Häromdagen när jag var ute och festade träffade jag pa en man som stog med en laptop pa magen och gav ut cd skivor om den totalitära statens konspiration mot honom personligen. Jag fragade vad staten gjort mot honom och han sa att den hade torterat honom. Jag fragade vad de hade gjort och han sa att det fick jag se pa CD skivan. Sa efter en hard festnatt tog jag med den hem och kollade pa innehallet. Där far man se filmer av denne man som sitter och sover i bilen och gör konstiga brölljud helt för sig själv!
Detta var alltsa den statliga tortyren.
Kan det vara sa att psykisk sjukdom handlar om en fullständig "martyrisering" och att man i alla sjukdomar ser denna negativa egenskap som gör att den sjuke har sa svart att aterhämta sig?
Vill inte göra en "Tom Cruise" eftersom jag vet att mental sjukdom kan ha rent biologiska eller medicinska orsaker ocksa. Men som ett genomgaende tema i psykiska sjukdomar är att offret är en martyr för alla andras onda gärningar.
Deprimerade kanske har en grundad föreställning om sin egen oförmaga, paranoiker tror att nan hela tiden är uet efter dom, schizofrena tror att hela världen befinner sig i ett järngrepp av valfri ondskefull makt.
Därefter försöker personen att pa olika sätt skydda sig och överleva i denna onda värld och dennes beteenden blir därför alltmer destruktiva. Personen försöker att skapa sig makt och kontroll över allting, manipulerar och ljuger "för det gör ju alla andra", blir intolerant och
Min tes är alltsa att psykisk sjukdom börjar med en martyrisk övertygelse och sedan utvecklas "daliga frukter" ur denna viktimisering. Att man kan se typiska beteenden folk har som sätt att försvara sig mot viktimiseringen som även är könsbestämda.
Killar kanske till exempel tar till sin fysiska styrka för att na känsla av kontroll medan tjejer använder sig av sin sexualitet för att pa sa vis känna kontroll. Narcissism är att använda sig av sitt eget utseende som en källa till att fa känsla av kontroll och stabilitet. Borderliners som lever i ständiga känslostormar använder sig av relationer för att fa en känsla av stabilitet. Den schizofrene som kanske predikar sin fantastiska undergangsvision far en känsla av makt.
Perspektiv pa "psykisk sjukdom"
Moderator: Moderatorgruppen
Kiifen,
en så grav generalisering av "psykisk sjukdom" har jag inte mött på länge. Din (miss)uppfattning av schizofreni och paranoia är platt och outvecklad, infantil nästintill.
Vore det i min makt att kasta ditt inlägg i soptunnan, skulle så ske. Kort därefter skulle, förhoppningsvis, mitt eget svar göra det sällskap.
en så grav generalisering av "psykisk sjukdom" har jag inte mött på länge. Din (miss)uppfattning av schizofreni och paranoia är platt och outvecklad, infantil nästintill.
Vore det i min makt att kasta ditt inlägg i soptunnan, skulle så ske. Kort därefter skulle, förhoppningsvis, mitt eget svar göra det sällskap.
Mitt inlägg var skrivet i hast och stundens ingivelse och har inte heller själv hunnit utveckla alla tankar kring detta perspektiv. Det är därför som det är en aning förenklat och sa vidare. Tänkte att andra pa forumet hade liknande tankar och att jag skulle kunna fa svar som kan utveckla frageställningen och perspektivet.
Det är svart för mig att kunna besvara din kritik Libertin eftersom jag inte ser nagra sakligheter. Pa vilket sätt haller du inte med om mitt perspektiv pa psykisk sjukdom?
Det är svart för mig att kunna besvara din kritik Libertin eftersom jag inte ser nagra sakligheter. Pa vilket sätt haller du inte med om mitt perspektiv pa psykisk sjukdom?
Kiifen,
att tala om "psykisk sjukdom" är som att tala om "luften jag andas". Begrepp såsom "paranoid" eller "schizofren" följer efter en sammanställd diagnos. Det står dig inte fritt att bolla med begreppen, såvida du inte vill författa ett manus till en absurdistisk teaterpjäs. Då du inte valde forumet för litteratur eller konst antar jag att detta inte är din vilja, därför uttrycker jag min skepsis och kritik på det sätt jag gör.
Samtalsmässigt används schizofren, schizoid, paranoid, bipolär och liknande diagnoser så vidlyftigt att enbart inflationen av dessa begrepp är skäl nog för en handfull Treo.
Tack för huvudvärken.
att tala om "psykisk sjukdom" är som att tala om "luften jag andas". Begrepp såsom "paranoid" eller "schizofren" följer efter en sammanställd diagnos. Det står dig inte fritt att bolla med begreppen, såvida du inte vill författa ett manus till en absurdistisk teaterpjäs. Då du inte valde forumet för litteratur eller konst antar jag att detta inte är din vilja, därför uttrycker jag min skepsis och kritik på det sätt jag gör.
Samtalsmässigt används schizofren, schizoid, paranoid, bipolär och liknande diagnoser så vidlyftigt att enbart inflationen av dessa begrepp är skäl nog för en handfull Treo.
Tack för huvudvärken.
Libertin skrev:Kiifen,
att tala om "psykisk sjukdom" är som att tala om "luften jag andas". Begrepp såsom "paranoid" eller "schizofren" följer efter en sammanställd diagnos. Det står dig inte fritt att bolla med begreppen, såvida du inte vill författa ett manus till en absurdistisk teaterpjäs. Då du inte valde forumet för litteratur eller konst antar jag att detta inte är din vilja, därför uttrycker jag min skepsis och kritik på det sätt jag gör.
Samtalsmässigt används schizofren, schizoid, paranoid, bipolär och liknande diagnoser så vidlyftigt att enbart inflationen av dessa begrepp är skäl nog för en handfull Treo.
Tack för huvudvärken.
Definitionen av dess begrepp skiftar också från land till land, från skrynklare till skrynklare. Många har fått sina psyken förstörda av mediciner och elchocker och fått det värre efter "behandlingen" än vad de hade det före. Det blir ofta problem när behandlingen av ens medmänniskor styrs mer av stelbenta diganoser och "vetenskaplig" prestige än av sunt förnuft, medkänsla och medmänsklighet.
A
Algotezza aka Algotezza
Jag tycker mig förnimma möster som även jag har uppfattat i din beskrivning Kiifen.
Men jag tror det handlar mer om ansvarsflykten. Att olika transmittorsubstanser är överrepresenterade leder inte till samma utgång i alla fall, och därav måste det finnas en psykisk såväl som fysisk förklaring till det upplevda.
Många flyr ansvaret över sin situation genom att se något yttre hot, staten i den sovande mannens fall, och därigenom förklara, och inte behöva resonera och lösa sin egen situation.
Men jag tror det handlar mer om ansvarsflykten. Att olika transmittorsubstanser är överrepresenterade leder inte till samma utgång i alla fall, och därav måste det finnas en psykisk såväl som fysisk förklaring till det upplevda.
Många flyr ansvaret över sin situation genom att se något yttre hot, staten i den sovande mannens fall, och därigenom förklara, och inte behöva resonera och lösa sin egen situation.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Libertin skrev:Kiifen,
att tala om "psykisk sjukdom" är som att tala om "luften jag andas". Begrepp såsom "paranoid" eller "schizofren" följer efter en sammanställd diagnos. Det står dig inte fritt att bolla med begreppen, såvida du inte vill författa ett manus till en absurdistisk teaterpjäs. Då du inte valde forumet för litteratur eller konst antar jag att detta inte är din vilja, därför uttrycker jag min skepsis och kritik på det sätt jag gör.
Samtalsmässigt används schizofren, schizoid, paranoid, bipolär och liknande diagnoser så vidlyftigt att enbart inflationen av dessa begrepp är skäl nog för en handfull Treo.
Tack för huvudvärken.
Vi ställer inte diagnoser eller reder ut begrepp, vi förmedlar tankar och ideer individer emellan. Och inga medel eller begrepp bör uteslutas för att föra den meningen fram.
Det är inte begreppens slirande som är problemet, det är auktoriteten i orden som är det.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
J R Auk
Ja absolut har ansvarsflykten med saken att göra, men det kanske inte bara behöver innebära en flykt utan nagot mer...?
Om man ser psykisk sjukdom som en historia sa väljer jag - just nu - att kalla den historien för "viktimisering" och denna viktimisering uppstar av olika anledningar som jag inte tänker ga in pa nu, det räcker med att säga att det beror pa den ena eller den andra krisen.
Jag tänker att varje människa har en egen inre berättelse som de vill externalisera, en god improviserad berättelse, men att denna berättelse kan komma att bli fixerat negativ.
Ifall man varje gang man försöker att externalisera sin egen goda improviserade berättelse och blir bemött med elakheter fran omgivningen sa kommer personen alltmer att internalisera en berättelse om livsuppgiftens omöjlighet, andras elakheter, den egna värdelösheten och oförmagan.
Da är det inte egentligen en flykt undan ansvar utan en övertygelse om vad man tror är faktiska tillstand. Även om man inte vill tro pa dessa "faktiska tillstand". Anledningen till att jag ogärna vill använda ordet flykt är att jag inte vill se människor som fegisar som borde begripa bättre, även om det är lockande. Men i min erfarenhet sa är det att vilja se andra som fegisar ett sätt att för mig skaffa mig en känsla av makt utifran andras elände istället för att vara pa lika villkor och att vara pa lika villkor är det enda logiska när man diskuterar livsfragor anser jag.
Men sen när man tvingas bearbeta sin "fixerat negativa" berättelse och ifragasätta den sa kanske man vill fly eftersom det gör sa pass ont att komma i kontakt med insikten om vad man varit med om och vad man har gjort av sitt liv. Men det finns alltid ett motiv bakom vad man än gör, den oerhört starka tanken om att det är "hopplöst" är nog den starkaste anlednignen till att man inte tar itu med sitt liv.
Mitt perspektiv skulle vilja vara att flykt och irrationella saker är nagot alla andra gör, medan man själv alltid gör rationella saker.
T.ex. om du skulle behandla mig och jag drar iväg efter ett par dagar sa skulle du kanske säga att jag "tog till flykten" men jag skulle säga att jag gjorde det enda rimliga i situationen. Du försökte ju döda mig, eller hur? Du kanske ville spärra in mig pa livstid och skjuta nalar med syra i mina adror? För en psykiskt sjuk person sa kan detta vara motivet. Och för att första psykisk sjukdom sa maste man försöka sätta sig in i vad den sjuke lever i för slags värld. (PS!) Man ska absolut inte klandra personen för det blir ungefär som att skylla pa offret
Min teori är att den sjukes värld är ett fängelse, en tortyrkammare, ständigt omgiven av sadistiska odjur som vill äta upp honom, utnjyttja honom, hana och plaga honom. Det finns ingen väg ut, ingen som bryr sig, ingen som vill nagot väl, alla är stora och kraftfulla, själv är han liten och svag. Alkoholister som kan utan, för oss, rimlig anledning, attackera en annan person agerar helt utifran denna inre värld av demoner som vill förgöra honom.
Samtidigt vill psyksjuka inte erkänna att de har en sjukdom. Varför inte? Därför att ingen gar att lita pa och ett erkännande om att man lider skulle bara innebära ännu mera pahopp, klander och plagor.
Ja absolut har ansvarsflykten med saken att göra, men det kanske inte bara behöver innebära en flykt utan nagot mer...?
Om man ser psykisk sjukdom som en historia sa väljer jag - just nu - att kalla den historien för "viktimisering" och denna viktimisering uppstar av olika anledningar som jag inte tänker ga in pa nu, det räcker med att säga att det beror pa den ena eller den andra krisen.
Jag tänker att varje människa har en egen inre berättelse som de vill externalisera, en god improviserad berättelse, men att denna berättelse kan komma att bli fixerat negativ.
Ifall man varje gang man försöker att externalisera sin egen goda improviserade berättelse och blir bemött med elakheter fran omgivningen sa kommer personen alltmer att internalisera en berättelse om livsuppgiftens omöjlighet, andras elakheter, den egna värdelösheten och oförmagan.
Da är det inte egentligen en flykt undan ansvar utan en övertygelse om vad man tror är faktiska tillstand. Även om man inte vill tro pa dessa "faktiska tillstand". Anledningen till att jag ogärna vill använda ordet flykt är att jag inte vill se människor som fegisar som borde begripa bättre, även om det är lockande. Men i min erfarenhet sa är det att vilja se andra som fegisar ett sätt att för mig skaffa mig en känsla av makt utifran andras elände istället för att vara pa lika villkor och att vara pa lika villkor är det enda logiska när man diskuterar livsfragor anser jag.
Men sen när man tvingas bearbeta sin "fixerat negativa" berättelse och ifragasätta den sa kanske man vill fly eftersom det gör sa pass ont att komma i kontakt med insikten om vad man varit med om och vad man har gjort av sitt liv. Men det finns alltid ett motiv bakom vad man än gör, den oerhört starka tanken om att det är "hopplöst" är nog den starkaste anlednignen till att man inte tar itu med sitt liv.
Mitt perspektiv skulle vilja vara att flykt och irrationella saker är nagot alla andra gör, medan man själv alltid gör rationella saker.
T.ex. om du skulle behandla mig och jag drar iväg efter ett par dagar sa skulle du kanske säga att jag "tog till flykten" men jag skulle säga att jag gjorde det enda rimliga i situationen. Du försökte ju döda mig, eller hur? Du kanske ville spärra in mig pa livstid och skjuta nalar med syra i mina adror? För en psykiskt sjuk person sa kan detta vara motivet. Och för att första psykisk sjukdom sa maste man försöka sätta sig in i vad den sjuke lever i för slags värld. (PS!) Man ska absolut inte klandra personen för det blir ungefär som att skylla pa offret
Min teori är att den sjukes värld är ett fängelse, en tortyrkammare, ständigt omgiven av sadistiska odjur som vill äta upp honom, utnjyttja honom, hana och plaga honom. Det finns ingen väg ut, ingen som bryr sig, ingen som vill nagot väl, alla är stora och kraftfulla, själv är han liten och svag. Alkoholister som kan utan, för oss, rimlig anledning, attackera en annan person agerar helt utifran denna inre värld av demoner som vill förgöra honom.
Samtidigt vill psyksjuka inte erkänna att de har en sjukdom. Varför inte? Därför att ingen gar att lita pa och ett erkännande om att man lider skulle bara innebära ännu mera pahopp, klander och plagor.
Jag tänker att varje människa har en egen inre berättelse som de vill externalisera, en god improviserad berättelse, men att denna berättelse kan komma att bli fixerat negativ.
Enligt mig är det just i detta man finner flykten från ansvaret.
Anledningen till att man söker externalisera berättelsen (förklaringen) till varför ens liv ser ut som det gör är flykten från ansvaret över det.
Man säger sig inte vara kapabel att styra sitt liv.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
J R Auk
Men kan itne detta för den psykiskt sjuke vara en högst pataglig "verklighet"? En sk inre värld som baseras pa sk. falska bevis. Om personen inte sag saken utifran en högst övertygande men orealistisk verklighet sa skulle han väl heller inte klassas som sjuk?
Jag vet inteo m juag är unik men jag vill ändra pa hur man uppfattar psykisk sjukdom. Istället för att se den sjuke som ett objekt att diagnostisera, ett vardpaket, en person man inte kan lita pa, en farlig typ, en otrevlig människa, en fegis, idiot, mupp, dumskalle och en mängd andra saker man tycker om psykiskt sjuka människor sa skulle det vara interssant att se saken ur den sjukes perspektiv. Eftersom alla sjuka människor är sa enormt ÖVERTYGADE vid att just De har RÄTT och alla andra har fel.
De intar en ständig krigsposition gentemot omvärlden och jag tolkar det som att de uppfattar världen som en mycket hotfull och dalig plats och att just deras liv är oerhört svart.
Man kan se det som en skala i sjukdom där att vara enbart neurotisk är en svag grad av denna känsla av utsatthet (pa grund av inre tolkningar av den yttre världen), en alkoholist är neurotisk och reagerar lätt med vald mot saker som denne uppfattar som hotfulla och använder alkoholen att dämpa känslan av utsatthet. Men alkoholisten kan fortfarande fungera i denna verkligheten. Borderlinern ligger och väger mellan att befinna sig i denna världen och i sitt inre kaos av känslostormar. Slutligen, för den schizofrene har den inre världen tagit över helt, den överröstar den yttre världen och den schizofrene hör därför röster och ser hallucinationer.
Och i botten av all denna plaga befinner sig en världsbild eller en relationsförklaring till omvärlden som säger att livet är mycket mycket svart och Du är mycket mycket liten och ingen bryr sig och ingen vill dig väl och Du maste ltia enbart pa dig själv eftersom ingen gar att lita pa. Till exempel.
Poäng: Jag vill alltsa pasta att psykisk sjukdom kan vara högst rationell och gar att första pa logisk väg.
Men kan itne detta för den psykiskt sjuke vara en högst pataglig "verklighet"? En sk inre värld som baseras pa sk. falska bevis. Om personen inte sag saken utifran en högst övertygande men orealistisk verklighet sa skulle han väl heller inte klassas som sjuk?
Jag vet inteo m juag är unik men jag vill ändra pa hur man uppfattar psykisk sjukdom. Istället för att se den sjuke som ett objekt att diagnostisera, ett vardpaket, en person man inte kan lita pa, en farlig typ, en otrevlig människa, en fegis, idiot, mupp, dumskalle och en mängd andra saker man tycker om psykiskt sjuka människor sa skulle det vara interssant att se saken ur den sjukes perspektiv. Eftersom alla sjuka människor är sa enormt ÖVERTYGADE vid att just De har RÄTT och alla andra har fel.
De intar en ständig krigsposition gentemot omvärlden och jag tolkar det som att de uppfattar världen som en mycket hotfull och dalig plats och att just deras liv är oerhört svart.
Man kan se det som en skala i sjukdom där att vara enbart neurotisk är en svag grad av denna känsla av utsatthet (pa grund av inre tolkningar av den yttre världen), en alkoholist är neurotisk och reagerar lätt med vald mot saker som denne uppfattar som hotfulla och använder alkoholen att dämpa känslan av utsatthet. Men alkoholisten kan fortfarande fungera i denna verkligheten. Borderlinern ligger och väger mellan att befinna sig i denna världen och i sitt inre kaos av känslostormar. Slutligen, för den schizofrene har den inre världen tagit över helt, den överröstar den yttre världen och den schizofrene hör därför röster och ser hallucinationer.
Och i botten av all denna plaga befinner sig en världsbild eller en relationsförklaring till omvärlden som säger att livet är mycket mycket svart och Du är mycket mycket liten och ingen bryr sig och ingen vill dig väl och Du maste ltia enbart pa dig själv eftersom ingen gar att lita pa. Till exempel.
Poäng: Jag vill alltsa pasta att psykisk sjukdom kan vara högst rationell och gar att första pa logisk väg.
Libertin
"Irrationell fiende" finns inte som vetenskapligt begrepp, men däremot finns det alltid kritik gentemot en uppfattning för annars skulle den vetenskapliga processen avstanna eftersom incitamentet till nya rön fattas. T.ex. ifall man anser att all psykisk sjukdom beror pa kemisk obalans sa ignorerar man andra fynd. Dessutom är "kemisk obalans" ett perspektiv av manga andra perspektiv. Mitt perspektiv handlar till största delen om den subjektiva upplevelsen av vad samhället ger attributen "psykisk sjukdom".
Psykiatrin följer ett visst koncept och koncept kan grunda sig pa manga olika saker. Ekonomi, vetenskapliga rön, samhellelig ideologi, politik, accepterad kunskap, "sunt förnuft", etc.
Men detta at sidan sa accepterar jag inte nagra allmängiltiga sanningar vad gäller vetenskapliga rön, visst KAN psykisk sjukdom BERO pa kemisk obalans, den kan ocksa bero pa genetiska defekter, den kan bero pa social miljö, den kan bero pa egen inställning. Just detta med den egna inställningen ifall man skulle drabbas av psykisk sjukdom tycker jag är intressant, varför jag tog upp det i den här traden.
Som jag försökt förklara sa är mentaliteten hos psyksjuka av olika grader av personlig vanmakt/viktimisering. Det är hela tiden nagon annan som har kontrollen, svaren, makten, förmagan och talangerna. Den sjuke uppfattar sin egen situation som fullständigt hopplös och därför blir han heller aldrig frisk. Han utvecklar dessutom olika beteenden för att försvara sig mot den "grymma världen" och aterfa en slags känsla av kontroll igen. T.ex. skrev jag att pojkar kanske blir aggressiva mot omgivningen, de försöker skrämma andra för att fa känsla av kontroll, flickor blir förförerskor som försöker att använda sig av sin sexualitet för att fa känsla av kontroll.
"Irrationell fiende" finns inte som vetenskapligt begrepp, men däremot finns det alltid kritik gentemot en uppfattning för annars skulle den vetenskapliga processen avstanna eftersom incitamentet till nya rön fattas. T.ex. ifall man anser att all psykisk sjukdom beror pa kemisk obalans sa ignorerar man andra fynd. Dessutom är "kemisk obalans" ett perspektiv av manga andra perspektiv. Mitt perspektiv handlar till största delen om den subjektiva upplevelsen av vad samhället ger attributen "psykisk sjukdom".
Psykiatrin följer ett visst koncept och koncept kan grunda sig pa manga olika saker. Ekonomi, vetenskapliga rön, samhellelig ideologi, politik, accepterad kunskap, "sunt förnuft", etc.
Men detta at sidan sa accepterar jag inte nagra allmängiltiga sanningar vad gäller vetenskapliga rön, visst KAN psykisk sjukdom BERO pa kemisk obalans, den kan ocksa bero pa genetiska defekter, den kan bero pa social miljö, den kan bero pa egen inställning. Just detta med den egna inställningen ifall man skulle drabbas av psykisk sjukdom tycker jag är intressant, varför jag tog upp det i den här traden.
Som jag försökt förklara sa är mentaliteten hos psyksjuka av olika grader av personlig vanmakt/viktimisering. Det är hela tiden nagon annan som har kontrollen, svaren, makten, förmagan och talangerna. Den sjuke uppfattar sin egen situation som fullständigt hopplös och därför blir han heller aldrig frisk. Han utvecklar dessutom olika beteenden för att försvara sig mot den "grymma världen" och aterfa en slags känsla av kontroll igen. T.ex. skrev jag att pojkar kanske blir aggressiva mot omgivningen, de försöker skrämma andra för att fa känsla av kontroll, flickor blir förförerskor som försöker att använda sig av sin sexualitet för att fa känsla av kontroll.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 4 och 0 gäster