Trasproletariatet och nöjesindustrin.

[Libertin]

Socialgrupp fyra innehåller de utstötta individer som genom tiggeri, sociala allmosor, bidrag, prostitution, droghandel, rån, överfall och - i vissa fall - slavarbete möter en hård vardag; så hård att den omedelbart platsar i Victor Hugos Parisskildringar, i Harmony Korines Gummo, hos Noréns hemlösa, eller i Marquis de Sades Justine, eller varför inte genom att visa Thorsten Flinck i teve.

För Sveriges del finns barackboenden (utanför Malmö, Växjö, Rottne, m.fl., bestående av inramade campingplatser för villa- och husvagnar eller statligt uppköpta lägenhetskomplex) där före detta kriminella, psykopater, våldtäktsmän, pedofiler, schizofrena, tunga missbrukare, gömda flyktingar, hemlösa och fattiga barnfamiljer (som vräkts från sina lägenheter) bildar en ociviliserad frizon utanför vårt samhälleliga nätverk.

I nutida litteratur bildar de ett givet bakgrundssorl till diverse socialrealistiska verk på temat "coming of age": Den unge X. tar klivet från ett förestående liv i kriminalitet och blir en duglig skattebetalare som till slut - i sin ödmjukhet - dukar under för småborgerliga nöjen. I denna mainstreamlitteratur vilar alltid ett socialt patos över författaren som med en förmyndares ögon ser över de "fattiga stackare" som aldrig "fått en chans". Han frågar: "Vems är felet - samhällets, föräldrarnas eller rentav Guds? Kunde det ha varit jag? Bla, bla eller bla?", etc.  

Vad jag vill påstå är att felet är författarens och dennes införlivande av den svenska normen. Medelklassidealet har förvanskat livet i en sådan utsträckning att det vore som om det lutheranska arvet aldrig släppt. Närvaron av trasproletärer blir en indikation på helvetets existens (för den religiöse), fritt översatt till kapitalismens djävulska destruktivitet (för marxisten).

Den andra sidan av detta ödesromantiska mynt är humanistiska författares kärleksförklaringar till landstrykare, resande och romer vars kultur överlever trots IT och globalisering - utan att ens blicka mot den ärkepatriarkala ordning, den statusfixering, den incest- och övergreppsapologetik eller det kuvande av individen som kulturen i sig rättfärdigar.

Bör vi inte, i Korines, Noréns och de Sades anda, vältra oss i spektaklet och framställa det precis så som det ter sig? Kommer vi inte närmare hemlöshetens kärna genom att viga en halvtimme av vår tid åt bum fights över internet? Lars Norén har länge försökt gestalta det svenska trasproletariatet genom kontroverser - och har väl nått störst framgång genom Personkrets 3:1, Skuggpojkarna och 7:3 - som också fått gensvar i kulturens mainstream.

Även om hans alster kunnat genomskådas som "chock-rock för pensionärer" har väl ändå Norén försökt gestalta det grundläggande mänskliga genom att gå bortom ytan, dissekera ivrigt och sedan visa upp det fulaste i människan? Vad är det med misären som är så förtrollande att vår nöjesindustri kan livnära sig på den?

[Stefan]

Men vad är alternativet till "medelklassidealet" och "småborgerliga nöjen"? Även om medelklasslivet kan va lite andefattigt är det mycket bättre än ett liv i "socialgrupp fyra".

Sen kan man ha invändningar mot "sedelärande" litteratur öht; det verkar va vanligt att ha det nuförtiden. Visst kan det bli lite tröttsamt när författare alltför tydligt skriver läsaren eller diverse grupper i samhället på näsan, men jag undrar om det är möjligt eller ens önskvärt att endast framställa saker och ting som de ter sig, utan att värdera.

[Algotezza]

Även om hans alster kunnat genomskådas som "chock-rock för pensionärer" har väl ändå Norén försökt gestalta det grundläggande mänskliga genom att gå bortom ytan, dissekera ivrigt och sedan visa upp det fulaste i människan? Vad är det med misären som är så förtrollande att vår nöjesindustri kan livnära sig på den?

Den sköna känslan av att kunna konstatera: "Sån är inte jag!" i kombination med den kittlande aningen, något under ytan: "Det skulle kunna varit jag!" Eller...?

Eller: mänskliga egenskaper och relationer blir tydligare i sådana sammanhang, träder fram i relief, såsom en karikatyr kan framhäva en persons utseende mer än ett realistiskt porträtt. För det är ju karikatyrer som produceras av nöjesindustrin.

A

[Kallekula]

Uteliggarna i Stockholm bara ökar. Kan vi inte ta hand om de sämst ställda i samhället vad är det då för samhälle? Tja som det är nu socialdemokraternas. Det är under deras styre som psykiatrireformen genomfördes. Detta skapade massa förvirrade människor som inte klarade av att sköta ett hem. De tvingades ut på gatan.

Får väl se vad som händer nu med den borgerliga regeringen, men jag har tyvärr inga större förhoppningar. Alla partier bryr sig om att tillfredställda medelklassen så pass mycket att ideal fått stiga åt sidan (liberalismen hos folkpartiet tex). Inte fan bryr de som uteliggarna....om det inte ger röster.

[Libertin]

Visst kan det bli lite tröttsamt när författare alltför tydligt skriver läsaren eller diverse grupper i samhället på näsan, men jag undrar om det är möjligt eller ens önskvärt att endast framställa saker och ting som de ter sig, utan att värdera.

Så Bret Easton Ellis' American Psycho, Glamorama och Less Than Zero, J.G. Ballards Crash, de Sades Salò - Sodoms 120 sista dagar och Batailles Ögats historia är inte önskvärda för den skull att de presenterar berättelser där läsaren själv gör bedömningen? Det rycker aldrig ut någon polis eller hjälte för att rädda offret, protagonisten är en sociopat och samhället ändras aldrig i det minsta av de gräsligheter som utövas. Istället utvecklas protagonisten i och med sina kreativa transgressioner och läsaren står handfallen inför alltmer utstuderade scenarier.

Dör inte berättelsen när författaren påbörjar sitt värderingsarbete? Förlorar inte konsten när esteten blir etiker?

Mänskliga egenskaper och relationer blir tydligare i sådana sammanhang, träder fram i relief, såsom en karikatyr kan framhäva en persons utseende mer än ett realistiskt porträtt. För det är ju karikatyrer som produceras av nöjesindustrin.

Blir inte filmen/boken/pjäsen tråkig om den hålls för att vara sann i konkret mening?

Var är Fantômas- eller Mabuse-arketyperna? Det värsta med svensk kultur är att Åsa-Nisse och Klabbarpar'n fortfarande ges större mediautrymme än doktor Glas. Ansikts- och namnlösa offer utsätts för ansikts- och namnlösa förövare (som också är offer i nutida socialpedagogisk tappning) och räddas av ansiktslösa men namngivna stereotyper (van Veeteren, Beck, Gunwald, och andra ej namnvärda gubbar).

Handlingen är lika verklighetsfrånvänd som en av samvetet framkallade mardrömmar: något sker mot samvetet (våld, sex, död), samvetets symboliska representant dyker upp (föräldrar, polis, militär, e.dyl.), skammen infaller (jakt/flykt/hetta (på grund av rodndad)), osv. Så upprepas filmproduktionen igen och igen - precis som med vanliga, tråkiga samvetsdrömmar.

Jag vill gärna nå bortom dessa ytliga markörer och ur en berättarteknisk synvinkel kan man alltid experimentera med trasproletariatets misär - som J.T. Leroy.

Det är under deras styre som psykiatrireformen genomfördes. Detta skapade massa förvirrade människor som inte klarade av att sköta ett hem. De tvingades ut på gatan.

Psykatrireformen 1995 var ett absolut måste. Människor kunde frihetsberövas godtyckligt och tvångsmedicineras i alltför stor utsträckning tidigare. Rättsmedicinalverket kunde exempelvis konstatera att andelen vårdplatser 1980 var 26 962, medan det sjunkit till 5 218 år 2001 och fortsätter sjunka.

Menar du att närvaron av trasproletärer är ett bevis på samhällets misslyckande? Är det verkligen meningen att människan ska styras till att bli en organism av polerade löntagare?

[Algotezza]

Mänskliga egenskaper och relationer blir tydligare i sådana sammanhang, träder fram i relief, såsom en karikatyr kan framhäva en persons utseende mer än ett realistiskt porträtt. För det är ju karikatyrer som produceras av nöjesindustrin.

Blir inte filmen/boken/pjäsen tråkig om den hålls för att vara sann i konkret mening?

Ja, en verklig IRL-realism vore enormt tråkig, men en konstnärlig, kreativt utformad mer "symbolisk" realism (eller vad man skall kalla den) kan vara givande, men den bygger alltid på abstraktion, förenkling, karikatyr, renodling, mytologisering, arketypisering.

Var är Fantômas- eller Mabuse-arketyperna? Det värsta med svensk kultur är att Åsa-Nisse och Klabbarpar'n fortfarande ges större mediautrymme än doktor Glas.  

Tänk på hur "den svenske mannen" skildras t.ex. i Svensson, Svensson! Oerhört billiga poänger. Den löjlige, ofarlige men "gullige" "Tönt-mannen" enligt det invanda bilden. Kvinnan som säger: "Jag har fyra barn, de tre jag själv fött och så min man!" Igenkännande fnitter. "Män blir aldrig äldre än fem år! De växer bara på bredden!" Fnitter! Vänd på det. Män och män emellan: "Jag har fyra barn. De tre jag är pappa till och min fru!" Asflabb. "Kvinnor blir aldrig äldre än fem år. De växer bara på bredden!" Ännu mer asflabb.

Ansikts- och namnlösa offer utsätts för ansikts- och namnlösa förövare (som också är offer i nutida socialpedagogisk tappning) och räddas av ansiktslösa men namngivna stereotyper (van Veeteren, Beck, Gunwald, och andra ej namnvärda gubbar).

Ja, personskildringen lämnar en del övrigt att önska, om man säger så... Svensk film har ju inte samma styrka som t.ex.  dansk film  idag. Kolla Dirch Passer-filmer från 60-talet som visas i tid och otid på Dansk TV så förstår man att det hänt ett och annat i vårt grannland på filmfronten sedan dess.

Sverige vilar i mångt och mycket på "minnen från fornstora da'r".  Nostalgin är inbyggd i vår nationalsång! En bild av svensk mentalitet idag.


A

[Kallekula]

Psykatrireformen 1995 var ett absolut måste. Människor kunde frihetsberövas godtyckligt och tvångsmedicineras i alltför stor utsträckning tidigare. Rättsmedicinalverket kunde exempelvis konstatera att andelen vårdplatser 1980 var 26 962, medan det sjunkit till 5 218 år 2001 och fortsätter sjunka.

Menar du att närvaron av trasproletärer är ett bevis på samhällets misslyckande? Är det verkligen meningen att människan ska styras till att bli en organism av polerade löntagare?

Tja resultatet av densamma ser du ju nu. Hur många hemlösa är det inte som inte klarar av att ta vara på sig själva, p.g.a psykiska problem. Visst en sorts frihet är det förvisso. Dock utan värdighet. Man skulle kunna tänka sig andra varianter såsom att det offentliga stod för mycket enkla bostäder, hyra och allt betalt. Sedan om dessa uteliggare inte klarade av att sköta sitt hem då återstår frågan; ska man hjälpa dessa människor eller ej? Dock vad det gäller "frihetsberövas godtyckligt och tvångsmedicineras" så är det väl knappast svart eller vitt. Är du totalt ofömögen att ta hand om dig så.....?

Om du är av den åsikten att vi ska struta i de sämst lottade i samhället så må det vara hänt. Jag är själv liberal. Dock som du vet förekommer det även inom liberalismen olika syn på hur man ska förhålla sig till sjuka människor.  

Vill du inte vara en polerad löntagare så skippa det och bli något annat då. Så länge du är förmögen och förstår vad dina val innebär. Är väl inte konstigare än så.

[Libertin]

Tänk på hur "den svenske mannen" skildras t.ex. i Svensson, Svensson! Oerhört billiga poänger. Den löjlige, ofarlige men "gullige" "Tönt-mannen" enligt det invanda bilden. Kvinnan som säger: "Jag har fyra barn, de tre jag själv fött och så min man!" Igenkännande fnitter. "Män blir aldrig äldre än fem år! De växer bara på bredden!" Fnitter! Vänd på det. Män och män emellan: "Jag har fyra barn. De tre jag är pappa till och min fru!" Asflabb. "Kvinnor blir aldrig äldre än fem år. De växer bara på bredden!" Ännu mer asflabb.

Kälkborgarna är den högre konstens sabotörer och deras bakgrundsljud ger upphov till det stim som alltid vinner min starkaste antipati; det mediokra och dess kännetecken.

Ja, personskildringen lämnar en del övrigt att önska, om man säger så... Svensk film har ju inte samma styrka som t.ex.  dansk film  idag. Kolla Dirch Passer-filmer från 60-talet som visas i tid och otid på Dansk TV så förstår man att det hänt ett och annat i vårt grannland på filmfronten sedan dess.

Dogma 95-manifestet visar ju också att Danmark haft en filmrörelse. Vad finns i Sverige vid sidan Ingemar Bergmans och Roy Anderssons skapelser?

Sverige vilar i mångt och mycket på "minnen från fornstora da'r". Nostalgin är inbyggd i vår nationalsång! En bild av svensk mentalitet idag.

Politikens genomsyrande av allt har gjort esteterna till förespråkare av samhällsmodeller, inte till fristående skapare som i Danmark. Politisk korrekthet ska bländas Tarantino-style.

I nuläget måste svenska filmskapare blidka den urgamla sosse-eliten; litteraturen är fri, men värdelös (läs: didaktisk). "Så var Malmö på 80-talet" följs av "Så var Malmö på 90-talet" och följs slutligen upp av "Så är Malmö nu för att Malmö var så på 80- och 90-talet"; skräp, skräp, skräp.

Avsaknaden av hårdföra litteratur- och filmkritiker är förmodligen en bov i dramat. "Kocken" med Kjell Bergqvist och "Kådisbellan" hyllades i Hollywood som homoerotiska, mjukpornografiska filmer medan den svenska kritikerkåren yrade om förtroendet mellan lärare och elev, uppväxttiden, och utvecklingen i att gå från bångstyrig yngling till ansvarstagande vuxen; slutsatser som i det närmaste föranleder en hjärntvätt kallad "svenskhet".

Tja resultatet av densamma ser du ju nu. Hur många hemlösa är det inte som inte klarar av att ta vara på sig själva, p.g.a psykiska problem.

Psykiatrin innebar ett demokratiskt problem före reformen. Människor kunde då låsas in mot bakgrund av att deras tankar och idéer inte "passade" i socialdemokratins Sverige. Som liberal borde du välkomna reformen med öppna armar.

Trasproletärens liv står - huvudsakligen - bakom en eller flera av följande alternativ:
1. Sexuell störning (pedofili, nekrofili, e.dyl.)
2. Antisocial personlighetsstörning (kriminell personlighet)
3. Patologisk narcissism
4. Schizofreni (paranoid)
5. Tungt missbruk
6. Kultur - resande & romer
7. Fattigdom/hemlöshet

Endast det sistnämnda alternativet kan "bekämpas" genom bidrag eller välgörenhet, men den sociala plattformen för trasproletariatet inbegriper samtliga kategorier. Det är deras vardag och även om den ekonomiska standarden tillfälligt höjs är det ytterst få som överger sitt umgänge. Dessutom så uppkommer frågan om huruvida staten har rätt att "bryta upp" romernas och de resandes kultur.

[Stefan]

Visst kan det bli lite tröttsamt när författare alltför tydligt skriver läsaren eller diverse grupper i samhället på näsan, men jag undrar om det är möjligt eller ens önskvärt att endast framställa saker och ting som de ter sig, utan att värdera.

Så Bret Easton Ellis' American Psycho, Glamorama och Less Than Zero, J.G. Ballards Crash, de Sades Salò - Sodoms 120 sista dagar och Batailles Ögats historia är inte önskvärda för den skull att de presenterar berättelser där läsaren själv gör bedömningen? Det rycker aldrig ut någon polis eller hjälte för att rädda offret, protagonisten är en sociopat och samhället ändras aldrig i det minsta av de gräsligheter som utövas. Istället utvecklas protagonisten i och med sina kreativa transgressioner och läsaren står handfallen inför alltmer utstuderade scenarier.

Dör inte berättelsen när författaren påbörjar sitt värderingsarbete? Förlorar inte konsten när esteten blir etiker?

Från en synvinkel undrar jag om konsten inte måste vara i viss mån om inte etisk så i alla fall uttryckande en idé om hur livet, eller delar av livet, bör vara (inte bara om hur det är). Och det slår mig att du i den här tråden och i andra trådar har gett uttryck för idéer liknande dem som framförs (om jag förstått saken rätt, jag har inte läst allt det där) i dom böcker du nämner.

Ett sätt att nå neutralitet är att istället för att försöka "fota verkligheten" låta olika synsätt få plats i romanen: en "polyfoni" som Bakhtin talar om apropå Dostojevskij. Motstridiga karaktärer får tala med en "full röst", snarare än att företrädaren för författarens synsätt upphöjs och hans motståndare förlöjligas.

Från en annan synvinkel så visst kan man va mer eller mindre etisk/politisk: böcker som Animal Farm och Brott och straff har naturligtvis mer av ett uttalat budskap än många andra böcker.

[J R Auk]

Inte att förglömma är dom korrupta filmbidragsgivarna. Skrattretande filmer stöds enbart på statliga bidrag då dessa produceras av dom som bidragen skall fördela.

Vad annat kan man diskutera i avseende konst?
Antingen betraktar man den och står utanför konstens liv eller så skapar man själv.

Diskussionen lämnas till konstens förutsättningar och inte dess innehåll.
Vad borde man dela med sina medmänniskor överhuvudtaget?
Är det ens värdigt människan att diskutera detta? Eller är vårt sanna förverkligande höjt över det närvarande?

Är det ett statligt ansvar att förse massan med förmedlad verklighet? Vems ansvar eller rättighet är det? Är det inte en överenskommelse enbart två parter emellan, jag vill visa och du vill se, garantier finns det inga?

Visst försök med internetburen övertygning men jag tvivlar på resultatet.

Vad är det med misären som är så förtrollande att vår nöjesindustri kan livnära sig på den?

Det vi inte sett tittar vi efter. Om vi inte förlamar oss med föreliggande funderingar kring värdet. Misären är få förunnat, och jag tror inte dom unnade sluter upp framför föreställningen när misären skall förevisas.

Men närhet till situationen dom lever i kommer vi inte nära av genom betraktelse. Enbart människorna kan vi närma oss, likt det är orden av minnen som delas och inte minnena i sig.

Vart lägger du dina värderingar Libertin? Vad vill du att vi skall vilja med det konstnärliga uttrycket?

Är det ren voyeurism vi bör bejaka?
Som du säger varför lockas du så av det fula och motbjudande?

[Libertin]

Från en synvinkel undrar jag om konsten inte måste vara i viss mån om inte etisk så i alla fall uttryckande en idé om hur livet, eller delar av livet, bör vara (inte bara om hur det är).

Av vilken anledning? Är det inte snarare så att du utmanar din egen etik genom att möta det som din redan antagna uppfattning? Är Kafkas Processen etisk?

Och det slår mig att du i den här tråden och i andra trådar har gett uttryck för idéer liknande dem som framförs (om jag förstått saken rätt, jag har inte läst allt det där) i dom böcker du nämner.

"Idéer från böcker" ger mig inget utgångsläge att möta dig med ett svar. Hänvisa gärna med konkreta exempel (och undvik att lyfta fram eventuella skämt från min sida som resonemang).

Ett sätt att nå neutralitet är att istället för att försöka "fota verkligheten" låta olika synsätt få plats i romanen: en "polyfoni" som Bakhtin talar om apropå Dostojevskij. Motstridiga karaktärer får tala med en "full röst", snarare än att företrädaren för författarens synsätt upphöjs och hans motståndare förlöjligas.

Didaktisk stil, som du finner hos Dan Brown eller Gellert Tamas (i skönlitteraturen), Oliver Stone (på biografen) eller Ayn Rand (i politisk litteratur) - för att nämna några - presenterar ett fullständigt innehållslöst och skrattretande nystan av desiderata.

Exempelvis tror Gellert Tamas att människor som läser hans bok om Lasermannen kommer åt de mekanismer som drev denne patologiske narcissist till att bli bankrånare och seriemördare. Han tror - på fullt allvar - att "vi alla bär ett ansvar för Lasermannens agerande" och "att risken finns att han dyker upp igen, i ny skepnad, om vi inte agerar nu (?)". Som en frikyrkopastor med knäppta händer önskar den didaktiske spekulanten (Brown, Stone, Rand inkluderade) nå ut med sitt tydliga budskap: Om vi alla bara inser det goda, så kan vi agera efter det - och därmed är världen räddad. Amen.

(Värst av dem alla är opinionsbildaren Guillou, vars nonsens inte förtjänar närmare uppmärksamhet. Jag kan bara önska att hans dotters lesbiska livsstil är ett "biskäl" till hans grånande hår).

Från en annan synvinkel så visst kan man va mer eller mindre etisk/politisk: böcker som Animal Farm och Brott och straff har naturligtvis mer av ett uttalat budskap än många andra böcker.

Brott och straff betonar existentialismens litterära framfart och är också ett freudianskt referensverk; skuld och ångest är dess nyckelkoncept, inte etik. Allegorin Animal Farm är en samhällskritisk satir; en känga mot totalitära ideologier och mot samhällsklassernas assimilering efter revolutionen. Ett kritiskt verk är granskande, aldrig förespråkande, så inte heller här framträder ett tydligt etiskt perspektiv.

"Etisk litteratur" är vanligtvis en täckmantel för religiösa sagor funna i Bibeln, Torah, Bhagavad-Gita, Upanishaderna, Koranen, Gilgamesh epos eller i Apokryferna. För etiska perspektiv krävs en ursprungsberättelse, oavsett om det som gestaltas är en påhittad fantasyvärld, en allegori över samhället eller ett dokument över en tidsepok.

[Stefan]

Min poäng är att litteraturen kommer alltid att säga att vissa saker är bra och andra dåliga - så även Processen. Vissa romaner är mer inriktade på att framställa problem än på att presentera lösningar av dem, visst, men redan vad författaren beskriver som ett problem, och vad denne inte beskriver som problem, visar något av vad författaren uppfattar som bra respektive dåligt. Det innebär inte att den är "etisk" i den snäva meningen du anger, men det innebär inte heller att den är en "ren beskrivning".

[J R Auk]

Är du av den meningen att detta, att populärkulturen ser ut som den gör idag, ligger mänskligheten emot Libertin?

Menar du att vi skall kollektivt inse detta och ägna oss åt kultur som är autodidaktisk i sin förmedlande roll, därför att den är utan övertygande mening från skaparen?

Ska vi inte tillåta, didaktisk eller opinionsbildande kultur?

Vad är det för begränsningar som du vill lägga på det kulturella rummet?

[Libertin]

Min poäng är att litteraturen kommer alltid att säga att vissa saker är bra och andra dåliga - så även Processen. Vissa romaner är mer inriktade på att framställa problem än på att presentera lösningar av dem, visst, men redan vad författaren beskriver som ett problem, och vad denne inte beskriver som problem, visar något av vad författaren uppfattar som bra respektive dåligt. Det innebär inte att den är "etisk" i den snäva meningen du anger, men det innebär inte heller att den är en "ren beskrivning".

En "ren beskrivning" är en tråkig och bristfällig krönika eller en äcklande slagsmålsscen från en mobiltelefonkamera, eller varför inte pornografisk voyeurism. De behövs som uppdateringar och markörer för vad som ryms i vår Zeitgeist, inte som litterära alster.

Jag försöker premiera den litterära "dimeffekten" som det främsta mediet, sådan som du ser den utformas av exempelvis Gérard de Nerval.

Romanen är död när den motsvarar Aftonbladets krönikor. "Tyckt och tänkt" med Jan Guillou är idag ett värre spöke än kristendomens präster; ett simulacrum av den självrättfärdige, rättrådige soldaten och hans "tidsdokument".

Är du av den meningen att detta, att populärkulturen ser ut som den gör idag, ligger mänskligheten emot Libertin?

Nej, det är snarare en libertariansk agenda från min sida: "Reclaim the mainstream."

Som du säger varför lockas du så av det fula och motbjudande?

"Fula" och "motbjudande" är textraderna i Guillous, Mankells och Nessers böcker.

Det "motbjudande" visas ofta upp genom "gripande", dokumentärliknande tappningar på kvinnovåld eller könsstympningar i Somalia av Liza Marklund eller i "Pojken som kallades Det" av Dave Pelzer.

Däri är det "fula" inget annat än mänskliga karikatyrer av endimensionella förövare och offer. Medelåldersbefolkningen som läser skräpet kan luta sig tillbaka i fåtöljen och säga: "Hu, vad hemskt. Visst har vi det ändå bra här, Krister? Och ett så fint fadderbarn vi har. Fábio, heter han."

Det "fula" och "motbjudande" är den effektsökande, kälkborgerliga läsaren som försjunker i ytterligare ett av sina lättsmälta tidsfördriv.

[funkyzeit]

Jag försöker premiera den litterära "dimeffekten" som det främsta mediet, sådan som du ser den utformas av exempelvis Gérard de Nerval.

Du är alltså emot all konstaterande/spekulerande idélitteratur där författaren har ett syfte med texten bortom litteratur för litteraturens egen skull?

Du sitter alltså fast i 1800-talets syn på romanen; ett aningslöst, dimmigt, förvirrat klafsande i känslor? Där ingen (allra minst läsaren) är ett dugg klokare när man plöjt färdigt boken?

Kul att du nämnde Ballard tidigare i tråden. Jag är ganska övertygad om att intelligent 5-minuter-in-i-framtiden sci-fi redan idag är den litterära genre som slår alla andra på fingrarna i fråga om relevans och att skapa nya användbara perspektiv.

Det är bara det att de introverta bibliotekariemumierna i Svenska Akademien fortfarande får diktera vad som är god & uppbygglig litteratur.