ändra beteende

[Antonina]

Jag har ett problem jag tänkte att nån kanske har nåt tips om.

Problemet är svartsjuka men det är lite mer komplicerat än så.

Jag har en pojkvän sen ett år tillbaks utan problem. Vi är väldigt öppna och ärliga med allt. I våran "värld" så att säga är jag inte svartsjuk för fem öre. Jag har till och med föreslagit ett öppet förhållande vilket han inte går med på. Jag kan till och med gilla tanken på att han gör vad han vill så att säga.

I kontrast till det blir jag otroligt svartsjuk när det kommer till min familj, om det skulle gälla min syster eller min mamma, så pass att jag unviker att min pojkvän och min familj träffas. Jag får mardrömmar osv.

Det har ingenting att göra med något rent fysiskt. Han skulle aldrig göra något med någon annan och det litar jag på till 100 procent. Det som gnager är snarare tanken på att han skulle vara attraherad och så att säga inte göra något åt det. Alltid så länge jag kan minnas har min svartsjuka alltid handlat om det, om tanken och inte om något fysiskt. Jag vet hur jag själv fungerar och hur andra troligtvis fungerar. Man tänker och fantiserar och blir attraherad utan att styra det. Och det är väl mycket troligt rent realistiskt sett att han skulle bli attraherad av min syster eller mamma rent fysiskt men också för att det är den typen av situation. Och man behöver inte säga allt man tänker på.

Men jag märker att jag har svårt att acceptera tanken på att det skulle vara så. Någonting fullt förståeligt och till och med troligt. Jag vet inte hur andra människor tänker om det. Alltså, folk verkar mest tycka att så länge man inte göra någonting fysiskt så är det lugnt, men jag tänker inte så. Jag oroar mig inte alls för någon fysisk aktivitet. Men bara tanken på den möjliga outtalade attraktionen gör att det skär i hjärtat.


För övrigt har jag ett stort frihetsbehov, behovet av att inte begränsa någon annan som jag tror beror på att jag inte orkar med att känna förväntningar, om nu det kan ha något med det här att göra.

Jag är less på snacket om dåligt självförtroende och sånt. Att botemedlet för svartsjuka vore att intala sig att man är bäst och att man är värd så mycket. Att ens pojkvän ska behandla en som en prinsessa, annars är han ett svin. Jag är snarare av övertygelsen att "dåligt självförtroende" beror på att man just tror att man är så mycket bättre än alla andra, och om något ruckar på den övertygelsen så blir man osäker. Jag vill inse att jag är precis som alla andra, bli ödmjuk, unna andra det jag själv har och inte har. Men jag känner att det här begränsar mig. Jag blir ond liksom. Så jag frågar väl efter svar som är något mer kreativa än att jag borde linda in mig i någon falsk förhoppning om att det inte skulle kunna hända att han blev attraherad av någon av dom.

/Antonina

[Rafael]

öh, ögnade kanske lite väl fort igenom nu, men rent spontant tycker jag det främst verkar handla om din relation med syster och mor, du tycks se dem som rivaler. Jag vet själv vad syskonrivalitet kan kännas som, men att du även ser din mamma som en rival bottnar kanske i oidipala konflikter á la Freud (vill inte dra några förutfattade meningar här eftersom detta kan vara lite känsligt). Men kan du kanske förklara lite mer? Varför tror du att det just är med din syster och mamma som du får denna svartsjuka?

[Antonina]

Det kan du ha rätt i. Jag tror inte att jag skulle bli svartsjuk om jag hade en god relation med dom. Inte sagt att relationen är jättedålig, bara medioker. Jag kan känna, mest med min syster att hon kanske inte alltid vill mig väl utan skulle i vissa situationer kunna nå framgång på min bekostnad.

En iakttagelse är att jag jag blir svartsjuk på de personer jag känner mig hotad av, vilket jag inte känner mig särskilt ofta. Jag tror att jag enbart känner mig hotad av personer som på något sätt är "bättre än mig själv" (kan vara utseende och personlighet, beror inte alls på vad min pojkvän tycker utan vad jag själv tycker) OCH som inte vill mig väl (beror oftast på osäkerhet har jag märkt). Alltså, personer kan vara "bättre", mer intressanta, smartare, snällare, snyggare utan att jag känner mig hotad av dom om dom vill mig väl och tvärtom. Det som krävs för att jag ska känna mig hotad är alltså en kombination av de två. Min syster har alltid haft dåligt självförtroende, högt behov av bekräftelse osv, vilket gör att det känns som att hon alltid skulle sätta sina egna intressen före mig så att säga.

[Calle]

Verkar kanske som du har dåliga erfarenheter av att lita på folk, att dom sviker dig eller är oärliga och att du inte vill uppleva samma sak igen. För du eliminerar ju den risken helt om du skulle ha ett öppet förhållande varför du sökte den "lösningen". Fast jag är en lekman på detta området och kan alltså inte fördjupa mig i en massa Freudiansk mumbo-jumbo, därför söker jag mig till det enklaste, eller iaf mest uppenbara svaret.

Vet inte riktigt hur du ska attackera problemet dock.

[Antonina]

Mja, jag utesluter ingenting, men jag måste säga att jag aldrig har känt mig direkt sviken av nång och som sagt tror jag inte att någon skulle vilja svika mig och jag oroar mig inte för det i praktiken så att säga. Det är väl den dubbelheten som är lite märklig. Men du har rätt om att jag skulle eliminera något dåligt genom ett öppet förhållande men det är nog mer känslan av att slippa har något ansvar helt enkelt. Att det känns lättare om man alltid vet att ens partner gör precis som den själv vill.

[Rafael]

Ja att slippa ta ansvar är ju bekvämt, men varken nyttigt eller behagligt (i längden). De flesta människor mår bäst av att ta ansvar och därigenom visa sig själva (om inte annat) att de klarar av detta ansvar; skillnaden mellan barn och vuxen. Om du känner rädsla/obehag för att din pojkvän i tanken blir attraherad av medlemmar i din familj (pga att du själv inte helt kan styra över vem du känner dig attraherad av) bottnar detta kanske i att du innehar samma osäkerhet som din syster (den kanske yttrar sig på annat sätt). En osäkerhet som yttrar sig i överdrivet kontrollbehov, eller i ditt fall dess motsats eftersom du själv gett upp på att styra dina tankar. Alltså:

1. Slippa ansvar är bekvämt men inte särskilt bra i längden. Tala om för din pojkvän att du velat ha ett öppet förhållande pga denna anledning (och vad du nu kan tänka dig att det beror på). Vill du inte göra detta är det nog bra att prata med någon i alla fall, behöver ju inte vara din pojkvän...

2. Varför är din syster osäker tror du? På vilket sätt kan det hänga ihop med din egen osäkerhet?

(jag kanske är helt fel ute)

[Antonina]

tack för svar. jag tror att alla människor tycker att det är skönt att slippa förväntningar och ansvar till en viss gräns och jag kanske mer än dom flesta men jag ser det inte riktigt som ett problem. När det gäller ett öppet förhållande så är det ju ingenting i det som blir ett problem för mig eftersom jag inte blir svartsjuk på dom eventuella damer som han skulle kunna vara med. Det enda som är negativt med det var från början att han hade mycket dåliga erfarenheter av otrohet och inte såg på saken som jag så vi har pratat mycket om det och är överens om att vi har ett monogamt förhållande och det funkar också bra för oss båda. Så det är inte det som är problemet. Problemet är den skärande känslan jag får när jag tänker på hans möjliga  attraktion av mina familjemedlemmar. Vi kan prata om allt, men det här är för skamligt att prata om med honom, även för mig.

Min systers osäkerhet ligger i för höga krav och känslan av att inte kunna vara allt det som förväntas. Sånt som alla kan känna av, men hon kanske mer än andra. Jag har säkerligen osäkerheter men har aldrig haft samma behov av bekräftelse osv. Mina osäkerheter visar sig säkert som du säger på andra sätt.

För att komma någon vart med problemet tror jag att jag måste tänka om på något sätt. För faktum är ju att folk blir attraherade av andra människor lite hipp som happ. Det har jag liksom, även om jag uppenbarligen inte alltid är kompis med tanken, accepterat. Jag tror en grej att tänka på är varför jag ser dom som rivaler. Nyckeln kanske ligger där. Jag vet som sagt inte hur andra människor skulle tänka om dom vore i samma situation. Skulle dom inte tänka på det alls, inte störas av faktumet eller skulle dom förtränga det?

[Rafael]

Jag tror att många människor kan hysa sådana känslor, men att känna det till sådan grad att man undviker sammankomst mellan familj och pojkvän är inte helt normalt, vilket återför en till att undra om vad som ligger bakom detta. Att känna rivalitet med ens förälder låter inte helt sunt, jag menar det känns enklare för mig att förstå att jag skulle kunna känna avundsjuka över möjligheten att en flickvän skulle vara attraherad av min bror; men av min pappa... Nej det skulle jag nog inte ens tänka på om inte tydliga tecken dök upp.

För att kunna ändra ett betéende krävs att man vet dess grundorsak. Detta kan jag nog tyvärr inte hjälpa dig med eftersom jag inte känner dig, men rent instinktivt verkar det handla om familjesituation (kanske inte i dagsläget utan tidigare). Jag skulle om jag var i dina skor inte oroa mig så mycket för att du känner sådana känslor, utan fokusera mer på varför du känner som du gör. Vad i detta är en sund reaktion, vad i detta är inte det? Osv... När du tänkt igenom det hela grundligt och sakligt och dragit diverse slutsatser kan du kanske lösa dilemmat själv. Annars återkomma, men då måste du nog lägga korten på bordet lite mer så att säga

[Antonina]

det gäller nog främst min syster. Så om folk i allmänhet också skulle tycka att det kändes jobbigt om dom visste om det, vad är det som gör att dom inte har problem med det, förtränger dom det eller vet dom inte om det eller kan dom hantera det? Naturligtvis inträffar det väl inte i alla fall, men det händer ju.

Tillbaka till kontrollbehovet. Jag kan i allmänhet ha problem med att "blanda" olika delar av mitt liv. Mest tror jag det gäller att blanda mitt "vanliga" liv, vänner och sånt med min familj. Det är som att jag har ett behov av att ha min familj avskild. Jag har dock jättebra kontakt med min pappa, styvmamma och bror, även med mamma så kan jag berätta en hel del om vad som händer i livet i övrigt. Det kan vara något sorts kontrollbehov.  Att jag vill styra över min omgivning och inte att den styr över mig.

[Antonina]

det är ju så mycket som man skulle behöva berätta för att nån annan ska kunna förstå. men det skulle ju kunna vara så att någon har liknande erfarenheter. Jag är lite less på att gräva i allt själv.

[Wintran]

Det som gnager är snarare tanken på att han skulle vara attraherad och så att säga inte göra något åt det. Alltid så länge jag kan minnas har min svartsjuka alltid handlat om det, om tanken och inte om något fysiskt.

För övrigt har jag ett stort frihetsbehov, behovet av att inte begränsa någon annan som jag tror beror på att jag inte orkar med att känna förväntningar, om nu det kan ha något med det här att göra.

Utifrån detta så låter det som att du inte klarar av att se honom just attraherad av någon annan samtidigt som du upplever att han inte kan göra något utav det p.g.a. dig? Om det verkligen är så, så borde du känna samma hot från andra tjejer i din vardag, kanske framför allt vänner som du tycker har en stark personlighet eller ett vackert utseende. Annars kanske det bottnar mer i en konkurranskänsla mot just din syster som de andra föreslog?

Kan det ha något med honom att göra, att du inte känner att han är riktigt ärlig med vad han egentligen vill? Att han skulle kunna åtrå någon annan mer än dig utan att tala om det eller göra något åt det?

Är du verkligen ärlig mot honom när du säger att du inte är svartsjuk för fem öre? Tänk på att även "vanlig" svartsjuka och osäkerhet på att förlora honom kan bottna ur rädslan av att han enbart i tanken kan uppleva känslor för andra.

Om det är just den tanken du inte klarar av, försök då intala dig att du inte någonsin kommer kunna kontrollera exakt hur hans känslor fungerar. Koncentrera dig istället på det val han faktiskt har gjort: Han har valt att vara tillsammans med för att det just är dig han åtrår mest.