raderat

[Katana]

raderat

[Algotezza]

B uddha

First and the last ?

Anagrammatik:

Buddha - udda bh? Bra vibrations?

Nirvana - intighet, salighet eller en ny vana? Befrielse från det begränsande egot eller utslocknande från allt upplevande? Att bli sig själv eller förlora sig själv? Bli sig själv genom att ge upp sig själv? Alltid dessa paradoxer för att nå djupen... Nirvana: möjligt premortalt eller bara postmortalt?

Buddhas lära - snarare livsfilosofi än religion...?

Och kärleken...

A

[Katana]

raderat

[Algotezza]

Han förverkligade sig själv. Han va väl lidde udda. Och jag undrar om det egentligen är det som menas med B uddha ? Att han gjorde som han gjorde var väl hans grej. Vad är din grej ? Hur förverkligar du dig så som B uddha ?

al Gotezza - den andlige terroristen...

A

[Katana]

raderat

[Algotezza]

Vad innebär det närmare sagt ?

Att både få folk att ställa just den frågan inför det jag skriver/ gör men också att de, förhoppningsvis, någon gång kan säga: Aha! Så är det!

Andlig terrorism: försöka röra om i de medmänskliga tankegrytorna genom att både roa och oroa och se vad som simmar upp i långkoket.

Eller nåt...

A

[Katana]

raderat

[Kiifen]

Blir sa jävla trött. Alla människor borde pa naturlig väg fa sin individualitet bekräftad och det borde inte behöva vara särskilt svart, men idag sa maste man göra en "personlig resa" och "förverkliga sig själv" och annat trams. Och sedan när man är sadar fulländat självförverkligad sa passar man helt enkelt inte längre in. Som att ga över an efter vatten och sedan tappa hinken pa vägen hem.

[Katana]

raderat

[Algotezza]

Blir sa jävla trött. Alla människor borde pa naturlig väg fa sin individualitet bekräftad och det borde inte behöva vara särskilt svart, men idag sa maste man göra en "personlig resa" och "förverkliga sig själv" och annat trams. Och sedan när man är sadar fulländat självförverkligad sa passar man helt enkelt inte längre in. Som att ga över an efter vatten och sedan tappa hinken pa vägen hem.

Vilka vägar är onaturliga, vilka är naturliga att bli bekräftad? Var skall man passa in?

Själv passar jag in bara alltför väl i tillvaron, har heltidsjobb och två extraknäck, familj och katt, har allitd varit en anpassling, men därför har jag alltid haft behov av att flippa ut stundtals för att inte förgås av min anpasslighet/duktighet/förträfflighet/svärmorsdrömaktighet...

A

[Kiifen]

Algotezza

Att bli bekräftad pa "naturlig väg" var hastigt framlagt eftersom jag trodde man intuitivt begrep vad som menades med det. Men för att förtydliga vad jag menar sa innebär det helt enkelt att man blir accepterad för den man är och den identitet man har i gemenskapen baseras pa den man är. Inte den man spelar att man är. Ifall man spelar snäll, omtänksam och hygglig sa är man inte naturligt bekräftad. Alltsa man är inte helt accepterad.

Jag har hört talas om människor som levt tillsammans ett helt liv men fortfarande pa alderns höst aldrig riktigt lärt känna varandra. Eller att man t.o.m. lever som en främling inför sig själv.

Var kultur har ingen tradition av naturligt bekräftande. Vi far namn som inte säger nagonting alls om vilka vi är, vi har fa ritualer i vardagssvenssonlivet som handlar om vilka vi är. Istället förväntas man att "komma pa det" pa helt egen väg, trots omgivnignens protester ifall man skulle göra nagot annrolunda för da "utmärker" man sig. Och att "utmärka sig" är en synd, en omogenhet, en tramsighet som snabbt maste slas bort fran den fläckfria vanligheten.

När man är vuxen är det mer accepterat att "utmärka sig", nuförtiden klanske det t.o.m. uppmuntras, atminstone i ytliga sammanhang. Da kan man prata om självförverkligande och köpa motorcykel eller hoppa bungy jump i Sydamerika.

Men i den alder da det är som viktigast att göra det, och pa det sätt som verkligen betyder nagot för personen sa har vuxenvärlden oerhört svart att acceptera det. Traditionen är istället att man ska ga i skolan, konfirmera sig, göra lumpen, klippa sig och skaffa ett jobb och framförallt, du far inte vara annorlunda.

[Algotezza]

Algotezza

Att bli bekräftad pa "naturlig väg" var hastigt framlagt eftersom jag trodde man intuitivt begrep vad som menades med det. Men för att förtydliga vad jag menar sa innebär det helt enkelt att man blir accepterad för den man är och den identitet man har i gemenskapen baseras pa den man är. Inte den man spelar att man är. Ifall man spelar snäll, omtänksam och hygglig sa är man inte naturligt bekräftad. Alltsa man är inte helt accepterad.

Nu kan det se enkelt ut att tala om "att vara den man är" i bli accepterad för "den man är". Den jag själv är är alla dessa "roller" jag har i olika sammanhang, ungefär som fasetter på en diamant: det är samma diamant, men den glittrar lite olika i olika sammanhang åt olika håll, alla mina sociala sammanhang och mina mer ensamma och egocentriska. Tar man bort "rollerna" - vad finns då kvar? Är jag "mig själv" bara när jag är ensam medan jag "är en roll" i alla sociala sammanhang? Jag identifierar mig med alla mina "roller" - olika egenskaper framhävs i olika sammanhang. Jag pratar med "bönder om bönders skit och med lärde män om latrin", för att travestera ett känt citat.

Om man nu spelar "snäll, omtänksam och hygglig" så är det väl det man är: en som spelar detta. Hur ärlig man är försöker vara inför andra finns det alltid underliggande skikt, "själens dolda skatter". Inte behöver det handla om falskspel för det! Det är bara att inse att vi har fler och större djup av ljus och mörker än vad som kommer fram i vårt normala sociala liv.

Viktigare än att vara accepterad och bekräftad av andra har för mig alltid varit att acceptera mig själv, mitt ljus och mitt mörker, och att jag kan bekräfta mig själv genom det jag gör - oavsett hur andra uppfattar det. Det är sekundärt.

Jag har hört talas om människor som levt tillsammans ett helt liv men fortfarande pa alderns höst aldrig riktigt lärt känna varandra. Eller att man t.o.m. lever som en främling inför sig själv.

Ja, och vad betyder det? Kan man fullt ut lära känna en annna människa? Kan man fullt ut lära känna sig själv? För varje lager eller djup man får inblick i, stöter man på nya. Det ä ren process eller resa utan slut. Man måste lära sig lyssna på undertexten i dsmatalet och samvaron med andra. Då finner man att det alltid finns okända skattgömmor i medmänniskornas inre världar.

Var kultur har ingen tradition av naturligt bekräftande. Vi far namn som inte säger nagonting alls om vilka vi är, vi har fa ritualer i vardagssvenssonlivet som handlar om vilka vi är. Istället förväntas man att "komma pa det" pa helt egen väg, trots omgivnignens protester ifall man skulle göra nagot annrolunda för da "utmärker" man sig. Och att "utmärka sig" är en synd, en omogenhet, en tramsighet som snabbt maste slas bort fran den fläckfria vanligheten.

Jag ser det inte som ett problem. Jag har alltid både tagit hänsyn till omgivningen och skitit i den: fråga mig inte hur. Det har alltid funnits någon/några andra kufar som varit som jag, i vilket sammanhang jag än befunnit mig, någon/några att känna djupare gemenskap med, andra att känna en ytligare gemenskap med. Men det är inget jag fått gratis - det gäller bara att ta till vara på de tillfällen och möjligheter som Försynen sträcker fram mot en.

När man är vuxen är det mer accepterat att "utmärka sig", nuförtiden klanske det t.o.m. uppmuntras, atminstone i ytliga sammanhang. Da kan man prata om självförverkligande och köpa motorcykel eller hoppa bungy jump i Sydamerika.

Sådana "spektakulära" aktiviteter känns meningslösa för mig. Jag har alltid varit mer intresserad av det tankemässigt-verbala och konstnärligt-kreativa och kulturella och funnit min identitet och bekräftelse där, kunnat sticka ut där, om jag velat. Det är så jag alltid "förverkligat" mig själv.

Men i den alder da det är som viktigast att göra det, och pa det sätt som verkligen betyder nagot för personen sa har vuxenvärlden oerhört svart att acceptera det. Traditionen är istället att man ska ga i skolan, konfirmera sig, göra lumpen, klippa sig och skaffa ett jobb och framförallt, du far inte vara annorlunda.

Man behöver inte "köpa" omvärldens krav och man kan alltid finna frihet inom givna ramar eller försöka spränga dem. Visst kan det gå ut skogen då - och jag har varit inne och irrat i den skogen flera gånger. Men det ger livserfarenhet, kunskap, på sikt, som jag ej vill vara utan.

Bara man tillåter sig själv att vara annorlunda, "får" man faktiskt vara det. Jag är på en gång oerhört  småborgerligt välanpassad och, som Robert Gustafssons roll-figur, Lars Brundin säger: "Jag är tjock, jag är blond, jag är kooonstig!"

Min humor har alltid arbetat i min mentala överlevnads tjänst. Jag tar livet på en gång på dödligt allvar och med en klackspark. Fråga mig inte hur. Jo, svaret är: det finns olika nivåer i tillvaron och upplevandet, tänkandet.

A

[Katana]

Är jag "mig själv" bara när jag är ensam?

Hehe. Den va bra !

[Algotezza]

Är jag "mig själv" bara när jag är ensam?

Hehe. Den va bra !

Ensam som Onan den gamle...

A

[Katana]

raderat