En notis: Det finns ingen inneboende konflikt i dessa, snarare tvärtom.Stefan skrev:Meditation, visst, men det viktigaste är som jag ser det att vinna kontroll över sina egna värderingar
Men detta blev ett fasligt långt inlägg som sammanfattar olika lösryckta delar av de senaste formerna av min kommunikations/konflikt/gräns/rörelse filosofi som försöker beskriva hur konflikter uppstår och hur dess motsats nås, insikten i den ultimata verkligheten.
Problemet är oftare att människor tror att kontroll är lösningen, men att det bara är en del av sanningen. Problemet är snarare att människor inte accepterar att de ofta inte har någon kontroll över händelseförlopp.
Det går att inse att man inte har någon kontroll, men den insikten kan då även starta en form av "passivitet".
Måste bara säga att meditation för mig inte innebär något annat än en väldigt beprövad metod/strategi för "mental träning".
Sen är alla former av kontrollproblem handlar enligt mig om felaktiga gränsdragningar, att förstå vad man kan påverka och vad man inte kan påverka.
I.o.m. att kulturella institutioner (som kyrkan, familjen etc etc) monteras ner så blir verkligheten fragmentarisk, och i detta klimat så kommer "medier" in i bilden och ersätter som värdestiftande instutitioner som anpassas för ekonomiska intressen. Det uppenbart synliga och påtagliga får större betydelse eftersom det råder förvirring i hur vi ska värdera saker.
Detta är som sagt en slags "frihet", som både kan vara ett problem och en möjlighet.
Människan är en meningskapande varelse, och detta innbär att hon är en intentionell varelser som saktar (uppenbara/givna) intentioner. Hon laddar alltså objekt med betydelser, dvs. definierar hur verkligheten ska tolkar och värderas.
När kulturella instituner och ritualer förfaller så skapas alltså ovisshet. Det är intressant när man undersöker generella drag hos alla mänskliga kulturer: Processerna för att skapa/investera betydelse hos objekt och ritualer är påtaglig vart man än vänder sig. Gudar är alltså en form av ultimat betydelse.
En annan sak jag funderat på är alltså ritualers betydelser, att upprepa något. Varför existerar ritualer för begravningar, dop, mandomsprov, överräckande av studentmössor, etc? Har ni någon gång funderat över detta?
Jag själv kan ge ett exempel utifrån mitt liv. Jag sabbade nyligen min kuk, jag får inte stånd längre, han ont i den för jämnan. Först plågades jag varje dag av självmordstankar och ångest, men på senare tid har jag mer och mer accepterat att jag kommer vara sexuellt handikappad för resten av mitt liv (jag är blott 23 unga år).
Så vad tog mig ur mitt problem? Jag investerade en betydelse i denna händelse. Fundera lite på begravningen... vad innebär den? Jo, en övergång från en uppsättning (livs) förutsättningar till en annan. Det problematiska med att människor dör är inte att de dör, utan att vi har massa förväntingar om vilka förutsättningar som råder för just vårat liv. Vi besitter en slags inneboende funktion som strävar efter emotionell "jämlikhet", blir jag slagen måste jag "balansera" upp detta, och dessa primitiva emotionella "strategier" förlängs sedan in i det kollektiva rummet i begrepp som "rättvisa" etc. Egentligen är rättvisa bara en primal, rå emotion, som i många fall tycks definiera vad som är mest verkligt eller påtagligt i den rådande situationen. Men iaf. det ritualen gör är att förstärka betydelsen hos övergången mellan förutsättningarna. Vi är varelser som är ängsliga, och vi behöver hela tiden kontrollera/få bekräftelse på våra upplevelser mot det sociala rummet för att inte bli ängsliga (och till slut galna), eftersom vi ofta är oförmögna att själva (medvetet) investera betydelse i objekt och ritualer, etc.
Alla former av emotioner är bara problem när de inte "slutförs", detta är roten till alla former av neuroser, det handlar alltså om ett emopsykologiskt förlopp som inte bör avbrytas.
Syftet med tragedins Katharsis är denna emotionella "rening". Men detta är även ett av de många syften som meditationen syftar till.
Men iaf. begravning ger alltså döden av den anhöriga en betydelse, eller definierar dess gräns eller slut. Detta innebär att våran ängslighet upphör, eftersom vi inte längre behöver gräma oss över alla de (potientiella) möjligheterna vi hade tillgång till i de tidigare förutsättningarna. När vi väl accepterat att vår far är död och att, omständigheterna, som de nu ter sig, omöjligör min chans att t.ex träffa honom och be om ursäkt för något tidigare icke-slutfört förlopp så faderns död inte längre något problem. Jag inser att trots att jag inte slutförde våran dispyt, så är begravningen ett emotionellt surrogat.
När jag nu accepterat att jag aldrig mer kommer ha ett perverst, dekadent, smaskigt, förnedrande, analt samlag med en någon framtida tjej så är det inte längre ett problem. Men anledningen att jag personligen lyckades ta mig ur den emotionella ängsligheten, dvs. att svikta mellan att i mental-emo-phasmatogisk bemärkelse måla upp smaskiga bilder av dekadenta/kontrakristna sexscenarion var att jag kunde inse de kreativa möjligheterna i de nya förutsättningarna. Den sociala ritualen är alltså ett hjälpmedel för "svaga" människor, dvs. alla människor, vi människor, som ofta inte är kapabla/medvetna om möjligheterna, att i varje unik "situation" i livet tillskrida den ett förlopp som skapar mening/betydelse/riktning för forsatt kommunikation/interaktion.
Vad försöker jag säga? Jo, att all form av liv, rent naturligt innehåller ("mognads") faser, och att dessa inte är något vi bör fördömma. Vi bör låta ungdomar spela ut sina behov, de äldre spela ut sina behov etc etc etc.
Alla problem uppstår när vi tror att ETT ideal existerar för alla faser. Detta är helt uppåtväggarna naivt och galet. Problemet med det "asketiska idealet" som Nietzsche pratar om i "Till moralens härstamming/genealogi" är inte idealet i sig själv, problemet är att idealet inte lämpar sig till alla mognadsfaser.
Vi lever förtillfället i en övergångsfas mellan etnocentriska och mer "världscentriska" värderingar och som vanligt så uppstår denna clash i första hand i vad Marx menar med de tenko-materiella förutsättningarna, men som Kuhn som jag förstått det diskuterar, helt enkelt att våra metoder/praktiker med våra verktyg/tekniker för att avgöra vad som är sant/falskt i någon bemärkelse "förfinas". Det är alltså våra kommunikationsmöjligheter som hela tiden förfinas. Alla former av konfliker kan beskrivas som ett "kommunikationsoproblem", jag hörde även häromdagen att när en fysiker beskrev två kroppar som kolliderade så vad det i fråga om en kraftöverföring, communication på engelse, det är två system/intressen/viljor som kolliderar. Detta sker mellan människors betydelsesystem och inom människor då i konflikten vad vad man i en mening lam kontrastera som det diskurisvt/tolkande/tänkande/symboliska/indirekta/postperceptuella "rationella" och det "sinnesmässigt"/perceptuallt empiriska. Det är alltså olika regler som råder mellan dessa system, (kanske för att de är parallella och/eller dialektiska processer?).
Oj detta rinner ut i sanden märker jag, skulle kunna hålla på hur länge som helst.
Men vad är slutsatsen: För att undvika alla former av konflikter/kommunikationsproblem behövs en tydlig gränsdragning mellan olika förutsättningar. Vi måste kunna skilja på det vi har kontoll över och inte har kontroll över, vi måste skilja på vad vi tänker/tycker/upplever från vad andra upplever - eftersom alla levande varelser föds in i en ickedifferentierad naivitet inför existensen som vi överbryggar/differentierar emotionellt i den sunda emotionella mognaden/frigörelseprocessen och mentalt i den sunda mentala mognaden. Vi är en emotionellt omogen kultur som är väldigt mentalt mogen. Vi måste skillja mellan "det förflutna förusättningarna" och de "nuvarande"/spontana.
Men vi måste som sagt efter vi differentierat alla betydelser sedan knyta allt samman. Den förmoderna religionens största probelm var att alla betydelser i fråga om sanning, etik och estetisk var intimt sammanvävda, men att vi i det moderna samhället särat/differentierat på dessa svärer vilket skapat en fragmentering av verkligheten.
Äsch, jag kan hålla på hur länge som helst med detta. En annan insikt jag fick häromdagen var en intuitiv insikt i att all form av sanning är ett kommunikationsproblem och att sanning i huvudsak alltså är "kommunikativ sanning", i andra sammanhang kallar man detta "logik". Jag har insett var "mötet med kreativitet" innebär, dvs. mötet med "Gud" i panteistisk eller icke-panteistisk/monoistisk bemärkelse. Det är ALLTID ett kommunikationsproblem, men problemet är att det handlar om en synkronisering av olika system, dvs. att det inte finns någon upplevt konflikt mellan kommunikationen jag får från mina sinnen och hur jag tolkar den. Det är svårt att förklara, men jag hamnar ibland i situationer då jag får en form av storhetssinne som senast jag fick den hade en stänk av storhetsvansinne. Det är svårt att beskriva, men det är en insikt i att uppleva Gud och samtidgit inse att det är man själv som är Gud. En sak som är intressant är att det mest tabubelaga i hela våran kultur är inte att mörda, våldta eller på andra sätt skapa elände, detta kan nämligen alltid rättfärdigas på ett eller annat sätt, nej det som aldrig går att rättfärdiga är uttalandet: "JAG ÄR GUD!". Detta går inte att rättfärdiga och jag ska just förklara varför. Man upplevs alltså som galen om man uttrycker detta. Men vad är egentligen problemet med Gud? Jo problemet är att Gud är den ultimata formen av mänsklig-betydelse-investering, dvs. den ultima auktoriteten. Analyserar man ordet Auktoritet så inser man att det är sammanknutet med Author, det Källa, eller Ursprung. Det mest tabubelaga i våran kultur är alltså att säga att man själv är den ultimata Källan eller Ursprunget för den kreativa rörelsen, och detta är enligt mig den största möjliga självförnekelsen. Jag är extremt mycket väl medveten om vad jag själv kan påverka och vad jag inte kan påverka, men eftersom jag själv är medveten om vad jag kan påverka så kan jag utnyttja detta mot människor som inte är medvetna om detta, jag uttnyttjar t.ex. fysikens lagar i slagsmål eller logikens lagar i argumentation. Jag kan inte påverka att människor med nödvändighet strävar efter logisk förståelse, eller att de med nödvädngihet påverkas av gravitation, men det är just att känna till någots begränings, någots slut som insikten om det kommer. Definitionen är alltså en gränsdragning, det definitiva slutet, och all form av vidare emergent kreativitet uppstår ur detta.
Men iaf, nu kom jag av mig igen. Det jag ville säga är att den ultimata insikten är att man själv är Gud, dvs. Auktoriteten, dvs. the author, dvs. den som skriver sitt egna liv.
Den direkta kommunikationen, dvs. icke-konflikt laddade utbytet mellan alla källor av upplevd verklighet, dvs. rationell, empiriskt, emotionell etc etc är den ultimata verkligheten. Insikten i den ultimata verklighenen är inte den slutna verkligheten, dvs. "slutet" eftersom detta är en naiv föreställing att ett system är åtskillt från andra system, men detta skapar konflikter dvs. kommunikationsproblem, tvärtom är den ultimata insikten den direkta insikten i hur den dirakta spontana rörelsen börjar.
), I dina intellektuliserande egna tanke konstruktioner av sanningen, ja tror intellektuliserande filosofering om medvetandet är ett beroende för dig(more or less 
), Din snöboll av dina komplexa tankar/funderingar måste va rätt stor, du rullar den ju mera å mera, ju större den blir desto mindre hela tiden minskar utsikten ,för att uppleva, inte intellektulisera) den rena sådanheten/medvetandet. Men vad vet jag, jag pratar oftast dårens hemspråk. Känns dock som du e fast likt en mört i vax. 
