Raderat
Moderator: Moderatorgruppen
Jag har tänkt på liknande sätt, varit övertygad om vad som är rätt och vad som är orätt och trots detta har jag handlat orätt. I efterhand har jag insett att min övertygelse ofta stridit mot min natur. Jag har försökt leva upp till ett för mig orimligt ideal.
Det kan röra sig om så enkla saker som att sitta här i soffan och skriva inlägg istället för att göra det jag borde - arbeta.
Nu försöker jag inte att skilja på rätt och fel utan sätter ganska stor tillit till min intuition, trots att denna ibland ställer till det för mig. Min självdisciplin säger till mig att jag borde arbeta hårdare (vilket behövs) men min intuition ifrågasätter varför och jobbar på att ta reda på det.
Det är intressant att fela.
Det kan röra sig om så enkla saker som att sitta här i soffan och skriva inlägg istället för att göra det jag borde - arbeta.
Nu försöker jag inte att skilja på rätt och fel utan sätter ganska stor tillit till min intuition, trots att denna ibland ställer till det för mig. Min självdisciplin säger till mig att jag borde arbeta hårdare (vilket behövs) men min intuition ifrågasätter varför och jobbar på att ta reda på det.
Det är intressant att fela.
Pojken skrev:"Tycker du att man i vilken given situation som helst ska sträva efter att göra det man själv tycker är rätt eller fel?"
Nej, jag tycker att man i första hand ska följa sin intuition. Intuitionen känner inget rätt eller fel, det är intellektet som delar in i rätt eller fel. Intellektet är underordnat intuitionen, menar jag.
Re: Är det värt det?
Pojken skrev:Jag satte mig framför datorn idag när jag visste att det hade givit mig större välbefinnande att läsa en bok. Jag ångrar det, och i efterhand skulle jag kunna ha gjort vad som helst för att rätta till det. Ett rent samvete är ovärderligt.
Vart brister övertygelsen?
Det är inte alltid lätt att göra det som är långsiktigt bäst, kräver kanske lite mer ansträngning i det korta perspektivet även om det betalar sig på sikt.
Att ta sig igenom en hel dag utan att bli tankeförgiftad är inte enkelt. Även om vi har en välfungerande moralisk kompass så är det lätt hänt att nålen ibland pekar åt fel håll.
Men att sträva efter att leva efter sin moraliska kompass är såklart bättre för individens sinnesstämning än att ständigt gå emot sina egna värderingar och principer då detta ger upphov till ångest.
Men jag tycker att det kan vara bra att göra fel, man kan lära sig något. Man ska ständigt sträva efter förändring, utveckling och förbättring. Även om det är bra att följa sin etik så är det lika viktigt att ifrågasätta den.
Men att sträva efter att leva efter sin moraliska kompass är såklart bättre för individens sinnesstämning än att ständigt gå emot sina egna värderingar och principer då detta ger upphov till ångest.
Men jag tycker att det kan vara bra att göra fel, man kan lära sig något. Man ska ständigt sträva efter förändring, utveckling och förbättring. Även om det är bra att följa sin etik så är det lika viktigt att ifrågasätta den.
Re: Är det värt det?
Well, jag tror att vi blott är biologiska maskiner som saknar annan vilja än den vi är programmerad för att inbilla oss. Det är ett metafysiskt uttalande, jag vet, men det har blivit min slutsats eftersom jag har misslyckats i alla mina försök att förklara för mig själv hur en vilja annars skulle kunna fungera.
Jag har en tendens att skjuta upp saker istället för att ta itu med dem på en gång och få dem gjorda. Det tjänar jag inget på. Så för att svara på din fråga så är det inte värt det; det är jag som är felprogrammerad, och denna tendens har jag lärt mig att jag måste ta i beaktande när jag gör mina avvägningar.
Men; jag får också mer sporadiska infall av dumhet då och då. Nyckfulla spratt som bryter mot mitt vardagliga beteende. Sådana infall ser jag faktiskt något värde i; de tolkar jag som resultatet av drifter i mitt huvud som kittlar sig själva för att hålla sig i trim. Det är som gamla maskiner; de håller längre om man använder dem då och då. Orörda maskiner slutar oftare att fungera. Om jag får ett utbrott någon gång så känner jag alltså ingen skam, jag bara kontrollerar mina känslor och agerar pragmatiskt. Min "utbrottsmaskin" i min hjärna måste helt enkelt testköras då och då för att jag ska vara säker på att den fungerar när den eventuellt behövs (och det är nog sunt att öva på att kontrollera sina utbrott när man är hemma, själv framför datorn, så man inte någon gång förlorar kontrollen på så vis att man sårar andra människor)
Och så ser jag faktiskt också ett egenvärde i att ångra saker jag gjort. Vår förmåga att må dåligt och känna kval - de är också känslor som måste stimuleras för att hållas i trim. Alternativet tror jag skulle kunna vara mycket värre.
Jag har en tendens att skjuta upp saker istället för att ta itu med dem på en gång och få dem gjorda. Det tjänar jag inget på. Så för att svara på din fråga så är det inte värt det; det är jag som är felprogrammerad, och denna tendens har jag lärt mig att jag måste ta i beaktande när jag gör mina avvägningar.
Men; jag får också mer sporadiska infall av dumhet då och då. Nyckfulla spratt som bryter mot mitt vardagliga beteende. Sådana infall ser jag faktiskt något värde i; de tolkar jag som resultatet av drifter i mitt huvud som kittlar sig själva för att hålla sig i trim. Det är som gamla maskiner; de håller längre om man använder dem då och då. Orörda maskiner slutar oftare att fungera. Om jag får ett utbrott någon gång så känner jag alltså ingen skam, jag bara kontrollerar mina känslor och agerar pragmatiskt. Min "utbrottsmaskin" i min hjärna måste helt enkelt testköras då och då för att jag ska vara säker på att den fungerar när den eventuellt behövs (och det är nog sunt att öva på att kontrollera sina utbrott när man är hemma, själv framför datorn, så man inte någon gång förlorar kontrollen på så vis att man sårar andra människor)
Och så ser jag faktiskt också ett egenvärde i att ångra saker jag gjort. Vår förmåga att må dåligt och känna kval - de är också känslor som måste stimuleras för att hållas i trim. Alternativet tror jag skulle kunna vara mycket värre.
Rising skrev:Well, jag tror att vi blott är biologiska maskiner som saknar annan vilja än den vi är programmerad för att inbilla oss. Det är ett metafysiskt uttalande, jag vet, men det har blivit min slutsats eftersom jag har misslyckats i alla mina försök att förklara för mig själv hur en vilja annars skulle kunna fungera.
Stop right there! Alltså, du är programmerad att inbilla dig en viss vilja. Men vem är det då som utvärderar den viljans önskvärdhet? Utifrån vad du skriver sen verkar du dessutom vara i stånd att utveckla/trimma denna vilja - alltså omprogrammera dig själv. Du har alltså viljan att ändra din vilja.
När man hävdar att människan är en "programmerad maskin" glömmer man lätt att programmerande (en viljehandling) föregår programmeringen (ett maskinellt "schema"). Och inte tvärtom.
Redan att (som du gjort i dina försök) föresätta sig att förklara viljan i (bio)mekaniska termer, gör viljan underordnad mekaniken, trots att allt levande tyder på motsatsen. Däremot kan mekaniska förlopp förklaras utifrån viljeimpulser ("glaset står på bordet för att jag ville ställa det där").
Vad gäller fria viljan så hör man ofta att vi "inte kan bryta mot naturlagarna", att "vi är som vi är pga händelser som skedde före vår födelse och som inte kan påverka". Kort sagt, frågan om fri vilja kopplas ihop med orsaksbegreppet.
Det gör att invändningen "vissa saker, exvis kvantmekaniken, är inte styrd av naturlagar utan av slumpen" ibland kommer upp. Men det är oklart hur det faktum att vissa ting sker slumpmässigt skulle öka vår förmåga till fri vilja. Vad vi vill är ju att våra handlingar ska va orsakade varken av en naturlag eller en slump utan av oss själva.
Men man måste fråga sig vad en orsak egentligen är för nåt. Som jag ser det är begreppet "orsak" sammankopplat med vår kapacitet att veta och förutsäga. Att säga att "orsaken till att huset rasade samman var att ett flygplan flög in i det" är att säga att om ett flygplan flyger in i ett hus har vi, allt annat lika, skäl att tro att huset kommer att rasa samman.
I en mening finns det bara enskilda händelser som följer på varandra. Om vi observerar vissa händelser är vi i stånd att förutsäga vilka händelser som kommer att följa. Observerar vi andra är vi inte i stånd att förutsäga vilka händelser som kommer att följa (då talar vi om "slumpen").
Vad gäller människan kunde man föreställa sig följande scenario. En intelligent människa kan förutse (och kanske t o m utnyttja detta för att påverka beteendet i enlighet med sin vilja) en annna människas (kanske ett litet barns) beteende i minsta detalj. Hon vet att om barnet inte får mat kommer han/hon att skrika, han/hon kommer att försöka lära sig gå, etc.
Denna intelligenta mänskas beteende kan i sin tur kanske förutsägas av en ytterligare överlägsen intelligens. Och så vidare ad infinitum.
Men att ens beteende alltså kan förutsägas, vad har det med frihet att göra? En rationell mänska är oftast mycket mer förutsägbar än en irrationell. Gör det den irrationelle mer fri? Jag har svårt att tänka mig det. Frihet är att kunna agera annorlunda än vad man faktiskt gjorde, inte att agera på ett oförutsägbart sätt.
Det gör att invändningen "vissa saker, exvis kvantmekaniken, är inte styrd av naturlagar utan av slumpen" ibland kommer upp. Men det är oklart hur det faktum att vissa ting sker slumpmässigt skulle öka vår förmåga till fri vilja. Vad vi vill är ju att våra handlingar ska va orsakade varken av en naturlag eller en slump utan av oss själva.
Men man måste fråga sig vad en orsak egentligen är för nåt. Som jag ser det är begreppet "orsak" sammankopplat med vår kapacitet att veta och förutsäga. Att säga att "orsaken till att huset rasade samman var att ett flygplan flög in i det" är att säga att om ett flygplan flyger in i ett hus har vi, allt annat lika, skäl att tro att huset kommer att rasa samman.
I en mening finns det bara enskilda händelser som följer på varandra. Om vi observerar vissa händelser är vi i stånd att förutsäga vilka händelser som kommer att följa. Observerar vi andra är vi inte i stånd att förutsäga vilka händelser som kommer att följa (då talar vi om "slumpen").
Vad gäller människan kunde man föreställa sig följande scenario. En intelligent människa kan förutse (och kanske t o m utnyttja detta för att påverka beteendet i enlighet med sin vilja) en annna människas (kanske ett litet barns) beteende i minsta detalj. Hon vet att om barnet inte får mat kommer han/hon att skrika, han/hon kommer att försöka lära sig gå, etc.
Denna intelligenta mänskas beteende kan i sin tur kanske förutsägas av en ytterligare överlägsen intelligens. Och så vidare ad infinitum.
Men att ens beteende alltså kan förutsägas, vad har det med frihet att göra? En rationell mänska är oftast mycket mer förutsägbar än en irrationell. Gör det den irrationelle mer fri? Jag har svårt att tänka mig det. Frihet är att kunna agera annorlunda än vad man faktiskt gjorde, inte att agera på ett oförutsägbart sätt.
Är det värt det att tänka eller handla på ett sådant sätt som man inom sig vet är fel, man kommer ångra och helt enkelt inte är något man skule göra om det var sista dagen i livet?
Skulle/har handlat på ett sådant sätt som jag inom mig vet är fel, fast då är det ingenting som jag ångrat, tack vare att jag innan intalade mig själv att inte känna ånger på grund av att jag övervägde att just göra det.
Sedan finns det handlingar i mitt liv som jag innan vetat är fel, gjort det, och ångrat det.
I dessa fall har det inte handlat om att jag inte intalat mig själv tillräckligt mycket att detta är något som jag inte skall känna ånger för, utan att jag helt enkelt inte brytt mig.
Den typen av ignorans är inte så önskvärd och man lär sig fort att det inte var värt att göra.
Ångest/ånger kan äta upp en människa inifrån och beröva den på alla dess färger, och man glömmer aldrig, man accepterar bara.
I bästa fall..
/ Där var min tankegång.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 20 och 0 gäster