Egoism - överlevnadsfaktor?

[Rising]

Däremot kan ju vi tycka att vissa saker de gör är hänsynslöst. T.ex. mandomsprov eller religiösa ritualer där man dödar djur eller t.o.m. människor. Men inom stammen finns det ett konsensus om det riktiga i att göra på det sättet och det är inte fråga om att skada sammanhållningen och vänskapen.

Jag vet inte om något överlevande stamsamhälle som haft som princip att vara hänsynslösa och allmänt svinaktiga mot varandra.

Så om jag är hänsynslös mot dig så är jag inte "hänsynslös" så länge som jag själv tycker att mitt agerande är okej? Det resonemanget tycker inte jag håller.

Nåväl; det exempel jag tänkte på var Ik-stammen i afrika, det enkla naturfolket vars drastiskt förändrade levnadsförhållanden kom att erodera deras samhällsstruktur totalt. Där (om man kan lita på Turnbull) fanns det knappt någon vänskap alls att tala om. Det är urtypen för ett samhälle där "spelarna" i mitt spelexempel behöver mer än 2X för att få fortsätta spela. Vi kanske vill säga "Ik-stammen försvann för att de var så hänsynslösa mot varandra, det är ju ett bevis för att egoism inte funkar!" men jag vill vända på det: Jag menar att förhållandena var så svåra att ingen "spelstrategi" hade överlevt någon längre tid. Enbart de hänsynslösa klarade sig förbi den första genomgången, och det kunde de göra på de hänsynsfullas bekostnad. Hade alla däremot varit hänsynsfulla så hade ingen fått mer än 2X och hela stammen hade försvunnit. Egoism är alltså en sorts buffert för mänskligheten, när förhållandena blir tillräckligt tuffa så är det ju faktiskt bättre (för artens överlevnad) att några klarar sig än att alla dör ut, och det är för detta ändamål vi har egoisterna.

Däremot så är civilisationen, det kapitalistiska samhället, på det sätt du beskriver med spelteorin. USA är väl föregångslandet när det gäller att kunna exploatera varandra för sina egna syften.

Det tycker faktiskt inte jag. Tvärtom tycker jag att problemet med USA är motsatsen, att man har ett så starkt idelogiskt sammanfogande kitt. Sovjetunionen har fallit, men ingen tror väl att de förenta staterna skall upplösas någon gång inom den närmaste framtiden? Ändå har de olika staterna nästan ingenting gemensamt. Vad som förenar dem är en vansinnigt stark nationalism, en enorm sammanslutning kring den egna kulturen och även inflytelserika religösa krafter. Jänkarna spelar alltså spelet väldigt "oegoistiskt", och det är i sig farligt, eftersom den altruistiska lydnaden väldigt enkelt kan manipuleras och styras till fascism.

Jag menar: Säga vad man vill om Ik-folket, men de hade i vart fall inga nazister. Det går helt enkelt inte att leda ett folk av egoister med en tom konvention som fana. De osjälviska, däremot, de sätter laget före sitt eget bästa (sin egen integritet) och kan därmed enkelt manipuleras. Det tror jag är en anledning till att det är just de ideologier som talar om klasslösa samhällen, utopier och paradisiska efterliv, m.m. som så ofta i historien ballat ut till grymma, blodtörstiga despotier.

Är Bill Gates värd 250 miljarder? Nej det är han inte, de pengarna har hans arbetare över hela världen samlat ihop åt honom, varav de får en liten summa var kallad "lön".

Bill Gates tvingade ingen att arbeta för honom. Ska han straffas för att han är smart? Visst tycker jag att det finns fel i systemet som gjort honom så rik (felet är att man så lätt blir rikare av att redan vara rik) men Bill Gates själv kan inte klandras för att han har agerat framgångsrikt inom detta system. Att vara framgångsrik är inte detsamma som att vara egoistisk. (Och på samma sätt; att skapa ett system som leder till onda spiraler är inte heller ett utslag av egoism. Bara av undermålig systemkonstruktion)

USA är alltså - i mina ögon - ett bra exempel på ett extremt oegoistiskt samhälle som ändå har stora samhällsklyftor eftersom de använder ett ekonomiskt system som inte stävjar positiv återkoppling (=onda spiraler).

[Kiifen]

Rising

"Så om jag är hänsynslös mot dig så är jag inte "hänsynslös" så länge som jag själv tycker att mitt agerande är okej? Det resonemanget tycker inte jag håller."

Nja, det var inte riktigt så jag menade. Var det så jag skrev?

Jag tror inte att det finns en särskild människotyp som man kan kalla "egoist", däremot tror jag att alla kan bli egoister om omständigheterna gör det beteendet 'nödvändigt'. Varje individ i ett samhälle har ju en grundläggande överlevnadsstrategi, om man kan kalla en typ av överlevnadsstrategi för egoism så är det väl okej med mig. Men vad man i dagligt tal brukar kalla egoist tycker jag inte stämmer så väl med en överlevnadsstrategi utan mer ett utslag av att inte ha insikt i vad ens handlingar får för konsekvenser i ett socialt sammanhang. Det är därför mer en slags eccentrisk störning eller ren dumhet.

Detta exempel med Ik folket är tyvärr inte något sällsynt. Kontakten med civilisationen urholkar och omöjliggör naturfolkens livsstil och det finns det många exempel på. Det slutar oftast i tragedier. De tvingas assimileras i den växande civilisationen eller så blir de helt enkelt dödade.

Detta kitt du talar om, nationalism, det finns nog i de flesta samhällen men inte alla samhällen upphöjer det till en så dominerande princip som USA gör. Frågan är varför det är så nödvändigt för dem med så pass stark nationalism?

Svaret som jag ser det är att samhället annars skulle sönderfalla och eventuellt skulle det bli inbördeskrig. Det är rätt så uppenbart att ifall ett samhälle är byggt runt principen att det är okej att använda sig av människor som blöjor för sina egna behov, till slut kommer att nå en utmattningens gräns och tvingas behöva någon form av sammanflätande argument för att hålla ihop hela bygget och läka alla upprivda sår. Nationalism är ju ett sådant argument, religionen är ett annat. Traditionen ett tredje.

Varför tror du att folk i den mest upplysta delen av världen, levandes i det mest framgångsrika landet är så fanatiska kring Bibeln, Kristendomen och Jesus? Varför måste de ständigt göra sig själva påminda om att de är älskade? Att någon någonstans älskar dem med en oändlig himmelsk kärlek och förståelse.

Varför är folk i USA så oerhört behövande av kärlek och förståelse? Varför är det så viktigt att man t.o.m. verkar måsta komma upp i TV för få prata ut om sina problem och gråta hinkvis tillsammans med Oprah eller Dr Phil?

Det är för att de behöver få höra det, om och om och om igen. Varför blir de aldrig mätta på att få höra dessa fantastiska lovsånger?

Enligt mitt sätt att se på saken är det inte särskilt konstigt alls. Ifall man inrättar sin livsstil på ett sätt som går emot de normala behoven och ifall man har en livsstil som river sönder relationer så kommer alla dessa behov fram på något annat sätt. Får man inte kärlek på naturlig väg så får man kanske det genom att tro på Jesus, lyssna på Dr Phil eller Oprah. Och kan man inte lita på någon annan, så kan man iallfall lita på pengar, dörrlarm eller vapen.

Eller varför inte drömma om framtida utopier där alla problem på magisk väg blivit lösta? Det är väl kanske det vanligaste sättet att hantera sin otillfredställelse med. Kanske därför också varför reaktionärer, kommunister eller andra "samhällsförbättrare" kan bli så oerhört fanatiska att de t.o.m. skulle kunna begå mord. Sällan har de dock någon verklig samhällsvision att presentera utan istället är argumenten mer i stil med "om alla andra bara gjorde som jag vill så skulle allting bli bra".

Nu över till Bill Gates. Givetvis ska inte Bill straffas för att han är smart eller för att han har pengar eller är duktig på datorer eller någonting annat. Jag bryr mig inte om Bill Gates som person, han var bara ett exempel. Ett exempel i mitt exempel om det stora spelet "civilisation" som allmänt brukar kallas för "ekonomi".

Jag tycker inte illa om Bill Gates, han är en framgångsrik spelare och han trivs säkert med det han gör. Däremot tycker jag själva spelet är smaklöst och tydligen verkar de flesta inte heller alls trivas med sitt spelande. Istället är det något de känner sig tvingade till att göra. De ser ingen annan utväg eftersom alla vägar ut har på nåt sätt suddats ut. Att bli naturmänniska är en omöjlighet eftersom spelet gör anspråk på att "äga" naturen och världen och hindrar därför också ganska så effektivt alla andra sätt till försörjning. Därför blir man mer eller mindre tvingad till att delta i spelandet, även om det innebär att man måste jobba som en kines för att kunna leva.

[Rising]

vad man i dagligt tal brukar kalla egoist tycker jag inte stämmer så väl med en överlevnadsstrategi utan mer ett utslag av att inte ha insikt i vad ens handlingar får för konsekvenser i ett socialt sammanhang. Det är därför mer en slags eccentrisk störning eller ren dumhet.

Okej. Jag kan dock inte göra ett sånt fördömande, för då skulle jag smickra mig själv (jag är ju ingen egoist) och det är något jag inte ägnar mig åt.

Det är rätt så uppenbart att ifall ett samhälle är byggt runt principen att det är okej att använda sig av människor som blöjor för sina egna behov, till slut kommer att nå en utmattningens gräns och tvingas behöva någon form av sammanflätande argument för att hålla ihop hela bygget och läka alla upprivda sår. Nationalism är ju ett sådant argument, religionen är ett annat. Traditionen ett tredje.

Mmm... Fast man kan se det som fenomen av socialt kapital också. Socialt kapital är vad man kallar den mängd tillit och förtroende som råder mellan individerna i ett samhälle. Norra Italien har exempelvis genom tester visat sig ha tydligt större socialt kapital än södra Italien. Detta har genom historien givit norra Italien många fördelar gentemot sina grannar i syd. I början av förra seklet, till exempel, så samlade italienska bönder på olika håll ihop sitt kapital i en sorts kooperativa banker. Där erbjöd de lån till varandra till lägre ränta än de etablerade bankerna. En god affär för bönderna så länge som de var solidariska och inte blåste varandra, alltså. I norra Italien hade man flera sådana här banker, i syd nästan inga alls. Där var misstänksamheten så stor att bönderna tvingades gå till de vanliga bankerna, för att där låna pengar till högre ränta än deras grannar i norr.

Det sociala kapitalet visar sig genom en god ekonomisk utveckling, men också genom en utbredd kultur av föreningsverksamhet och medborgerligt engagemang. Jag tror att förenande ideologier såsom de vi räknat upp är andra kännetecken på detta fenomen.

Ur detta perspektiv är dessa ideologier alltså något gott och fördelaktigt. Jag gissar dock att du inte är lika förtjust i en sådan teori, då den lyfter fram den amerikanska modellen som något positivt.

Nå, nu till något annat:

Jag tycker inte illa om Bill Gates, han är en framgångsrik spelare och han trivs säkert med det han gör. Däremot tycker jag själva spelet är smaklöst och tydligen verkar de flesta inte heller alls trivas med sitt spelande.

Jag tycker det här är intressant; skillnaden mellan att spela framgångsrikt inom ett spel och att diktera förutsättningarna för spelet i fråga. Jag personligen tycker nämligen enbart att man kan fördöma det senare.

Ett exempel: Under andra världskriget fanns det i Jugoslavien två motståndsrörelser mot tyskarna; Mihajlovics chetniker och Titos partisaner. Tyskarna var förstås störst och mäktigast; så de dikterade förutsättningarna för all väpnad kamp i området. Reglerna var; anfaller ni oss så slår vi tillbaka, och hittar vi inte motståndsmännen så slår vi tillbaka mot de bybor vi hittar, för de har säkert försett motståndsmännen med proviant och skyddsrum (och har de inte det så kommer denna taktik från vår sida åtminstone att väcka ett missnöje hos byborna mot motståndsmännen). I detta "spel" kunde man agera på väldigt olika sätt. Chernikerna valde att spela ett avvaktande spel; "vi väntar tills kriget är slut. Om Tito slåss mot tyskarna kommer de bara att nöta ned varandra, så när kriget är slut är vi starkast och kan ta över landet." Tito spelade ett annorlunda spel. Hans metod var att angripa tyskarna och sedan erbjuda hjälp samt värva medlemmar hos de bybor som tyskarna slog tillbaka mot. Det var en hänsynslös taktik; att offra oskyldiga bybor för den egna saken, men den fungerade. Titos partisaner växte i styrka och tog makten efter kriget.

Vem bär ansvaret för Titos hänsynslösa taktik? Det enkla svaret vore "Tito, förstås", men jag tycker inte det. Åtminstone inte bara. Jag tycker nämligen att skulden först och främst är tyskarnas. De bestämde reglerna. Tito bara spelade framgångsrikt efter dem. Däremot har Tito förstås ansvar över de spelregler han själv inrättade i Jugoslavien efter kriget, så den skulden kommer han aldrig ifrån.

Idag hör man många som menar att terrorister måste fördömas för att de angriper oskyldiga, inte bär uniform, osv. Jag tycker det bara gäller när de har ett val. När angriparna däremot använder en taktik som omöjliggör allt annat motstånd än detta, då hamnar skulden istället på angreppsmakten. I mina ögon, alltså.

Så; för att återknyta till ämnet (vad jag pladdrar!): Det är inte egoisten man ska hata; egoism är nämligen blott en speltaktik. Ändra spelsystemet istället så att egoism blir ett framgångslöst sätt att spela på.

Problemet är kanske att de som bestämmer reglerna i centraliserade styren (kommunism, fascism, konservatism, teokratier, m.m.) själva tjänar på att fortsätta skapa regler; varpå dessa system alltid tenderar att balla ur i tungrodd byråkrati och rigida administrativa hierarkier som främjar korruption och därmed egoism. Och i decentraliserade styren (anarkism, liberalism, och demokratier som förryckts till pöbelstyre) är det tvärtom; där tjänar de framgångsrika spelarna på att göra sig kvitt regler som stävjar positiv återkoppling; varpå man tjänar mer och mer ju mer man redan tjänat, vilket återigen främjar egoisten.

Jag beklagar att jag inte funderat igenom dessa ämnen tillräckligt mycket för att kunna skriva ett kort inlägg om det. Det här är sånt jag klurar på just nu.