Frågan för dagen: någon som kan förklara blyghet och ge
ett avhjälpande botemedel??
Hej.
Blyghet har -som redan konstaterats - med dålig självkänsla att göra.
Men;
låt oss pröva orden "skam","skuld" och "rädsla" i sammanhanget.
Låt mej svärma över detta en smula, snarare än att precisera mej utifrån någon särskild lära.
Vi kommer inte så mycket längre hur som helst
( eftersom vi bara kan närma oss din bekanting utifrån allmänna antaganden här.)
Så, nu har jag bett om ursäkt i förväg, för ostrukurerade tankegångar
( vilka alltid är den rätta utgångspunkten om man vill få ett helhetsgrepp om ett problem...)
Det är troligt att han har utsatts för förnedrande behandling i unga år.
Kanske grova övergrepp, kanske inte. Kanske han "bara" blivit förlöjligad.
Kanske har han vid något givet tillfälle gått utanför beteendenormen, låt oss säja; larvat sej, gråtit fastän han är pojke, eller vad som helst som inte riktigt passar in.
Han har i dessa situationer mötts av omgivningens ogillande, förlöjligande, etc.
Utstötning.
Kanske är utstötning det värsta som kan hända flock/familjevarelsen människan? Bottnar månne känslan av skam i känslan av rädsla?
Fysiskt sett är det inte riktigt så.
Genans yttrar sej med hetta, varm svett, skruvande och kliande.
Rädsla yttrar sej i kall svett, skakningar.
Har känslor av genans och skam sin botten i ilska, rentav?
Ilskan yttrar sej med varm svett...
I alla händelser har han inte fått göra upp med detta.
Han är inte säker på att han inte alls är utstött av omgivningen, än idag, utan är älskad, kapabel och kan formulera fria val.
Han lever i med ett mönster som ständigt påminner honom om att han inte rktigt duger.
Troligen identifierar han sej med detta mönster helt. Dvs, han tror sej VARA den blyge, snarare än att HA mönster av blyghet.
Hur själavårdar man detta?
Jag utgår från mina egna erfarenheter som gode*, vilket kanske kan vara till nytta för dej som präst:
Grundförutsättningar:
Hans kropp kommer att signalera till mej. Se ovan.
Hans själ BÄR på skador. Han ÄR INTE dessa skador ( genetiska förklaringar är därmed uteslutna.)
Hans själ behöver få ur sej känslor som ligger oförlösta.
Hans ande kommer själv att analysera och lösa problemet, när han blir varse skadorna och har släppt ut de känslor som inte fått komma ut.
Det behövs ingen terapeutisk expertis för detta. Bara stöd och trygghet nog att återvända till anden.
Jag ger honom min tid, min närvaro och min fria uppmärksamhet.
Jag är DÄR, med honom.
Jag tittar honom i ögonen.
Jag tar i honom. Håller hans händer.
Prövar att fråga tex, "vad har du på hjärtat,då?"
Jag registrerar kroppsliga reaktioner.
Om jag kommer "in" hos honom (dvs: om han känner trygghet nog i mitt sällskap), så kommer vanligvis sorg att välla fram först.
Jag anlyserar inte detta.
Jag är DÄR. Jag finns där som hans kärleksfulla och trygga famn.
Jag kan eventuelt "provocera" honom lite, men bara om jag märker att han håller tillbaka känslor.
Jag premierar utlevelse av gamla skador. Inte prat. Inte tröst. bara trygg miljö och kärleksfullhet.
Känslourladdning är inte skador som ska hindras, utan tvärtom den medicin som löser problemet.
Efteråt ger jag honom några enkla frågor, för att avleda och avsluta sessionen, samt ber honom att se fram emot något. Vad som helst.
Kanske behöver hans själ bearbeta diverse känslor innan han kommer fram till att släppa fram genansen.
Ofta efter följande mönster (typ "chockstadier"):
Först sorg. Kanske sorg över vad genansen hindrat honom från att fritt välja. Kanske över övergreppet som ledde till genansen.
Detta vet vi inte och har inte med att göra. Det är han själv den perfekta terapeuten till att veta. Så fort hans ande är stark nog verka genom logik och rationalitet.
När inga fler tårar kommer, så kommer rädsla. Skakningar, rysningar och kallsvett.
Därefter ilska, följt av leda.
Om han uppmanas att återberätta eller beröra den smärtsamma upplevelsen i "leda-fasen" finns ofta en motvilja att åter dra samma trista och tragiska historia, men sen väller mängder av nya detaljer fram. Skratt och distans kommer och han knner uppymdhet, lätthet och befrielse från smärta.
Anden har möjlighet att verka.
Precis som den gjorde i honom som litet barn. Innan han fick sina skador.
något helgledigt osorterad; asper
*Gode är benämning på en nordhednisk "präst", "officiant".
