Sorg + personlig utveckling = Lögn

[Rizz]

Existerar verkligen personlig progress i sorg enligt begreppet " att växa med / i sin sorg", dvs komma ut ur en svår kris som en starkare individ?

Enligt en spekulativ utflykt kan det handla om en förprogrammerad skyddsmekanism vi fått serverad genom nedärvda imitationsinlärda beteenden. Ett omedvetet affirmativt sådant, där vi hela tiden omedvetet upprepar en lögn tills vi uppfattar den som sann. I detta fallet, att man som individ skulle växa & styrkas av en i sig tärande process. Med andra ord en självlögn som drivfjäder för att kunna ta oss ur vår egen självotillräcklighet.

Om så är fallet skulle alltså ett nedbrytande & undermedvetet fabricerat tankemönster vara kraftfullare än vår vakna medvetenhet & därmed styra över våra känsloliv. kontentan blir då att vi upplever en inbillad & "oäkta"progress & inre styrka efter ett genomgånget sorgearbete, alltså kan inget personlighetsutvecklande genereras genom lidande & sorg, om man bär på ovanstående insikt...eller va?

Matteus5:4 Saliga är som sörjer - de skall bli tröstade.

[offe]

Du lär dig att du orkar med motvind i livet. Nästa gång det händer blir det inte en lika stor chock.

Du lär dig vad som är viktigt i livet och kan rycka på axlarna åt resten.

Du lär dig vilka som är dina vänner, de andra slutar höra av sig.

Jag tror att man kan få negativa men för livet av en kris också, man får ta de onda med det goda.

[Angelina]

Den personliga utvecklingen sker hela tiden bade genom gladje och sorg, dessa kanslotillstand ar bara olika interfaces om man sager sa, som alla tillfor en variation av utvecklingar, ungefar som ris med kanel eller ris med curry.

Var just och at thailandsk, mm vad gott.

[Algotezza]

Existerar verkligen personlig progress i sorg enligt begreppet " att växa med / i sin sorg", dvs komma ut ur en svår kris som en starkare individ?

Enligt en spekulativ utflykt kan det handla om en förprogrammerad skyddsmekanism vi fått serverad genom nedärvda imitationsinlärda beteenden. Ett omedvetet affirmativt sådant, där vi hela tiden omedvetet upprepar en lögn tills vi uppfattar den som sann. I detta fallet, att man som individ skulle växa & styrkas av en i sig tärande process. Med andra ord en självlögn som drivfjäder för att kunna ta oss ur vår egen självotillräcklighet.

Om så är fallet skulle alltså ett nedbrytande & undermedvetet fabricerat tankemönster vara kraftfullare än vår vakna medvetenhet & därmed styra över våra känsloliv. kontentan blir då att vi upplever en inbillad & "oäkta"progress & inre styrka efter ett genomgånget sorgearbete, alltså kan inget personlighetsutvecklande genereras genom lidande & sorg, om man bär på ovanstående insikt...eller va?

Matteus5:4 Saliga är som sörjer - de skall bli tröstade.

Sorg leder väl bara till utveckling om den kombineras med något slags rationell-emotionell analysi dilaog med andra  för att förstå. Lidande som sådant är ju inte särskilt utvecklande i mina ögon om det inte kombineras med rationalitet och analys, försk till förståelse. Ungefär som att man blir sliten i muskelr och lewer av att bära hem femtonkiloskassar med livsmedel från affärn, men får muskeluppbyggande och stärkande motion om man bär femtonkilostyngder i händerna samma sträcka på ett gym. Handlar väl om attityden...

A

[Rizz]

Algotezza....
Precis, men det betyder då alltså att de analytiska & uppbyggande sorgeprocesserna som styrs av kollektivt förutbestämda mönster & förväntningar skapar de attityder som styr oss framåt genom våra svåraste stunder i livet. Mao i de ögonblick vi bäst skulle behöva vår inre styrka & sinnesnärvaro blir vi istället tvungna att känslomässigt kapitulera inför vår omgivning & förlita oss på den allmänna vedertagenheten i skepnad av draghjälp & motor, hjälpandes oss (märkligt nog) att växa i en nedbrytande process.

Den sanningen skulle då betyda att en "attitydsomedveten"  individ som själv, utan yttre påverkan & inflytande av omgivningens normer tar sig igenom ett sorgearbete inte skulle kunna tillgodogöra sig någon form av "stärkande ell. växande" , utan enbart få nöja sig med en tom tragisk acceptans & ett stort hål i bröstet.

Svaret skulle då kunna vara: Ja, vi växer & blir starkare i vår sorg. Genom redan bestämda handlingsmönster & attityder lär vi oss att man skall /måste generera kraft & personligt växande. Hur motsägelsefullt det än kan låta & hur mycket det än strider mot våra egentliga emotionella värderingar som tycks ha blivit undanknuffade & fått underkasta sig ännu en kollektiv "sanning"

Om du tänker på att människans villkor ständigt förändras, så kommer du inte att vara alltför glad i lyckan och inte alltför ledsen i olyckan - Sokrates

[Algotezza]

Algotezza....
Precis, men det betyder då alltså att de analytiska & uppbyggande sorgeprocesserna som styrs av kollektivt förutbestämda mönster & förväntningar skapar de attityder som styr oss framåt genom våra svåraste stunder i livet. Mao i de ögonblick vi bäst skulle behöva vår inre styrka & sinnesnärvaro blir vi istället tvungna att känslomässigt kapitulera inför vår omgivning & förlita oss på den allmänna vedertagenheten i skepnad av draghjälp & motor, hjälpandes oss (märkligt nog) att växa i en nedbrytande process.

Den sanningen skulle då betyda att en "attitydsomedveten"  individ som själv, utan yttre påverkan & inflytande av omgivningens normer tar sig igenom ett sorgearbete inte skulle kunna tillgodogöra sig någon form av "stärkande ell. växande" , utan enbart få nöja sig med en tom tragisk acceptans & ett stort hål i bröstet.

Svaret skulle då kunna vara: Ja, vi växer & blir starkare i vår sorg. Genom redan bestämda handlingsmönster & attityder lär vi oss att man skall /måste generera kraft & personligt växande. Hur motsägelsefullt det än kan låta & hur mycket det än strider mot våra egentliga emotionella värderingar som tycks ha blivit undanknuffade & fått underkasta sig ännu en kollektiv "sanning"

Om du tänker på att människans villkor ständigt förändras, så kommer du inte att vara alltför glad i lyckan och inte alltför ledsen i olyckan - Sokrates

Förmodligen kan vi inte i förväg exakt veta vad vi växer av och vad som bara tär på oss - även om vi kan säga generellt att vad vi än erfar, lär vi något (den hoppfulla attityden). Med attityd medan jag inte direkt att man skall ha något slags rigid handlingspolicy klar, snarare ett öppet sinne, reda att ge och få av och till livet, omvärlden, i den mån vill vända sig dit.

Generellt kan man ju säga att vi växer av allt, hur vi än "hanterar" det och vad gäller sorgen är det väl snarare den som "hanterar" oss. Samtidigt kan det bli det lite av truism över sig att bara påstå att vi växer av allt därför att allt innebär erfarenheter för oss. Det finns ju trots allt det som kan verka nedbrytande på vårt psyke och på vår fysiska kropp, men om vi menar att vi har en djupare identitet bortom dessa, så växer vi naturligtvis på den nivån, oavsett vad som händer med kropp och psyke.

A