Romantik contra rationalism

[Stefan]

Den vanliga politiska skalan är ganska begränsad iom att den bara har en dimension: höger-vänster. Den s.k. "political compass" har två skalor: mer eller mindre jämlikhet och mer eller mindre frihet. Den har bl a diskuterats här:

http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... 57&start=0

En annan viktig motsättning som inte fångas av den politiska kompassenär den som kanske bäst beskrivs av "romantik kontra rationalism". Som jag ser det (men det kanske är partiskt mot romantikerna) leds politiska ideologier präglade av rationalism av "allt med måtta", medan romantiska ideologier inte gör det. Det hindrar inte att rationalister kan vara för omfattande samhällsförändringar: t ex skulle jag säga att många varianter av socialism är klart rationalistiska - man har en bestämd plan för hur samhället ska omdanas.

Exempel på romantiska ideologier är som jag ser det nazism, maoism, monarkism men även vissa former av "ideologisk" (i motsats till den mer pragmatiska variant som Thatchers politik präglades av) nyliberalism. Gemensamt för maoismen och nazismen är att politiken genomströmmar allt: ett vanligt romantiskt drag. Man talar ibland om att ett liv inom ideologin/staten är en förutsättning för en högre grad av frihet: vilket kan tyckas konstigt eftersom dessa ideologier inskränker fri- och rättigheterna mer än de borgerliga/rationalistiska ideologierna. "Frihet" är här dock bara en eufemism för nån sorts "andlighet" som dessa ideologier försöker förmedla: en rättare beskrivning skulle va att ett andligt liv endast är möjligt inom ideologin/staten.

De borgerliga ideologierna, i den mån de alls intresserar sig för andlighet, menar att andlighet inte har nåt att göra med politik: att konstnärer/präster/filosofer får ta hand om dom frågorna utanför politiken. Romantikerna är missnöjda med det eftersom de (med viss rätt) menar att i ett samhälle där politiken inte är andlig kommer dom flesta mänskor inte att intressera sig för andlighet utan snarare för borgerliga ting som pengar.

Monarkism är romantiskt just eftersom det är ett försök att låta politiken ge uttryck för andliga behov. Dessutom försvaras den sällan med rationella argument.

Ideologisk nyliberalism som Nozicks är en annan femma. Nozick menar inte på samma sättatt staten ska organisera ett högre andligt liv. Men precis som övriga romantiker har han sin bestämda vision av livet för vars skull alla andra hänsyn offras: livet i "frihet". För att denna frihet ska kunna ha ett så stort värde som Nozick tillmäter den måste det rimligen va ett högre andligt värde; något som mer eller mindre dyrkas. Således kan man kanske ändå säga att Nozick vill att statenska organisera livet för att realisera andliga värden.

Rationalistiska/borgerliga ideologier är inte lika intresserade av andlighet. Dom vill att staten ska organiseras så att mänskor får möjlighet att realisera sina vanliga mål som hälsa, en anständig inkomst, etc. Många socialister, t ex den svenska socialdemokratin men även i viss mån sovjetkommunisterna, har varit av denna typ. Ett annat exempel är svenska socialliberaler  - ja, i stort sett hela den ganska måttfulla svenska politiken hamnar här.

Vissa rationalistiska ideologier som kommunismen har varit samhällsomdanande, men dom har inte begärt att mänskor ska ha mer andliga mål. Det primära målet har varit jämlikhet - inte som hos nazismen en identitet gemensam med statens (iofs fanns det drag av det även i Sovjet, visst).

[näckrosblad]

De romantiska ideologierna är dels en reaktion mot upplysningens moralistiska rationalism ("alla är jämlika, leve friheten"), dels en återanknytning till naturalistiska ideal (i verkligheten är ingen individ jämlik en annan och total frihet existerar inte).

Om vi aldrig finner värden som är högre än materiell komfort och pengar, kommer vi att gräva vår egen grav och ta allt vackert med oss.