den. Vi kan inte falla tillbaks på någonting, då vi bara hamnar i oss själva, i vår existens.
En gång invigd kan vi inte trancendera utanför det. När väl existensen tagit sitt grepp om oss kan vi inte trancendera utanför existensen, vi kan inte nå tidigare, och allt blir därför ett val.

[Kiifen]

Vad snackar du om egentligen JR Auk?

Att existens föregår essens betyder att något måste existera innan det kan agera. En bil måste existera innan du kan köra den. Förmågan att kunna välja måste existera innan du kan börja göra val. Förmågan att tänka måste existera innan du kan filosofera. Det man väljer måste existera innan man kan välja det. Det är en grundläggande och logisk ordning som inte går att ifrågasätta.

[J R Auk]

Vad snackar du om egentligen JR Auk?

Att existens föregår essens betyder att något måste existera innan det kan agera. En bil måste existera innan du kan köra den. Förmågan att kunna välja måste existera innan du kan börja göra val. Förmågan att tänka måste existera innan du kan filosofera. Det är en grundläggande och logisk ordning som inte går att ifrågasätta.

Ja och allt detta är vad existensialisten lutar sig mot.

Kanske missförstår jag eran konversation här, jag trodde jag tillförde något.

Det existerar dessutom sant och falskt, och en existentialism kan inte sägas vara gällande om en variation hos mänskliga värderingar bygger på osanning.

Var det inte detta som diskuterades?

Säg har man någonsin anklagat en konstnär som målar en tavla för att han inte på förhand låtit sig inspireras av fastslagna regler? Har man någonsin föreskrivt hurdan tavla han skall måla? Det är självklart att det inte kan finnas någon alldeles speciell tavla att måla, att konstnären engagerar sig i skapandet av tavlan och att den tavla som skall målas är just den som som han sedan visar sig ha gjort; det är tydligt att det inte existerar några värden a priori men att det finns värden som man sedan ser i konstverkets helhet och i de relationer som förbinder skaparviljan med dess resultat.(.)
Vad som är gemensamt för konsten och moralen, det är att man i båda fallen har att räkna med skapelse och uppfinning. Vi kan inte på förhand bestämma om vad som är att göra. (.)
Människan skapar sig själv, hon är inte fördiggjord från början utan formas i och med att hon väljer sin moral, och omständigheternas tryck är sådant att hon inte kan underlåta att välja en moral.

Jag kanske missförstår din poäng Johan, den är lite godtycklig i mina ögon. Kanske du kan utveckla den.
Varför blir existensialismen icke gällande?
Är det sant i absolut mening du menar eller den brukade, tro-goda skäl-uppfattat som sant, som du definierar enligt?

Vi kan alltid ifrågasätta varför vi gör ett val - och det härleds till något som är mer primärt - och bortom det vi kallar det fria valet. Vi är inte fria vad vi har att utgå ifrån. Vi är möjligen fria att ta hänsyn till en högre given komplexitet - och vårt val kan få ett annat utfall. Men att säga att människan är sin egen unika essens, och tro att hon är fri att skapa sin egen mening, är att försöka skapa något ur intet.

Här var det som jag söker svara på med mitt inlägg. Genom att belysa hur jag ser att existensialisterna ser på det.

[Kiifen]

Citat:
Det existerar dessutom sant och falskt, och en existentialism kan inte sägas vara gällande om en variation hos mänskliga värderingar bygger på osanning.

Okej, min kommentar på det är följande:

Tanken att det finns sanna och falska värderingar har sin grund i homogenitetstänkandet där allting ska likriktas i kollektivism och enhetlighet. Existentialisten skulle då hävda att totalitär homonoia är ett slags fängelse, en falsk tro, en "ond tro" och menar att individen är fri att ha sina egna värderingar.

Faktum är att det är omöjligt att ha någon annans värderingar eftersom ingen annan kan leva våra liv åt oss. Även om jag säger att jag tycker precis som du, så kan jag inte komma ifrån att jag fortfarande tycker som jag själv tycker. Jag kan blott och enbart svara för mina egna handlingar.

Ifall denna princip inte gällde skulle saker snart bli fullkomligt kaotiska. Jag skulle kunna börja hävda att jag vet vad du känner och tycker innan du ens sagt något. Andra skulle kunna skylla på mig för saker de själva gjort, jag skulle kunna ta andras egendom för att jag anser mig stå över dom och därmed ansvara för dem.

Det man brukar kalla psykisk sjukdom är ofta ett utslag av denna existentiella missuppfattning. För mentalpatienten är så övertygad om att andra kontrollerar honom eller att han kan kontrollera andra att han tror han kan slå självaste fysikens lagar ur spel.

[Johan Ågren]

Varför blir existensialismen icke gällande?
Är det sant i absolut mening du menar eller den brukade, tro-goda skäl-uppfattat som sant, som du definierar enligt?

Som jag ser det så får existentialismen endast ett spelrum i det som uppstår när människor tolkar skeenden olika. Att människor befinner sig i olika sammanhang däremot och agerar olika är inte det samma som det jag menar - det är enbart relativism. För att människan verkligen ska kunna agera fritt och hantera världens essens olika så måste det existera olika världar för varje subjekt. Se månhistorien nedan. Att två identiska människor som befinner sig under identiska omständigheter skulle hantera situationen olika är enbart möjligt om dessa människor genom sin abstraktionsförmåga tolkar in något utöver essensen - DVS något som inte överensstämmer med essensen. I vilket annat spelutrymme skulle existentialismen vara gällande? Existentialismen må vara praktiskt tillämpningsbar - men det är inte hur vi grund och botten förhåller oss till världen - enbart det praktiska resultatet. Skulle jag kalla min vilja primär så skulle jag inte behöva bry mig om att revidera min vilja efter hur världen faktiskt förhåller sig - men det gör jag. Hur kan jag då säga att existensen föregår essensen? Mina mål revideras efter hur rationella jag anser dem vara - jag väljer efter det jag upplever vara meningsfullt. Jag sätter inte upp slumpmässigt utvalda mål - som att jag sedan strävar efter att uppfylla. En galning "får för sig saker" - men ska vi kalla denna galning för en sann existentialist?

Citat:
Det existerar dessutom sant och falskt, och en existentialism kan inte sägas vara gällande om en variation hos mänskliga värderingar bygger på osanning.

Okej, min kommentar på det är följande:

Tanken att det finns sanna och falska värderingar har sin grund i homogenitetstänkandet där allting ska likriktas i kollektivism och enhetlighet. Existentialisten skulle då hävda att totalitär homonoia är ett slags fängelse, en falsk tro, en "ond tro" och menar att individen är fri att ha sina egna värderingar.

I stället för att försöka svara på alla lösa trådar som uppstått här så tar jag tag i det lilla och nystar:

Jag tog exemplet med sekten högre upp i den här tråden, och anser att alla värderingar som grundas på osanning också är falska värderingar - och vidare uppstår "falska" handlingar. Du är rätt mycket inne på praktisk filosofi, men jag är intresserad av existentialismens förankring. Jag är mycket väl medveten om nödvändigheten och nyttan att tänka på ett visst sätt - men bara det rättfärdigar inte teorin.

Var och en kan ges rätten att ha fria värderingar - även irrationella sådana. Men ur en filosofiskt reflekterande så kan det inte stanna vid detta. När människan börjar att tänka och fördupa sig i värden ges objektiva riktningar i den mån hon uppfattar världen korrekt eller inte. Notera att jag inte hävdar några värderingar i den här tråden - enbart principen.

Vad säger du om den existentialistiska "frihet" som uppstått ur felaktiga tolkningar av världen? Skapar jag ett "fängelse" genom att försöka förringa sådan frihet. Det enda rimliga svaret borde vara att självklart ska filosofin inte gynna ett falskt betraktande av världen - och värderingar och handlingar som följer av detta - men i den mån människan tolkar världen korrekt så är hon också fri att relatera till den på önskat sätt. Notera åter att jag inte är en social instutition - utan diskuterar filosofi.

Genom ovanstående kan man angripa det fria i existentialismen i den mån denna frihet uppstått genom falska uttolkningar av världen. Det existentiella föregår där inte essensen - utan underordnar sig sitt "fängelse".

Att existens föregår essens betyder att något måste existera innan det kan agera. En bil måste existera innan du kan köra den.

Nu blev det lite lustigt va?

Att existensen föregår essensen betyder att människan - genom sin unika förmåga - blir sin egen essens och utifrån sin fria vilja tar världens essens i besittning. Existentialismen uppstår i den fria viljan - men vad vill människan? Som jag ser det så blir människan friare i ju större mån hon alienerar sig från världen och gör fria tolkningar - i detta kan existentialismen få ett utrymme. Men destå mer hon känner världen destå mer uppgår hon i världens essens igen - och utrymmet för en existentialism minskar. Den fria viljan minskar alltid i en situation destå klarare vi ser den. Vi kan då inte längre välja både det som är sant och det som är falskt - och fortfarande agera förnuftigt. Månen består inte samtidigt av både ost och "sten", faktum är att den består av "sten" - och alla värderingar som grundar sig på att den är av ost är irrationella - även existentialistens fria val att bygga en rymdfarkost för att åka till månen och äta den. Jag tänker inte hindra dig - i den mån du inte skadar mig på något sätt - men jag anser ändå ett detta fria val är felaktigt och underminerar existentialistens poäng med sitt filosofiska ställningstagande.

Det största problemet är inte det jag skriver om ovan - utan att en existentialist kan förneka ett ideal teoretiskt - men i sin psykologi fortfarande ha kvar de meningssammanhang ett ideal lett till. En person som varit kristen kan t.ex börja förneka sin tro på kristendommen - men har ändå kvar de rutiner som existerar i den kristna kultur han/hon är uppväxt. Man kan då inte hävda att man inte längre är kristen - för i praktiken är man fortfarande denna person tills man lyckats nollställa alla dessa rutiner idealet redan uppbringat. Om vi hypotetiskt säger att det kristna idealet saknar rationell grund så kommer denna människa även fortsättningsvis att agera irrationellt tills dess att dessa rutiner upphört. Om nu denna människa efter att ha svurit sig fri från idealet kallar sig existentialist - och fortsätter att agera efter dessa rutiner, och kallar det hennes fria val, vad har vi då att göra med? Detta är en djupare kritik mot existentialismen som rör psykologin. Vi är inte vad vi kallar oss - vi är vad vi gör. Detta gäller i ännu högre grad den som kallar sig nihilist. Att handla är att värdera - även om det är omedvetna rutiner.

/Johan