Tillit

[Kiifen]

Varför är tilliten så viktig för människan? Och varför är tilliten så svåråtkomlig? Särskilt i behandling av missbrukare eller personer med annan form av "mentala problem" är tilliten något ovärdeligt. Utan den är behandlingen meningslös. Jag skriver "mentala problem" inom situationstecken eftersom det fokuserar på individen och ser inte de utomliggande sammanhangen.

Jag har en teori om att "mentala problem" uppstår på grund av bristande tillit till andra människor. Särskilt till människor som man har haft en djupt känslomässig knytning till, såsom föräldrar, partner, vänner, vuxna när man är barn, osv. Jag tror att om det visar sig att den person man älskar mest av allt annat bedrar en då ligger man i stor riskzon att få "mentala problem". Varför teurapeuten måste ånya uppmuntra tilliten hos klienten så att denne återigen kan leva ett normalt och socialt liv.

Det som är kännetecknande för personer med känslomässiga eller mentala problem är att de tenderar att "straffa ut sig". De angriper personer i sin omgivning, varför? Jo för ifall man har haft en omstörtande upplevelse så bygger man in negativa förväntningar på sin omgivning, särskilt gentemot personer man ser som kärleksfulla och kapabla att känna och älska. Tänk på vad vissa berättar om sina upplevelser med föräldrar eller parter som misshandlar dom; "det här gör jag för att jag älskar dig."

Att i våldet och angreppen ligger en törst efter att hitta tillbaka till tilliten, för sig själv, för livet och för andra människor, men att det gått så långt att ingen i omgivningen längre förstår orsakerna utan kallar det för kriminalitet eller sjuklighet. Jag försöker inte göra dessa beteenden acceptabla, tvärtom, men att belysa vad de kan bero på.

Istället för att då tala om "mentala problem" så kanske man borde tala om tillitssvårigheter som olöst sedan ger upphov till en allt grövre mental och känslomässig problematik vilket skapar anledning och utrymme för en kriminell läggning och inriktning.

Dock inser jag naturligtvis att antisociala beteenden inte alltid behöver bero på detta, men i de fall de gör det vad blir då den politiska effekten av det?

Finns det något i samhället/kulturen som systematiskt skapar brist på tillit? Värderingar? Brist på kunskap? Tidsbrist? Arbetsfördelning? Skolformen? Föräldrasituationen? Arbetssituationen? Stress? Och vad skulle det ge för sociala, legala och politiska effekter?

Ifall man utgår från denna tes och tog de sociala problemen på allvar, vad skulle det innebära för t.ex. näringslivet? Vad har de olika ideologierna för inställning till tillit? Jag vet inte men jag gissar att det ser ut ungefär såhär, förutom att man ska lita på politikerna så ska man inom:

nyliberalismen och liberalismen: lita enbart på dig själv och på lagen
kapitalismen: lita främst på sig själv (ta gärna hjälp av eller använd dig av andra för att nå din egen vision)
socialismen: lita på "staten" och ganska lite på dig själv
kommunismen: lita enbart på "staten" och prolätariatet

Och hur ideologierna ställer sig till kriminalitet:
nyliberalismen, liberalismen och kapitalismen: kriminellt beteende är inte tillåtet. Samhällstrygghet skapas genom fler poliser, domstolar och fängelsen.

socialismen: kriminellt beteende är inte acceptabelt men det kan förstås och man kan förändra människor. Samhällstryggheten skapas genom social offentlig sektor och myndigheter.
kommunismen: kriminellt beteende är till viss del acceptabelt så länge det gäller bortförskaffandet av kapitalismen.

Nu har jag inte täckt deras ståndpunkter, är inte helt säker på om de stämmer till punkt och pricka men vad är det dessa ideologier och politiska beslut brister i rent generellt vad gäller skapandet och uppehållandet av ömsesidig tillit?

Övriga funderingar:

Vissa mentalt sjuka hör röster eller drabbas av "demoner", ser hallicunationer, får panikångestattacker, depressioner, utanför kroppen upplevelser, brist på kontakt med sina känslor, kan varken bli arga, kära, eller ledsna eller vljelöshet. Skulle inte depression kunna kallas för "djup sorg" eller panikångest kallas för "plötslig skrämsel"? Om inte enbart att förtydliga känslorna man känner då man har dessa symptom?

[Kiifen]

Jag tänker också att ifall man drabbats av en känslomässig störning/kris, att den då också blir så plågsam att man inte klarar av att bekräfta den för sig själv enbart genom att resonera med sig själv. Att det krävs en verklig handling. Jag "lider" (inte nämnvärt) t.ex. av att inte kunna urinera offentligt. Ifall jag ställer mig vid pissoaren på krogen kan jag inte få ut en droppe. Men så fort jag går in på toaletten, stänger och låser dörren då känner jag mig tillräckligt trygg för att kunna lätta på blåsan. Det är märkligt för att jag kan resonera hur mycket som helst med mig själv, jag kan vara helt ensammen, ändå går det inte. Jag är alltså i behov av tillitsterapi på muggen. Kan det vara så att hjärnan inte är utrustad för att tvinga på sig själv idéer? Alltså att hjärnan har en skyddsmekanism mot sitt eget tänkande? Att saker måste ske i fysisk form för att hjärnan ska kunna acceptera dom som tillförlitliga och värda att ta på allvar?

[Katana]

Klipp

[Kiifen]

Katana

Hur kommer det sig, enligt din mening, att man inte har nagon tillit till människor "nuförtiden" ?

[Algotezza]

Varför är tilliten så viktig för människan? Och varför är tilliten så svåråtkomlig? Särskilt i behandling av missbrukare eller personer med annan form av "mentala problem" är tilliten något ovärdeligt. Utan den är behandlingen meningslös. Jag skriver "mentala problem" inom situationstecken eftersom det fokuserar på individen och ser inte de utomliggande sammanhangen.

Tillit till IT är det enda som är viktigt idag.

Hur skall den som blivit sviken X antal gånger av en viss typ av medmänniskor, inom sjukvård, polis, socialtjänst, kunna känna tillit till nästa figur från dessa och besläktade områden som dyker upp i hans/hennes liv?

Den som inte litar på sig själv har svårt att lita på andra.

A

[Kiifen]

Algotezza

Det är säkert sant att "nagon" som blivit sviken av polis, socialtjänst, vägförvaltningen, jordbruksministern och jultomten säkerligen kommer att ha svart att lita pa nagon igen. Men hur ser verkligehten ut? Är det verkligen sa farligt egentligen?

[Katana]

Klipp

[Katana]

Klipp... raderaknapp skulle va så mkt. smidigare

[Katana]

Klipp

[Algotezza]

Men Algotezza... nu är jag besviken på dig...

Har du tappat tilliten?

För att kunna lita behöver man väl även ha ngt. att lita på till att börja med ??? Annars får jag inte ihop det vettu.
Och det är sällan ngt. att just lita på idag, men litar, det gör vi nog alla gång på gång på gång.  :D ...men dock utan större resultat av tillit som är ett ömesesidigt skådespel mellan två individer. Visst är det mystiskt.

Från början fanns det väl någon vi litade på, rent instinktivt, våra föräldrar/ de som uppfostrade oss, men efterhand som man blir sviken är det ju inte så lätt att bygga vidare. Å andra sidan har man väl ett ansvar själv också, att bygga upp en ömsesidig tillit. Vi kanske inte vill lita på andra?  Du får vad du ger.

A

[J R Auk]

Först och främst. TILLIT borde skrivas LIT TILL, för att klarifiera ordets mening.

Någon man känner tillit för kännetecknas inte av att denne aldrig gör något negativt för en. Snarare är det väl så att tilliten vill garantera ett "gott" motiv, bakom handlingar, från parten, som berör en själv.

Man litar till, att oavsett vad, så kommer förklaringen som tar BORT sorgen, smärtan, ilskan och negativa känsloanknytningar.

Därav har jag ingen tillit till det svenska rättssystemet tex.

Kallt stål har man bara tillit till att det dräper.

[asper]

xxx



Hej kiifen.

Kort bara om tillit, och sen en växel till dina övriga funderingar:

Jag tycker du pekar på väsentligheter i sammanhanget.
Mycket av vår varseblivning använder vi till att hålla reda på våra positioner och band med övriga i flocken.
Det är nödvändigt.
Utstötning är kanske det värsta som kan hända oss, varför känslan av utstötning blir outhärdlig.
Tom den som söker utanförskap ( vilket förekommer, som subkulturell yttring då och då ) är bunden till norm och praxis.
Trots är således en test av tillit. Även om den obstinate naturligvis hävdar annat.
En normalbegåvad människas väsen ( dvs en som saknar skador på frontallob) är byggt för att samarbeta och njuta (av samarbetet).

Men kanske är jag inne på ett sidospår till ämnet du dryftar?
....

Jag fäste mej vid en övrig fråga.

Du föreslår tanken:

"Skulle inte depression kunna kallas för "djup sorg"..."

Depression är sorg som ligger oförlöst.
Vi saknar ofta forum för allehanda sinnesrörelse och känsloutlevelser i vår kultur. Därför finns inte plats för tillit heller.
Känsloutlevelse betraktas som en yttring av något sjukt, vilket måste dämpas.

I själva verket är känsloyttringen ett tillfrisknande.

Den som gråter ut och sörjer när den är sorgsen, gör sej av med sin sorg. Den arbetar med att göra sej frisk.
Genom att ständigt kväsa känslor, så lever så småningom hela samhället  med dessa sår. Ingen känner längre igen hur man som individ faktiskt tillfrisknar.

När då en enskild individ -trots allt- utnyttjar denna synnerligen naturliga (och för ett litet "osårat" barn, självklara) möjlighet till att återfå vitalitet och vakenhet för nuet genom att tex yla ur sej sin sorg, så  väcker detta en påminnelse hos omgivningen.
Omgivningen påminns (kanske helt omedvetet) om sin egen nedtryckta, oförlösta sorg.
Den (omgivningen alltså) kommer då att svara med att försöka kväsa den sörjande, för att slippa risken att känna sin egen sorg komma upp till ytan.

Risken att åter bli avledd och hyssjad av mamma. ("gråt inte Putte, du vet hur ledsen mamma blir då..")
Risken att bli tröstad. ("såja,såja. Det går över. Det var inte så farligt")
Risken att bli förlöjligad av pappa och farbror Knut.( "Ha, det där var väl inget att lipa för. Det får du väl tåla")

Den risken är förstås så skrämmande att omgivningen med stor kraft stoppar eventuella känsloutlevelser.

I den miljön är det inte konstigt att konceptet TILLIT snarast är att betrakta som känslomässigt köpslående.
Det råder brist på den sorts empatiska kärlek som kallas medkänsla.

Det hela är djupt tragiskt och helt onödigt. Kanske är hela detta nedpressande av känsloutlevelse ett arv från kristet synsätt; där varken barn eller djur äger nån själ att ta på allvar, varför de inte heller tar skada av varesej aga, respektlöshet eller neglekt.
Jag vet inte.

Ett vet jag dock. Människans väsen är helt friskt, vitalt, fullkomligt och högeligen intelligent från första början.

asp


xxx

[Katana]

Klipp

[Algotezza]

Du får vad du ger.

HAhaha Vet inte hur gammal du är men du verkar inte speciellt världsvan.

Jag vet inget om ditt liv. Du kanske har gett mycket utan att få, gett inget och fått mycket. Då håller du naturligtvis inte med. Man kan också leva enligt devisen: Livet är att ge och ta, du ger, jag tar.

För övrigt vad har världsvana med mitt citerade uttalande att göra? Har man erfarenhet av världen inser man att livet bara består i att ge och aldrig få? Det beror väl på vem då frågar och vad denna person själv erfarit. Min erfarenhet är att om jag går in i ett nytt projekt och vill få något gjort kan jag inte förvänta att andra skall göra det åt mig. Det är väl att ge och få, ge något för att få något, bygga upp något tillsammans.

A

[Katana]

Klipp